Almedalen har blivit ett måste. Med några veckors perspektiv kan jag konstatera att de kontakter som knyts, informella möte som sker och möjligheter att på seminarier och i anslutning till seminarier framföra våra uppfattningar till kollegor, opinionsbildare, experter och beslutsfattare är mycket värdefulla. Nästan alla är där och att få till stånd alla de möten som spontant och informellt sker i Almedalen genom möten i Borås eller i Stockholm under ett år är otänkbart. Det är helt enkelt mycket effektivt att vara i Almedalen för att driva frågor och visa vad Högskolan i Borås vill. Det är också av stort värde att före och efter dagens begivenheter umgås med medarbetare från högskolan och utbyta tankar om dagens seminarier, prata om Högskolan i Borås och en del annat också.

För min del handlade Almedalen 2015 framförallt om två saker. Det ena var om hur textil- och modebranschen blir hållbar, det andra om forskningspolitik och forskningsfinansiering. Textil- och modebranschen står inför mycket stora utmaningar. En hållbar utveckling fodrar materialutveckling, återanvändning och återvinning av befintliga material, ständig utveckling av arbetsmiljö och arbetsvillkor i produktionsanläggningar runt om i världen och nya affärsmodeller som bygger på varor av hög kvalitet och med en lång livslängd. Seminarierna illustrerade problematiken men visade också på vägar framåt genom nya material och re-design av befintliga produkter. Vi har som lärosäte med textil och mode som ett av våra styrkeområden ett stort ansvar att i utbildning och forskning stödja och verka för en hållbar utveckling. Vi har en rad mycket viktiga forsknings- och utvecklingsprojekt med en stor potential, det som fattas oss är en rimlig basfinansiering så vi har en stabilare grund att stå på. Jag tycker att angelägenheten av att utveckla och beforska området i kombination med att vi verkligen visat vad vi kan, bland annat genom erhållna examensrättigheter på forskarnivå inom textil och mode och forskningsprogrammet Smart Textiles, visar att det är en nationell angelägenhet att ge oss goda förutsättningar att utveckla området.

Resonemanget ovan för över till forskningspolitik och forskningsfinansiering. Många seminarier uppmärksammade naturligtvis den kommande forskningspropositionen och det pågående arbetet med inspel till regeringen och beredningen av propositionen. Min uppfattning är att fakultets- och basanslagen måste öka och relativt sett måste en större ökning ske av basanslagen till högskolorna. Vi är många högskolor som nått gränsen för hur mycket vi kan växla upp basanslaget. Vi har alltså lyckats mycket väl med att använda basanslaget till prioriterade satsningar som sedan genererat ökade medel i konkurrens med andra. Det borde vara den mest naturliga första åtgärden att öka basanslagen till nya universitet och högskolor och därigenom ta vara på den utvecklingskraft som finns. Några noteringar från seminarierna är att det är dags att sluta med att använda distinktionen mellan grundforskning och tillämpad forskning och att det fortfarande förekommer onyanserade och okunniga uttalanden om den forskning som bedrivs på yngre och mindre lärosäten. Universitet och högskolor bedriver parallellt all typ av forskning och kunskapsutveckling och omfattningen på ett lärosätes forskning har ingen som helst betydelse för kvaliteten på den bedrivna forskningen. Bra uttalanden i dessa frågor från såväl regeringsföreträdare som politiker i utbildningsutskottet talar för att den kommande forskningspropositionen kan bli riktigt bra för mindre lärosäten med profilerad forskning av hög kvalitet och med behov av att forskningsanknyta utbildningen.