Månad: mars 2017

Hållbart koncept i Science Park Borås

Hösten 2015 invigdes Science Park Borås. Efter ett intensivt och framgångsrikt förankringsarbete var parken äntligen på plats med en styrgrupp med representanter från näringsliv, förvaltning och högskola, en vd och med en preliminär strategi och verksamhetsplan. Science Park Borås bygger på tre fokusområden: textil, handel och logistik samt samhällsutmaningar och successivt har mål, strategier och planer utmejslats i ledning och styrgrupp. Under den inledande fasen har framförallt projekt inom området textil och mode bedrivits. Det är naturligt med tanke på redan upparbetade kontakter och idéer samt en given inriktning för en Science Park med hemvist i Borås

Ett projekt som kommit långt och som också redan var igång när parken invigdes officiellt är re:textile. Projektets syfte är att möjliggöra en affärsverksamhet inom textil och mode med mindre förbrukning av råvaror. Strukturer för cirkulära flöden utvecklas och som också innefattar designfasen. Det vill säga redan i designen av textilierna klargörs hur en återanvändning kan ske när textilien är uttjänt. Innebörden av re:design är att textilien tillförs nya egenskaper och blir som ny. Projektet har rönt stor uppmärksamhet och har stor potential.

Ett annat pågående projekt är Konfektionsfabrik 4.0. Det handlar om att ta till vara de möjligheter som migrationen innebär med nyanlända kompetenta sömmerskor som kan matcha företagens behov av ökad inhemsk sömnadsproduktion. Projektet ger individen ett yrkesmässigt sammanhang och inkludering i arbetsliv och samhälle genom att en kompetens tas tillvara.  För svensk textil- och modeindustri kan det vara starten på sömnadsproduktion i större skala på hemmaplan. Ett arbete pågår nu med att undersöka förutsättningarna för ett genomförande. Det finns viktiga och höga ambitioner i projektet och vi är många som ser fram emot fortsättningen.

De båda nämnda projekten är angelägna och beskriver också tillsammans den övergripande inriktning som Science Park Borås har mot hållbarhet i en bred bemärkelse och bidrar till att hantera globala och lokala samhälleliga utmaningar. Projekten inom Science Park Borås utmärks av en hög grad av tillämpning och en närhet till avnämare och samarbetspartners. De är goda exempel på innebörden av Vetenskap för profession med en betoning på profession. En viktig utmaning för Science Park Borås är att hantera balansen mellan vetenskap och profession, mellan teori och praktik. Det handlar om att finna forskningsfrågorna i projekt med starkt fokus på utveckling och därigenom skapa en kapacitet av lärare och forskare inom högskolan för genomförande av olika typer av projekt. Det är också en fråga om att återföra vunna kunskaper till våra studenter och engagera dem i pågående utvecklingsprojekt inom den innovationsmiljö som nu successivt byggs upp.

Det är mycket positivt att Borås nu har en etablerad Science Park med en viktig inriktning och stor utvecklingspotential.

Inga kommentarer

Tillitsbaserad styrning och reformerad resurstilldelning

Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) genomförde tidigare i veckan förbundsförsamling med Högskolan i Kristianstad som värd. Mötet inleddes denna gång med ett seminarium med rubriken ”Tillitsbaserad styrning och reformerad resurstilldelning”. Seminariet baserades på en arbetsrapport författad av Marianne Granfelt, Anders Söderholm och mig själv. Rapporten bygger huvudsakligen på personliga intervjuer med tolv rektorer vid lärosäten med olika historik, förutsättningar och inriktning. Intervjuerna har handlat om rektorernas ideal för den statliga styrningen av universitet och högskolor, och om vilka problem och utmaningar de ser i dagens ordning.

Det finns tre utgångspunkter för rapporten. En ny modell för styrning och resurstilldelning ska befrämja ett profilerat högskolelandskap, befrämja ökad självständighet för lärosätena och vila på tillit mellan principal och agent. Grundbultar i en reformerad modell och förslag till tillämpningar som stödjer profilering och självständighet redovisas i rapporten och föredrogs på seminariet. Den reformerade modellen innefattar ett samlat anslag för utbildning och forskning som inkluderar fria medel för strategiska satsningar och omfördelningar, en utvecklad och äkta dialog mellan regeringen och lärosätena där särskilda profiler och satsningar vid lärosätena kan bestämmas samt ett samlat system för kvalitetssäkring baserat på ett stort eget ansvar för lärosätena. Förslagen följer rektorernas ideal och uppfattningar, resultat av tidigare utredningar och ställningstaganden från SUHF samt har en tydlig fokusering på de resultat som uppnås.

Det blev en mycket livgivande och bra diskussion som följde, med flera invändningar och betänkligheter från rektorer och förvaltningschefer kring de förslag som redovisades. Betydelsen av ett samlat anslag för utbildning och forskning råder det delade meningar om. Det finns risker i att en obalans kan uppstå mellan de båda verksamhetsgrenarna, den ena verksamheten utvecklas på bekostnad av den andra. En annan invändning var att politiken aldrig kommer att acceptera ett samlat anslag, det är inte aktuellt eftersom universitet och högskolor redan idag har ett stort eget handlingsutrymme. Den huvudsakliga invändningen mot en utvecklad dialog är risken för ökad styrning från regeringen snarare än möjligheter för profilering baserad på lärosätets mål och strategier. Det är regeringen som fördelar medel och därav följer att den kan komma att i för hög grad styra vilka särskilda satsningar som lärosätena vill göra. En invändning handlade också om att det inte var fört i bevis att de föreslagna lösningarna faktiskt innebär bättre utbildning och forskning.

En intressant och viktig notering är de diskussioner som uppstår vid övergång från mer övergripande idéer och föreställningar om vilka förutsättningar som lärosätena ska ges för att utveckla verksamheten till mer konkreta förslag. Långsiktighet, förutsägbarhet, utrymme för strategiska satsningar och självständighet är viktiga egenskaper som alla är överens om men när resonemangen övergår till hur det ska åstadkommas blir det mer på allvar och mer problematiskt. Att anlägga ett styr- och resursfördelningsperspektiv har just den effekten att konkretisering sker.

Det är viktigt att påpeka att modeller för styrning och resursfördelning är verktyg. Styr- och resursfördelningsmodeller är medel för att tydliggöra ansvar och relationer, och förändring av modeller och metoder kan bryta mönster och stödja verksamhetsutveckling. Ett samlat anslag markerar att utbildning och forskning hänger samman. Det kan vara ett medel som befrämjar självständighet och som innebär viktiga strategiska omfördelningar, åt ena eller andra hållet, mellan utbildning och forskning och det kan innebära satsningar på nya verksamheter. En utvecklad dialog kan innebära möjligheter till särskilda satsningar till gagn för hög kvalitet i utbildning och forskning.

Diskussionen om styrning, ledning och resursfördelning fortsätter och med tydligt fokus på vilka förändringar som bör ske i syfte att stärka kvaliteten i utbildning och forskning. Och vi ser alla fram emot regeringens direktiv till den, i forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan”, annonserade utredningen som ska lämna förslag till ”principer och former för högskolans resurstilldelning och styrning”.

Inga kommentarer

Tillträdesutredningen överlämnad – en första kommentar

Roligt att se att utredaren valde en bild från högskolans campus med statyn House of Knowledge i förgrunden.

För nästan precis ett år sedan tillsattes ”Tillträdesutredningen” med Jörgen Tholin, universitetsdirektör vid Göteborgs universitet, som särskild utredare. Utredningens exakta benämning är: Ett öppnare och enklare system för tillträde till högre utbildning på grundnivå. Direktiven uttrycker att utredaren ska göra en översyn av hela systemet för nybörjares tillträde till högre utbildning och lämna ett förslag till ett mer öppet och enklare system. Den tillsatta utredningen och direktiven har föregåtts av en uppfattning inom utbildningssektorn att systemet är i det närmaste ogenomträngligt och att endast ett fåtal personer greppar hur det hänger samman.

Idag kl. 9:20 överlämnade Jörgen Tholin den färdiga utredningen (SOU 2017:20) till statsrådet Helene Hellmark Knutsson. Ministern betonade utredningens stora betydelse och vikten av ett tillgängligt system för tillträde till högskolan. Utredningen är en pusselbit i ett större arbete att tillgängliggöra högre utbildning för alla. Ministern framförde också i sin inledning betydelsen av att alla blivande studenter får sina kunskaper prövade.

Efter en kort presentation av utredningens innehåll av Jörgen Tholin markerade han att tillträde handlar om behörighet å ena sidan och urval å andra sidan. De båda delarna måste noga hållas isär i ett sammanhållet och överblickbart system. Därefter redovisades uppdraget och utredningens bedömning av varför förändring behövs. Här pekade man bland annat på att bestämmelserna för tillträde används för att lösa problem som borde lösas på annan nivå i utbildningssystemet, att högskoleprovet har för stor betydelse och att lärosätenas utrymme för att besluta om tillträde är för begränsat.

Det framlagda förslaget är följdriktigt uppdelat i behörighet och urval. Den grundläggande behörigheten ska uttryckas i kompetenser och ett nationellt behörighetsprov införas där kravet är att sökande ska ha fyllt 24 år. En läsning av utredningen fordras för att kommentera den närmare innebörden av detta. Vad gäller urval föreslås att meritpoängen avskaffas och att lärosätena ges större möjligheter att anpassa urvalet efter utbildningarna. Vidare föreslås förändringar av högskoleprovet. Tre prov på tre år, andel ska vara15% istället för dagens 33% och att den prövande ska ha fyllt minst 19 år. Bra förslag enligt min uppfattning, inte minst införande av en nedre åldersgräns.

Nu följer remissbehandling av förslaget. Utredningens bedömning är att förändringar av tillträdesreglerna med hänsyn till att förutsättningarna ska vara kända för blivande studenter kan träda i kraft tidigast 2022.

 

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Inga kommentarer

Akademins system inte rättvist mot kvinnor

Kvinnor och män har inte samma möjligheter till karriär inom akademin. En jämn könsfördelning inom anställningar som doktorand, forskare och lärare motsvaras inte av situationen vad gäller den högsta akademiska befattningen som professor. 75 procent av landets professorer är män och trots en stor vetskap om och uppmärksamhet på fenomenet ökar andelen kvinnor mycket långsamt. Varför är det så? Vi har som kunskapsnation inte råd med att gå miste om den potential som finns vad gäller underskottet på kvinnor som professorer och som akademiska ledare och förebilder. Systemet inte rättvist mot alla de kvinnor som verkar inom akademin och som strävar efter och konkurrerar om anställningarna som professorer. Förklaringarna till obalansen mellan kvinnor och män är många visar genomförda studier. Kvinnor påtar sig i större utsträckning än män ledningsuppdrag och administrativa uppdrag. Kvinnor förfördelas av forskningsfinansiärer som, hävdas det i en genomförd studie, i alltför stor utsträckning baserar bedömningen på tidigare erfarenheter än det faktiska projektets kvalitet och potential. En studie har visat att medan män som samarbetar i ett projekt uppfattas som kreativa och måna om att värna kvalitet så uppfattas kvinnor som samarbetar som osjälvständiga. En mycket anmärkningsvärd observation. En annan studie, vars resultat jag tog del av på en europeisk konferens hösten 2016, visade att kvinnor efter disputation i större utsträckning än män lämnar akademin eftersom de tycker att forskningsverksamheten blir alltmer avskärmad ifrån samhälleliga behov och utmaningar. Det är inte meningsfullt att publicera för publiceringens egen skull.

Nu är det hög tid för förändring! Vad det uppenbart handlar om är en rejäl översyn av akademins meriteringssystem. Det är en självklarhet att djup och bred erfarenhet av utbildning och forskning är grundläggande för akademiska anställningar, men det är rimligt att omständigheter som erfarenheter av ledning och styrning, särskilt då inom akademin, pedagogisk utveckling och skicklighet i en bred bemärkelse, samverkan med det omgivande samhället och aktivt deltagande i samhällsdebatten utifrån ett vetenskapligt perspektiv måste premieras mer. Meriteringssystemet hamnar för övrigt också allt mer i fokus när frågan om övergången till öppen vetenskap diskuteras. När publicering i några högt rankade vetenskapliga journaler inte med självklarhet är den främsta meriten utan öppen publicering och tillhandahållande av vetenskaplig data också måste bedömas ändrar det förutsättningarna för vår verksamhet och bedömning av kvalitet.

Låt oss börja med att med utgångspunkt från målet om en jämställd akademi och med öppen spridning av forskningsresultat och data diskutera konsekvenser för hur vi värderar meriter och kvaliteter. En mycket viktig aspekt i sammanhanget är också hur vi bedömer alla de nya möjligheterna för att ge studenterna en ännu bättre utbildning som öppen vetenskap innebär. En idékonferens i Sveriges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) regi kring meriteringssystemet idag och i framtiden skulle vara en utmärkt start.

Jag vill också i denna blogg understryka att jämställd akademi i allra högsta grad också handlar om att bryta de könsbundna studievalen. Vi behöver fler kvinnor på teknikutbildningar och fler män inom vård, skola och omsorg. Vi behöver inte utreda frågan mer, utan helt enkelt göra allt vi kan i handling, vilket bland annat handlar om att visa förebilder och vara aktiva i samhällsdebatten.

Inga kommentarer

Öppen vetenskap – möjligheter och utmaningar

Vi har under en längre tid talat om betydelsen av öppen publicering av forskningsresultat och öppen tillgång till forskningsdata, men det är först nu som innebörden och konsekvenserna av öppen vetenskap blivit riktigt uppmärksammat. Det är i alla fall så jag uppfattar det utifrån ett ledningsperspektiv, som rektor på ett lärosäte. Denna blogg är ett utdrag från mitt inledningsanförande på SUHF:s konferens med just öppen vetenskap som tema och som hölls i Stockholm den 28:e februari.

Varför det har blivit på detta viset går att besvara på många olika sätt, men genombrottet för diskussionen om öppenhet har självklart att göra med starka markeringar från politiken på Europa-nivå och nationellt, från kommissionen och från regeringen. Alla trycker de på om betydelsen av ökad öppenhet och tillgänglighet. Det är både välgörande och tillfredsställande att notera att parallellt med andra strömningar – där det inte tycks vara så noga med fakta längre och där lögner, halvsanningar och ofullständig information har blivit regel – så har ökad öppenhet blivit uppmärksammat, inte bara som princip utan även i handling inom vår sektor. Eller kanske är det just på grund av den bristande respekten för fakta som vi intensifierar vårt arbete inom akademin för ökad tillgänglighet och öppenhet.

Öppen vetenskap, det vill säga tillgång till publikationer och data, handlar ytterst om kvaliteten i den verksamhet vi bedriver, högre utbildning och forskning. Ökad åtkomst till forskningsresultat innebär en förbättrad spridning av rön och kunskaper mellan lärare och forskare och till våra studenter liksom till samhället i stort. Det är ett måste att våra studenter enkelt och utan kostnad har tillgång till våra forskningsresultat Det är ett stort bekymmer om vår främjandeuppgift vad gäller hållbar utveckling försvåras av att framkomna forskningsresultat inte kan göras tillgängliga eller att tillgängligheten för användare utanför akademin är förknippad med höga kostnader. Den sten som nu satts i rullning går inte att stoppa, men vi vet att hindren är många. Öppen tillgång innebär förändrade förutsättningar för verksamhet inom universitet och högskolor.

Ökad tillgänglighet till forskningsdata innebär att ett och samma dataset kan användas av fler forskare för tolkningar och analyser. Helt enkelt bättre spridning av insamlad data och mer forskning med ett och samma underlag. Det är enkelt att se möjligheten till ökad forskningseffektivitet och ökad kvalitet. Det är inte säkert att den forskare som samlat in datan är den som alltid är bäst skickad att göra tolkningar och analyser. Öppen data möjliggör också kontroll och ansvarsutkrävande. Det befrämjar en försiktighet i forskningsprocessen och i hanteringen av data, men det kan också kanske hämma kreativiteten. Öppen data inrymmer också frågan om hur mycket data vi klarar att hantera. Ett tillstånd med informationsöverflöd kan visa sig innebära sämre förutsättningar att göra tolkningar och dra slutsater, sålunda inte bättre forskning och ökade kunskaper utan tvärtom.

Frågorna om öppen tillgång och öppen data kan och måste betraktas ur många olika perspektiv. Ett övergripande perspektiv är politiska ställningstaganden och prioriteringar. Ett annat handlar om användning och användare. Det handlar också om kunskapsspridning, förankring och incitament. Det är likaså en fråga om teknik och tekniska lösningar som möjliggör tillgänglighet, inte minst för sällananvändare, och hög kvalitet på data. Det är mycket positivt att utmaningar och möjligheter nu är på bordet. De är en hype just nu, men det finns en vardag där vi ska lösa alla de utmaningar och problem som finns och under ordnade former publicera öppet och förse varandra med goda dataset.

Inga kommentarer