Hur vi bäst ska utveckla kvalitet i svensk forskning har debatterats i media under den senaste veckan. Min uppfattning är att de fasta forskningsanslagen måste öka. Den obalans som idag finns med en övervägande del externa medel och krav på medfinansiering innebär att utrymmet för strategiska satsningar inom lärosätena är begränsade och för många lärosäten starkt begränsad. En ökad basfinansiering möjliggör långsiktiga strategiska satsningar och utveckling av forskningsprofiler. Det innebär också ökade möjligheter att fördjupa forskningsanknytningen av utbildningen på grundläggande och avancerad nivå. I budgetpropositionen för 2016 tillförs 300 Mkr till det fasta forskningsanslaget, i enlighet med tidigare information. Relativt sett tillförs de nya universiteten och högskolorna mest medel. Ökningen av det fasta forskningsanslaget och inriktningen på satsningen är riktig och lovvärd. Förhoppningsvis kommer i forskningspropositionen för 2017-2020 och i framtida budgetpropositioner en fortsatt förstärkning att ske av de fasta forskningsanslagen.

Företrädare för universitet och högskolor är överens om betydelsen av en ökning av det fasta forskningsanslaget. Det är en uppfattning som inte delas av Vetenskapsrådet, som tycks vara tveksam till vår förmåga att prioritera och vara strategiska i våra satsningar. Det är en märklig föreställning att vi behöver externt stöd för att kunna bedöma vad som är bra forskning och satsningar inom lärosätet. Det blir ännu märkligare med tanke på att de lärare och forskare som gör bedömningar av ansökningar för Vetenskapsrådets räkning naturligtvis är samma personer som bedömer forskningen internt på de olika lärosätena och deltar i diskussioner om utbildningens och forskningens kvalitet, inriktning och satsningar. Prioriteringar är aldrig enkla, men det är vår uppgift att använda resurserna effektivt och fatta de beslut som krävs. Det är en självklarhet för oss och vår förmåga att hantera detta är inget som Vetenskapsrådet behöver oroa sig för.

Betydelsen av ökade basanslag är företrädare för universitet och högskolor överens om, men hur denna ökning ska fördelas finns olika åsikter om. Jag noterar att det finns ett missnöje över att högskolor och nya universitet prioriterades i fördelningen av de 300 Mkr i ökade basanslag 2016. Medlen borde, hävdas det, satsas på starka befintliga miljöer och enligt redovisade uppfattningar finns dessa miljöer på de äldre universiteten. Vi har all anledning att fortsatt ihärdigt peka på betydelsen av att högskolornas fasta forskningsanslag ökar till gagn för utbildningens och forskningens effektivitet och kvalitet. Det finns en stor outnyttjad potential på högskolorna som måste tas tillvara.