Tidigare i veckan hölls, med anledning av budgetpropositionen och den kommande forskningspropositionen, ett seminarium på Rosenbad riktat till styrelseordförande och rektorer vid universitet och högskolor. Utbildnings- och forskningsministern Helene Hellmark Knutsson medverkade och klargjorde utgångspunkterna, de politiska prioriteringarna och beskrev översiktligt innehållet i budgetpropositionen.

En viktig utgångspunkt är att vår sektor är den största utgiftsposten i statens budget undantaget socialförsäkringen. Sektorn omsätter 67 miljarder, vilket är 1,7 procent av BNP och berör direkt 400 000 tusen studenter och 60 000 medarbetare. Det är en mycket viktig verksamhet poängterade ministern och den måste kunna redovisa hur medlen använts och med vilken kvalitet. Ett nytt kvalitetssystem för utvärdering av utbildning är under införande och ministerns tydliga deklaration om betydelsen av återrapportering visar att någon form av kvalitetsutvärderingssystem kommer att utvecklas och införas för forskning. Den efterlängtade och nödvändiga satsningen på SwePub (Svensk publikationsdatabas) genom tilldelningen av medel till Kungliga biblioteket för utveckling stödjer också denna tolkning av ministerns resonemang.

Tydliga deklarationer gjordes även rörande anställningar och jämställdhet. Internrekryteringen inom lärosätena är alldeles för omfattande, anställningar måste utlysas i konkurrens och rörligheten öka. Förslag om karriärvägar och karriäranställningar kommer i forskningspropositionen. Därefter får vi se vilka förändringar det blir i förordningen. Vikten av en jämställd akademi framhölls också av ministern, inte minst betydelsen av tillsättningar av fler kvinnliga professurer.

En angelägen fråga för regeringen är högskolornas betydelse för det livslånga lärandet. Som en konsekvens av relativt sett minskade utbildningsanslag har universitet och högskolor tvingats att stänga eller vila fristående kurser för att behålla programutbildningarna. Detta är och har varit besvärande. Fristående kurser har många viktiga poäng för det livslånga lärandet och möjligheten för yrkesverksamma att med jämna mellanrum komma tillbaka till akademin för påfyllning av ny kunskap. Det handlar också om låga trösklar till högre utbildning. De akademiska studierna börjar med en fristående kurs, intresse väcks och en programutbildning följer därefter. Vår ministers uppfattning är att universitet och högskolor måste förändra förhållningssättet till fristående kurser. Det är också aktuellt att se över ersättningsmodellen så att lärosäten som satsar på fristående kurser inte straffas av lägre ersättning på grund av låg genomströmning. Det är riktiga bedömningar, men problemet är också att utbildningsanslaget måste öka. Det är svårt att förstå den vällovliga och massiva satsningen på forskning i ljuset av en utebliven satsning på utbildning, undantaget lärarutbildning. Varför räcker pengarna till det ena, men inte till det andra?

Jag vill också nämna att frågan om styrning togs upp som hastigast under seminariet, utan några utfästelser om utredning och förändring. Låt mig bara framföra betydelsen av att hela modellen för regeringens resursfördelning till och styrning av lärosätena bör ses över, dels mot bakgrund av det kraftfulla system för kvalitetsutvärdering av utbildningen som nu finns, dels mot bakgrund av regeringens bedömning att statens detaljstyrning ska minska och ersättas av strategisk styrning som utmärks av tillit och förtroende.