Det pågår ett utredningsarbete rörande oredlighet i forskning. Uppdraget från regeringen är att undersöka behovet av en ny hantering av detta. Den 18 maj arrangerade utredningen en hearing till vilken bland annat universitets- och högskoleledningar var inbjudna.

Tyvärr förekommer forskningsfusk i form av fabrikation, falsifiering och plagiat. Det system som tillämpas ska minska förekomsten av fusk i olika former och att de forskare som bevisligen fuskar identifieras och får ta konsekvenserna av sitt handlande. Systemet ska bidra till att stärka förtroendet för forskningen och forskarna. Men vägvalen och frågorna vid utformningen av ett nytt och väl fungerande system som möter syftet att eliminera forskningsfusk och upprätthålla en god vetenskaplig sed är flera.

Min uppfattning är följande:

  1. Det måste vara en extern oberoende instans som gör bedömningar och fattar beslut om huruvida oredlighet förekommer. Detta beslut eller ställningstagande överlämnas sedan till forskningsutföraren, det vill säga universitetet, högskolan eller annan forskande myndighet för beslut av myndighetschef eller personalansvarsnämnd om konsekvenser. Om en sådan ordning är inte alla överens. Det finns företrädare för den ordning som gäller idag där lärosätena själva tar hand om såväl utredning, beslut och konsekvenser. För ett mindre lärosäte eller för en myndighet med begränsad forskningsverksamhet är detta mindre lämpligt. Antalet fall är så få att någon erfarenhet eller praxis aldrig kan byggas upp. Under mina snart tio år på Högskolan i Borås har vi inte haft något fall av oredlighet i forskning. Det är dessutom alldeles oavsett bristen på erfarenhet vid bedömning en bättre modell med en extern oberoende instans som garanterar en likformighet i behandling och bedömning av skilda ärenden.
  2. Det måste finnas en tydlig definition av innebörden av oredlighet i forskning. Definitionen ska klargöra skillnaden mellan oredlighet och dålig forskning, något som benämns Questionable Research Practice. Det inte säkert att detta låter sig göras, men utredningen måste ha ambitionen att klargöra skillnaderna. Över tid kan utveckling av praxis vid bedömning göra att skiljelinjen blir tydlig. Detta förutsätter att alla rapporterade fall bedöms av en samma instans, att noggranna redovisningar görs av fallen och att bedömningar och beslut återkopplas till forskningsutförarna.
  3. Det måste vara möjligt att överklaga det externa oberoende organets beslut. Det är en fråga om rättssäkerhet och den naturliga instansen för överklagande är förvaltningsdomstolen.
  4. Det måste finnas en väl genomarbetad ordning för hur anmälaren om fusk ska skyddas från negativa konsekvenser av sitt beslut och handlande. Den anmälde måste också ges stöd i utredningsprocessen och inte lämnas ensam.

Utredningen ska redovisa sitt uppdrag den 25 november 2016. Låt oss hoppas att det blir skarpa förslag som vi i kommande remissvar får möjlighet att ta ställning till.