Regeringen och ministern för högre utbildning och forskning är och har varit mycket tydlig med att högskolan måste bli mer jämställd. Det finns för stora obalanser mellan antalet kvinnliga och manliga studenter på många av våra utbildningsprogram och även för stora obalanser inom delar av lärarkåren. Vi behöver till exempel fler kvinnor som lärare, forskare och förebilder inom teknikutbildningarna och vi behöver fler män av samma skäl inom vårdutbildningarna.

Totalt sett finns det idag inom alla anställningskategorier undantaget professorer en god balans. Det är i sig problematiskt att det fortfarande är för få kvinnliga professorer och därmed för få kvinnor som leder och driver forskningsarbete på universitet och högskolor. Omständigheten innebär också risk för, vilket den så kallade ledningsutredningen uppmärksammat och påpekat, att obalanser även kan uppstå i ledningsfunktioner. Ställs kravet att innehavaren av en anställning som rektor eller ett uppdrag som dekanus ska vara professorskompetent är det betydligt fler män som kan komma ifråga. Vi behöver anstränga oss mera för att komma tillrätta med bristande jämställdhet men vi behöver också ha verktygen för att till exempel kunna genomföra satsningar och program för kompetensutveckling som riktar sig till underrepresenterat kön. Jag hoppas att regeringens starka uttalanden om att det går för sakta att etablera den jämställda högskolan följs av nödvändiga regelförändringar och att det i den kommande forskningspropositionen konkretiseras hur vi kan arbeta med jämställdhetsfrågorna.

Jämställdhet har, påpekas det ofta, blivit vardag i en positiv bemärkelse. Vi möts i grupperingar av skilda slag och tänker inte i banor av kön. Grupper sätts naturligt samman med kvinnor och män.  Så plötsligt på en stor och uppmärksammad konferens om hållbar utveckling som jag deltog i för några veckor sedan infinner sig en situation med nästan bara män på scenen. I ett av konferenspassen talar företrädare för fem av Sveriges största företag om FNs hållbarhetsmål och vad som behöver göras nu för att nå dem 2030. Fyra av företagen representeras av sina vd, samtliga dessa fyra är män. Det femte företaget företräds av en kvinna, som inte är vd utan ansvarig för en stipendie- och donationsfond inom företaget. Det är märkligt att sådant här fortfarande händer och på en konferens dessutom om hållbarhet i en vid bemärkelse.

Vi behöver vara uppmärksamma på att institutionaliserade föreställningar och omedvetna bedömningar och ställningstaganden fortfarande kan påverka oss. Det är alldeles uppenbart att om jämställdhetsperspektivet inte explicit lyfts fram så kan det bli väldigt fel och signaler skickas som inte stödjer en gynnsam och jämställd utveckling.