Häromdagen publicerades i Dagens Nyheter den årligen återkommande rankingen av universitet och högskolor. Rankingen har inte uppmärksammats särskilt mycket, nästan inte alls, och inte föranlett någon som helst diskussion. Förklaringen är helt enkelt att alla numera vet att en hög placering förutsätter en stor omfattning på verksamheten och därmed rikligt med resurser, alternativt en specialinriktad verksamhet. Det förvånar ingen att Karolinska institutet och Handelshögskolan i Stockholm är i toppen och att landets minsta lärosäte med ett tämligen brett uppdrag ligger längst ned. Det är också så att differenserna mellan många lärosäten är väldigt små, vilket gör att några placeringar upp eller ned kan bero på tillfälligheter. Vi får väl se hur fortsättningen ser ut men det berättigat svala intresset för rankingen kanske får konsekvenser av något slag till ett kommande år. 

Mitt ifrågasättande av rankingar innebär inte att jag ifrågasätter studenternas och blivande studenters behov av information om kvalitet på lärosätenas utbildningar. Som ett led i kvalitetsutveckling och som ett underlag för informationsgivning genomför vi vid högskolan undersökningar av studenters uppfattningar om utbildningen och högskolan. Vi genomför också undersökningar riktade till tidigare studenter, så kallade alumner. Dessa enkäter och tolkningen av dem är synnerligen viktiga. Ett led i kvalitetsutveckling är också de kursvärderingar som löpande genomförs.

Kvalitet handlar också om att ha interna processer som innebär att nya utbildningar eller förändringar av utbildningarnas innehåll noga prövas innan beslut fattas. Vi har en bra organisation för detta vid Högskolan i Borås, vilket tryggar en god kvalitet i vår utbildningsverksamhet. Inte minst viktigt är att i dessa processer ta till vara synpunkter från studenter och företrädare för organisationer i vår omvärld.

Rankingar är kuriosa, ett val av utbildning och lärosäte förutsätter naturligtvis en djupare analys av vad som erbjuds utifrån inriktning och intresse.