Månad: mars 2016

Debatt efterlyses

Li Bencich Björkman och Shirin Ahlbäck Öberg har publicerat en debattartikel i Universitetsläraren med rubriken ”Okunnigt ‘forskningspolitiskt komplex’ hotar våra lärosäten”. Det jag läste överraskade inte i sakfrågan, men artikeln gjorde mig besviken på grund av det tonläge som författarna använder. Inlägget är fyllt av ogrundade påståenden och försök till spetsiga och fyndiga formuleringar. Jag förstår inte varför. Jag förmodar att författarnas yttersta syfte är att värna och utveckla hög kvalitet i utbildning och forskning, men varför bjuder de då inte in till debatt istället för att ägna sig åt formuleringskonst och åt att redovisa ogrundade påståenden.

Som rektor på ett lärosäte drivs jag av att bidra till att utveckla verksamheten och förmedla bästa tänkbara utbildning till våra studenter. Det är samma grundläggande idé om akademins roll och betydelse som jag hade när min huvudsakliga sysselsättning var undervisning och forskning. En del av mitt yrkesliv som varade i 25 år. Drivkraften är densamma då som nu med den skillnaden att mitt uppdrag avser att se till helheten och inte i första hand att utveckla och driva mitt ämne. Det känns angeläget med tanke på argumentationen i artikeln att påpeka detta.

Det är viktigt att föra en seriös diskussion om hur universitet och högskolar ska styras och hur verksamheten inom universitet och högskolor bäst leds och styrs i syfte att utveckla kvalitet i utbildning och forskning. En sådan diskussion fördes bland annat på de tre seminarier som SUHF genomförde i höstas med anledning av ledningsutredningen. 200 chefer och medarbetare deltog men ingen av Li Benich Björkman och Shirin Ahlbäck Öberg hade uppenbarligen tillfälle att prioritera deltagande och diskussion med kollegor. Trist eftersom möjligheten verkligen fanns att på traditionellt akademiskt vis problematisera och diskutera alternativa former för styrning och ledning.

Inga kommentarer

Klart för viktig och efterlängtad utvärdering

Nu ska hållbarhetsarbetet på universitet och högskolor utvärderas. Regeringen har fattat beslut om att ge Universitetskanslersämbetet (UKÄ) i uppdrag att utvärdera universitets och högskolors arbete med att främja en hållbar utveckling. En förväntan finns från regeringen att ett hållbarhetsperspektiv är genomfört och tillämpas i alla utbildningar. Nu vill regeringen veta om så är fallet och vilka resultat som uppnåtts. Utvärderingen ska vara klar den första september 2017 och ska ligga till grund för beslut om eventuella åtgärder för att stärka inriktningen mot hållbarhet i utbildningen. I den nyhetsartikel som jag tagit del av, framhåller ministern för högre utbildning och forskning att satsningar på hållbar utveckling kommer att ske även i den kommande forskningspropositionen.

Det är ett mycket glädjande besked både att satsningar på forskning om hållbar utveckling i en bred bemärkelse ska genomföras, men också att UKÄ ska utvärdera hållbarhetsarbetet. Utvärderingen har flera viktiga och positiva innebörder. Vi kommer som lärosäte att få en kritisk granskning av hur vi arbetar med att öka kunskaperna om och förståelsen för innebörden av hållbar utveckling hos studenter och medarbetare. Utvärderingen kommer att komplettera vår egen interna granskning av hållbarhetsarbetet och den externa granskning som sker systematiskt av vårt certifierade miljöledningssystem. Med dessa som grund får vi möjligheter till jämförelser med andra lärosäten som kan inspirera till nya angreppssätt för att sprida kunskaper. Utvärderingen kommer helt säkert att leda till att fler lärosäten tar sig an uppgiften att certifiera sina miljöledningssystem. Det är en arbetsam process men mycket viktig, enligt min erfarenhetsbaserade uppfattning, för att höja kvaliteten på det systematiska hållbarhetsarbetet.

Jag ser fram emot mer information om inriktningen, men också om upplägget på utvärderingen under den förutsättningen att samtliga lärosäten ska granskas och rapport levereras redan i september 2017. Ett brett perspektiv på hållbarhet måste anläggas och fokus måste vara på hur vi lyckas skapa en förståelse för den komplexitet som det innebär att hantera utmaningen att bygga ett hållbart samhälle. Det är inte en fråga om effektiva energilösningar, eller om demokratiutveckling och social inkludering, eller om robusta finansiella system utan om allt samtidigt. En hållbar samhällsutveckling förutsätter en förmåga att hantera konkurrerande värden och intressen i strategier och i vardagliga beslut och handlingar. Låt oss hoppas att utvärderingen kommer att ge oss många goda exempel på hur lärosäten lyckats hantera utmaningen att skapa förståelse för den djuplodande innebörden av hållbar utveckling.

Inga kommentarer

Noterat kring regeringens prioriteringar

I måndags var jag på seminarium i regi av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). Rubriken på seminariet var: Dags att prioritera den högre utbildningen i kunskapspolitiken. Det är positivt att IVA på det här sättet uppmärksammar utbildning och i relation till den kommande forskningspropositionen. Den första föredragningen hölls av forsknings- och utbildningsministern Helene Hellmark Knutsson som avslutade med kommentarer till det som framförts under seminariet och ytterligare resonemang om utmaningar och möjligheter i utbildnings- och forskningspolitiken. Intressanta föredragningar hölls bland annat av Mats Benner, Sverker Sörlin och Lars Haikola. Jag nöjer mig i denna text att återge och kommentera något av det som ministern framförde.

Det är en stark betoning av betydelsen av att utbildning och forskning hänger ihop. Som följd av stora satsningar på forskning under det senaste decenniet har utbildning och forskning glidit isär. Det är enligt ministern nödvändigt att återupprätta balansen mellan utbildning och forskning och den kommande forskningspropositionen kommer också tydligt innefatta kopplingen mellan utbildning och forskning och betydelsen av kompletta utbildnings- och forskningsmiljöer. I resonemanget om relationen mellan utbildning och forskning innefattas också ställningstagandet att det ska finnas utbildning och forskning i hela landet. En tydlig signal från regeringen är att vi alla ska bygga kompletta miljöer och att vårt system ska vara unitärt. Alla har i grunden samma uppdrag, det vill säga att bedriva utbildning och forskning. Samtidigt betonar ministern att alla inte kan göra allt och att lärosätenas erbjudanden måste spetsas för att attrahera medarbetare, studenter och samverkanspartners, nationellt och internationellt. En given tolkning är att ministern öppnar för en utvecklad dialog med lärosätena med möjligheter att i en sådan dialog formulera och komma överens om särskilda specifika uppdrag till gagn för profilering och kvalitet.

Även denna gång talade Helen Hellmark Knutsson om vikten av ökade basanslag och det är bara att instämma. Vi behöver en stabilare grundfinansiering för att kunna göra egna strategiska satsningar i syfte att bygga kompletta och starka forskningsmiljöer. Ministern påpekade att de ökade basanslagen inte ska användas till att anställa fler forskare utan till att ge redan anställda forskare och lärare bättre förutsättningar. Det är även viktigt att vi verkar för ökad mobilitet. Lärosätenas ansvar för kvalitet och kvalitetsutvecklingen betonades och även om det inte uttalades så tydligt ligger i det att en bättre uppföljning än idag måste ske av hur resurserna används och hur vi åstadkommer förändringar med ökade basanslag.

En annan stark betoning gjordes av vikten av samverkan. Nyttiggörandet av forskningsresultat måste öka och här har lärosätena ett stort ansvar. Forskare ska, framhöll ministern, definiera forskningsproblem och projekt utifrån nyfikenhet, men måste också acceptera att forskning ska bedrivas utifrån samhälleliga behov. Politiken och riksdagen har en viktig roll att spela i prioriteringar av forskningsinsatser. En sådan prioritering är utgångspunkterna för den kommande forskningspropositionen nämligen att de stora samhällsutmaningar och möjligheterna måste beforskas. Dessa är enligt ministern klimatomställning, digitalisering och Life-Science.

Inga kommentarer

Styrning och ledning av universitet och högskolor – några kommentarer

Jag har blivit ombedd av en medarbetare vid högskolan att kommentera en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 3 mars 2016 med rubriken ”Modern ledningskultur förödande för universitet”. Artikeln är författad av Shirin Ahlbäck Öberg och Ulf Danielsson, båda verksamma vid Uppsala universitet. Budskapet är att det mycket olyckliga och tragiska skeendet på Karolinska institutet förklaras av brist på kollegialt inflytande och för stark linjestyrning. Den statliga så kallade ledningsutredningen som lämnade sitt slutbetänkande i november 2015 får kraftig kritik för att utredningen framför argument för linjestyrning, bland annat i syfte att kunna fatta beslut om prioriteringar och kunna åstadkomma profilering. Enligt min uppfattning är artikeln synnerligen obalanserad, onyanserad och tillför dessutom inget nytt. Några kommentarer utöver detta är följande.

En mängd utredningar har tillsatts med anledning av Macchiarini-affären. Dessa utredningar syftar till och kan förväntas visa hur det inträffade kunde ske, vem som har agerat hur och när, och vem som bär ansvaret. Det kommer att framgå på vilket sätt linjen bortsett från kollegiets synpunkter, men också vilket tryck som företrädare för verksamheten har utsatt ledningen för i syfte att rekrytera Paulo Macciarini. Även styrelsens roll och sammansättning kommer att belysas. Debattörerna tycks redan veta svaret. Jag tycker det är viktigt att invänta utredningar och sedan föra en sansad diskussion kring hur universitet och högskolor bäst leds och styrs. En sådan diskussion innefattar då också styrelsens roll. Även i denna fråga har, bland annat i en debattartikel i Dagens Industri den 17 februari 2016, märkliga föreställningar och uppfattningar redovisats om styrelsens roll och relation till rektor och linjen.

Under senhösten genomfördes i Sveriges Universitets och Högskoleförbunds (SUHF) regi tre seminarier om ledning och styrning, bland annat med anledning av ledningsutredningen. Seminarierna blev en belysning av vilka fördelar och nackdelar olika styrformer har och vilka utmaningarna är för att parallellt åstadkomma önskvärd profilering och ett kollegialt inflytande. Seminarierna var bra, men tyvärr deltog huvudsakligen företrädare för olika typer av ledningsorgan vid universitet och högskolor. Det hade varit önskvärt och bra om fler lärare och forskare varit med. Bland annat lyste debattörerna Ahlbäck Öberg och Danielsson med sin frånvaro. Där fanns tillfälle att framföra uppfattningar och åsikter och delta i en viktig diskussion.

Vid Högskolan i Borås har vi systematiskt uppmärksammat den ständigt aktuella frågan om relationen kollegialitet och linje, mellan akademiskt ansvar och akademisk frihet och mellan behovsorienterad utbildning och forskning och nyfikenhetsbaserad. Den 16 december 2015 genomförde vi ett så kallat GEM (Gränsöverskridande EfterMiddagsmöte) med rubriken Akademiskt ansvar och Akademisk frihet. Vid seminariet deltog en av utredarna och författarna till ledningsutredningen, en paneldiskussion fördes med företrädare för linjen och för våra nämnder och kopplingar skedde inledningsvis och avslutningsvis till vårt pågående värdegrundsarbete vid högskolan. Jag tycker att vi på Högskolan i Borås på ett bra sätt för en levande och givande diskussion kring viktiga principer och avvägningar för ledning och styrning av universitet och högskolor.

Inga kommentarer

Vi behöver fler kvinnor inom akademin

Regeringen och ministern för högre utbildning och forskning är och har varit mycket tydlig med att högskolan måste bli mer jämställd. Det finns för stora obalanser mellan antalet kvinnliga och manliga studenter på många av våra utbildningsprogram och även för stora obalanser inom delar av lärarkåren. Vi behöver till exempel fler kvinnor som lärare, forskare och förebilder inom teknikutbildningarna och vi behöver fler män av samma skäl inom vårdutbildningarna.

Totalt sett finns det idag inom alla anställningskategorier undantaget professorer en god balans. Det är i sig problematiskt att det fortfarande är för få kvinnliga professorer och därmed för få kvinnor som leder och driver forskningsarbete på universitet och högskolor. Omständigheten innebär också risk för, vilket den så kallade ledningsutredningen uppmärksammat och påpekat, att obalanser även kan uppstå i ledningsfunktioner. Ställs kravet att innehavaren av en anställning som rektor eller ett uppdrag som dekanus ska vara professorskompetent är det betydligt fler män som kan komma ifråga. Vi behöver anstränga oss mera för att komma tillrätta med bristande jämställdhet men vi behöver också ha verktygen för att till exempel kunna genomföra satsningar och program för kompetensutveckling som riktar sig till underrepresenterat kön. Jag hoppas att regeringens starka uttalanden om att det går för sakta att etablera den jämställda högskolan följs av nödvändiga regelförändringar och att det i den kommande forskningspropositionen konkretiseras hur vi kan arbeta med jämställdhetsfrågorna.

Jämställdhet har, påpekas det ofta, blivit vardag i en positiv bemärkelse. Vi möts i grupperingar av skilda slag och tänker inte i banor av kön. Grupper sätts naturligt samman med kvinnor och män.  Så plötsligt på en stor och uppmärksammad konferens om hållbar utveckling som jag deltog i för några veckor sedan infinner sig en situation med nästan bara män på scenen. I ett av konferenspassen talar företrädare för fem av Sveriges största företag om FNs hållbarhetsmål och vad som behöver göras nu för att nå dem 2030. Fyra av företagen representeras av sina vd, samtliga dessa fyra är män. Det femte företaget företräds av en kvinna, som inte är vd utan ansvarig för en stipendie- och donationsfond inom företaget. Det är märkligt att sådant här fortfarande händer och på en konferens dessutom om hållbarhet i en vid bemärkelse.

Vi behöver vara uppmärksamma på att institutionaliserade föreställningar och omedvetna bedömningar och ställningstaganden fortfarande kan påverka oss. Det är alldeles uppenbart att om jämställdhetsperspektivet inte explicit lyfts fram så kan det bli väldigt fel och signaler skickas som inte stödjer en gynnsam och jämställd utveckling.

Inga kommentarer

Nytt system för kvalitetsutvärdering – beslut i riksdagen

Riksdagen har nu fattat beslut om nytt kvalitetsutvärderingssystem för högre utbildning. Systemet innebär i korthet att ett stort ansvar läggs på lärosätena. Vi ska själva säkra kvaliteten på utbildningarna, förena kontroll och kvalitetsutveckling och se till att parallella system undviks där UKÄ utvärderar utbildningar enligt en modell och lärosätena på ett annat. Grundbulten i systemet är att UKÄ utvärderar lärosätenas kvalitetsutvärderingssystem och om dessa håller måttet överlämnas ansvaret för den innehållsmässiga utvärderingen i stor utsträckning till lärosätena. Det är detta ansvar och denna förmåga som kritiker till det nya systemet många gånger dessvärre osakligt och med oklara argument har ifrågasatt. Hursomhelst nu är det upp till bevis att visa att den nya ordningen är kvalitetsdrivande.

Vi har vid Högskolan i Borås kommit långt i utvecklingen av ett nytt kvalitetssystem. Systemet har remissbehandlats och nu väntar en rad möten inom högskolan där systemet ska presenteras och diskuteras. Vi har, som ett informationsärende, behandlat den nya kvalitetspolicyn i styrelsen och kommer på nästa sammanträde att förelägga policyn för styrelsen för beslut. I policyn beskrivs de grundläggande principerna för kvalitetsarbetet vid högskolan. Kvalitetsarbetet ska vara integrerat i verksamheten, studenter och medarbetare ska se nyttan av de rutiner som tillämpas och känna sig delaktiga i kvalitetsarbetet. Kvalitetssäkrande rutiner ska så långt det är möjligt vara enhetliga och gälla för all utbildning, forskning och administration såvida det inte finns synnerliga skäl till avvikelser. Information om kvalitetskriterier ska vara tydliga och information om resultatet av genomförda utvärderingar ska vara lättillgänglig för alla. Konsekvenser av genomförda utvärderingar ska vara skarpa. Åtgärder ska vidtas för förbättringar och utbildningar som inte klarar innehållsmässiga prövningar ska avvecklas. I sammanhanget kan nämnas att utvärderingar ska göras av externa bedömare det vill säga kollegor vid andra lärosäten. Nyckelorden i sammanfattning är integrerat, enhetligt, transparent och skarpt.

Det nya kvalitetssystemet innebär att ett stort förtroende getts till lärosätena. Detta är för övrigt helt enligt de tankar och idéer om tillitsbaserad styrning som regeringen och finansdepartementet alldeles nyligen redovisat i ett uppdrag till Statskontoret som ska kartlägga, analysera och lämna förslag om statens styrning av myndigheter och kommuner. Kvalitetssystemets funktionalitet kommer att prövas genom hur det stödjer ett ständigt pågående kvalitetsarbete i verksamheten, dels genom vår förmåga att ta konsekvenser av eventuell kritik från genomförda bedömningar. Jag vill också återanvända en i sammanhanget ytterst relevant formulering som användes vid en workshop kring innebörden av ett hållbart lärosäte. En utmärkande egenskap för ett hållbart lärosäte är att det sker en kontinuerlig och dynamisk utveckling och etablering av nya kurser och utbildningar som möter morgondagens behov och utbildningar som inte längre svarar mot detta avvecklas. Som sagt nu är det upp till oss att göra någonting bra med det nya systemet.

Inga kommentarer

Sustainable Development Solutions Network

Nätverket Sustainable Devlopment Solutions Network (SDSN) etablerades 2012 med stöd av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Syftet med nätverket är att med utgångspunkt från FN:s mål för hållbar utveckling verka för implementering av lösningar nå målen. Ett antal regionala och nationella SDSN:s har etablerats, bland annat ett för norra Europa, SDSN-Northern Europe, som administreras av Göteborgs Miljövetenskapliga Centrum (GMV).

I slutet av förra veckan genomfördes i regi av GMV ett seminarium där 200 forskare inom området hållbarhet deltog, dels en konferens där forskare mötte företrädare för näringsliv och offentlig verksamhet. Rubriken på forskningsseminariet var Science-based Transformations 2030. Seminariet var till för att belysa och diskutera hur akademin bäst kan bidra i den samhällsomvandling som måste ske om vi ska kunna möta och uppfylla de av FN i september 2015 antagna 17 målen för hållbar utveckling.  Konferensen dagen efter seminariet benämndes High-Level Launch of the SDSN Northern Europe och syftet, utöver att vara ett möte mellan forskning och praktik, var att etablera ett Solutions Initiatives Forum (SIF).

Jag deltog under en del av konferensen. Utgångspunkten för alla inlägg och resonemang var FN:s  mål och vällovliga intentioner och att nu gå från ord till handling redovisades av företrädare för en rad olika organisationer. Med stor vältalighet, engagemang och förståelse för allvaret i de utmaningar som är framfördes betydelsen av beslut och åtgärder. Men det kan inte nog understrykas att det inte räcker med att kunna beskriva, förklara och förstå utan nu måste beslut fattas och nödvändig förändring och förnyelse genomföras. Det är inte en fråga om stegvisa förändringar utan om omvandling, eller transformering som är det begrepp som många idag använder i sammanhanget.

De 17 målen kan uppfattas som ett slags precisering av den innebörd Brundtlandkommissionen en gång gav åt hållbar utveckling. En styrka med målen är att de beskriver en helhet, dels att de är formulerade på det viset att de går att välja ut enskilda mål och fokusera och diskutera vad som krävs för måluppfyllelse. För vår del är bland annat mål nummer fyra, som handlar om rättvis utbildning och livslångt lärande för alla, av stor relevans. I beskrivningen av målet framhålls bland annat betydelsen av att alla lärare har den kunskap och förmåga som krävs för att främja en hållbar utveckling. Målet handlar helt enkelt om vårt stora ansvar för att förmedla kunskap om innebörden av hållbar utveckling i mötet med studenter och samverkanspartners och verka för att förändring sker. 

Inga kommentarer