En dominerande idé och inriktning i utbildnings- och forskningspolitiken är som bekant att universitet och högskolor ska bli mer autonoma. En ökad autonomi förväntas leda till ökad effektivitet och kvalitet i vår verksamhet. Med en ökad självständighet följer ett behov av en ökad uppföljning från regeringen för att försäkra sig om att resurserna har använts väl och att vi upprätthåller en hög kvalitet. Det är inget att säga något om. I alla decentraliserade system behövs styrning annars svävar verksamheten fritt omkring, vilket inte är bra för någon.

För att ett decentraliserat system ska fungera väl krävs att uppföljningssystemet är genomskinligt och accepterat. Den modell som Högskoleverket nu tillämpar för att bedöma vår verksamhet och pröva våra examensrättigheter är ifrågasatt och det är tveksamt om modellen verkligen fångar kvaliteten. Den modell som tillämpas för prövning av ansökan om tillstånd att utfärda examen på forskarnivå är ifrågasatt. Den saknar önskvärd genomskinlighet. Vi vet faktiskt mindre nu om var ribban ligger för att få examenstillstånd än när processen startade och de första utvärderingarna genomfördes, vilket är märkligt. Några svårtolkade bedömningar under våren skapar stor osäkerhet. För en långtgående autonomi behöver uppföljningssystemet förbättras.

En annan viktig premiss för långtgående decentralisering är att villkoren är tydliga och att möjligheter finns för de decentraliserade enheterna att strategiskt bedöma och planera verksamheten. Avsaknaden av information och kunskaper om vad som händer 2013 är ett stort bekymmer för många lärosäten idag. Problemet med autonomin är alltså i nuläget inte styrning utan avsaknad av tydlig styrning.