Det är ett bra initiativ av GP:s ledarredaktion för någon vecka sedan att diskutera den högre utbildningens kvalitet och betydelse. Problemet är inte att vi har för många studenter, utan vi har för få. Dagens ungdomar vill investera i sin egen kunskapsbank. Det visar det höga söktrycket till våra utbildningar och det faktum att många inte kan antas för att vi har för få utbildningsplatser.

Högre utbildning är en stor utgiftspost i statens budget, drygt 26 miljarder går till grundutbildningen, men varje krona är viktig. För att öka landets konkurrenskraft krävs en hög utbildningsnivå.

Kunskap blir inte mindre av att den delas av fler – tvärtom. Studenterna ska utbildas för arbetslivet. Deras utbildning ska vara användbar, inte bara till det första jobbet utan också för kommande karriär. Det är just det som är poängen med högre utbildning: att få en teoretisk, strukturell och begreppsmässig bas att stå tryggt på.

Våra studenter ska vara rustade för ett aktivt och inkluderande medborgarskap, de ska bära med sig en gedigen förankring i vetenskapligt tänkande och de ska uppvisa en förmåga att sätta in sina fackkunskaper i ett större sammanhang. Nödvändigheten av dessa mer långsiktigt inriktade kompetenser blir alltmer uppenbar i en omvärld som förändras i allt snabbare takt. Att utbilda enbart med fokus på första arbetet skulle vara ett enormt resursslöseri.

Den högre utbildningen i Sverige bidrar till en bättre arbetsmarknad med fler valmöjligheter. Vissa studenter har kanske inte studier som sitt förstahandsval, men det betyder inte att de anser att påbörjad utbildning är meningslös. De är självfallet smartare än så.

Det är av central betydelse att diskutera kvaliteten i högre utbildning. Vårt land avsätter stora resurser för kvalitetsvärdering. Inom ramen för dessa processer finns underlag för en diskussion om kvalitet som är baserad på fakta och vetenskap.