Li Bencich Björkman och Shirin Ahlbäck Öberg har publicerat en debattartikel i Universitetsläraren med rubriken ”Okunnigt ‘forskningspolitiskt komplex’ hotar våra lärosäten”. Det jag läste överraskade inte i sakfrågan, men artikeln gjorde mig besviken på grund av det tonläge som författarna använder. Inlägget är fyllt av ogrundade påståenden och försök till spetsiga och fyndiga formuleringar. Jag förstår inte varför. Jag förmodar att författarnas yttersta syfte är att värna och utveckla hög kvalitet i utbildning och forskning, men varför bjuder de då inte in till debatt istället för att ägna sig åt formuleringskonst och åt att redovisa ogrundade påståenden.

Som rektor på ett lärosäte drivs jag av att bidra till att utveckla verksamheten och förmedla bästa tänkbara utbildning till våra studenter. Det är samma grundläggande idé om akademins roll och betydelse som jag hade när min huvudsakliga sysselsättning var undervisning och forskning. En del av mitt yrkesliv som varade i 25 år. Drivkraften är densamma då som nu med den skillnaden att mitt uppdrag avser att se till helheten och inte i första hand att utveckla och driva mitt ämne. Det känns angeläget med tanke på argumentationen i artikeln att påpeka detta.

Det är viktigt att föra en seriös diskussion om hur universitet och högskolar ska styras och hur verksamheten inom universitet och högskolor bäst leds och styrs i syfte att utveckla kvalitet i utbildning och forskning. En sådan diskussion fördes bland annat på de tre seminarier som SUHF genomförde i höstas med anledning av ledningsutredningen. 200 chefer och medarbetare deltog men ingen av Li Benich Björkman och Shirin Ahlbäck Öberg hade uppenbarligen tillfälle att prioritera deltagande och diskussion med kollegor. Trist eftersom möjligheten verkligen fanns att på traditionellt akademiskt vis problematisera och diskutera alternativa former för styrning och ledning.