Regeringen har i budgetpropositionen för 2015 och forsknings- och utbildningsministern, Helene Hellmark Knutsson, har i uttalanden starkt markerat vikten av internationalisering i högre utbildning och forskning. I förra veckan genomfördes en konferens arrangerad av utbildningsdepartementet för att belysa betydelsen av internationalisering och diskutera vilka förutsättningarna, hindren och möjligheterna för att öka den. Inbjudna till konferensen var alla lärosäten och andra myndigheter och organisationer som verkar inom fältet högre utbildning och forskning. Ett hundratal personer var på plats och lyssnade till ministern, tog del av inspel från fem särskilt inbjudna talare och deltog i diskussioner i grupper och i plenum. Konferensen kommer följas upp av fyra regionala konferenser under hösten.

Forsknings- och utbildningsministern inledde konferensen och framhöll att vi måste bli mycket vassare inom internationaliseringsområdet och öka det globala samarbetet. Det är viktigt att Sverige kan attrahera unga människor och talanger från andra länder att komma till Sverige. Precis som inom många andra yrkesområden är och kommer framförallt utmaningen vara att rekrytera medarbetare och matcha behov och tillgång på arbetsmarknaden. Regeringens vilja att åstadkomma förändringar och undanröja eventuella hinder för ökad rörlighet är tydlig.

I de efterföljande inspelen behandlade flera av föredragshållarna varför vi ska prioritera internationalisering och öka såväl antalet inresande som utresande. Jag tror att vi alla är överens om vikten av internationella utbyten av skilda slag. Den viktiga frågan är hur vi åstadkommer internationalisering på bredden. Hur gör vi det möjligt för studenter inom alla utbildningsprogram att resa en kortare eller längre period? Hur vi utvecklar vi internationalisering på hemmaplan så att alla studenter kan vara en del av en internationell miljö? Vi måste, när dessa frågor diskuteras, också ta utgångspunkt i faktiska förhållanden, till exempel att det inom vissa utbildningsprogram är svårt att få utrymme för nya moment. En annan omständighet är att det inte är gjort över en dag att bedriva all undervisning på engelska och byta ut all kurslitteratur till engelsk. Det klart att det går att göra men inte utan kvalitetsförluster, i alla fall inte på kort sikt. På konferensen var det SFS ordförande Rebecka Stenkvist som stod för det mest intressanta och viktiga inspelet. Det var frågor av det slaget som nämndes ovan som hon uppehöll sig vid.

En annan fråga som ställdes var hur vi får studenter från andra länder att stanna kvar i Sverige efter avslutad utbildning. En bra åtgärd för att underlätta och stödja är att erbjuda studenterna undervisning i svenska under studietiden och det bör då ske utan tillkommande ytterligare avgifter. Det är samtidigt viktigt att säga att poängen inte alls behöver vara att studenterna ska stanna kvar utan tvärtom återvända hem och bidra till teknik- och kunskapsutveckling i hemlandet till gagn för en hållbar utveckling.

En intressant, viktig och känd aspekt som berördes på konferensen var att medan forskning naturligt är internationell gäller inte samma för utbildningen. En ökad grad av internationalisering skulle ske på ett naturligt och självklart sätt om utbildning och forskning integrerades och inte sågs som åtskilda. Idealet är att alla lärare är forskare och alla forskare är lärare. Ett sätt att markera att universitet och högskolor är utbildning och forskning sammanvävt med varandra är att tilldela lärosätena ett samlat anslag. Detta skulle då också gynna internationalisering på bredden. För övrigt avslutade också forsknings- och utbildningsministern en givande eftermiddag med att framhålla just betydelsen av internationalisering på bredden.