Kvinnor och män har inte samma möjligheter till karriär inom akademin. En jämn könsfördelning inom anställningar som doktorand, forskare och lärare motsvaras inte av situationen vad gäller den högsta akademiska befattningen som professor. 75 procent av landets professorer är män och trots en stor vetskap om och uppmärksamhet på fenomenet ökar andelen kvinnor mycket långsamt. Varför är det så? Vi har som kunskapsnation inte råd med att gå miste om den potential som finns vad gäller underskottet på kvinnor som professorer och som akademiska ledare och förebilder. Systemet inte rättvist mot alla de kvinnor som verkar inom akademin och som strävar efter och konkurrerar om anställningarna som professorer. Förklaringarna till obalansen mellan kvinnor och män är många visar genomförda studier. Kvinnor påtar sig i större utsträckning än män ledningsuppdrag och administrativa uppdrag. Kvinnor förfördelas av forskningsfinansiärer som, hävdas det i en genomförd studie, i alltför stor utsträckning baserar bedömningen på tidigare erfarenheter än det faktiska projektets kvalitet och potential. En studie har visat att medan män som samarbetar i ett projekt uppfattas som kreativa och måna om att värna kvalitet så uppfattas kvinnor som samarbetar som osjälvständiga. En mycket anmärkningsvärd observation. En annan studie, vars resultat jag tog del av på en europeisk konferens hösten 2016, visade att kvinnor efter disputation i större utsträckning än män lämnar akademin eftersom de tycker att forskningsverksamheten blir alltmer avskärmad ifrån samhälleliga behov och utmaningar. Det är inte meningsfullt att publicera för publiceringens egen skull.

Nu är det hög tid för förändring! Vad det uppenbart handlar om är en rejäl översyn av akademins meriteringssystem. Det är en självklarhet att djup och bred erfarenhet av utbildning och forskning är grundläggande för akademiska anställningar, men det är rimligt att omständigheter som erfarenheter av ledning och styrning, särskilt då inom akademin, pedagogisk utveckling och skicklighet i en bred bemärkelse, samverkan med det omgivande samhället och aktivt deltagande i samhällsdebatten utifrån ett vetenskapligt perspektiv måste premieras mer. Meriteringssystemet hamnar för övrigt också allt mer i fokus när frågan om övergången till öppen vetenskap diskuteras. När publicering i några högt rankade vetenskapliga journaler inte med självklarhet är den främsta meriten utan öppen publicering och tillhandahållande av vetenskaplig data också måste bedömas ändrar det förutsättningarna för vår verksamhet och bedömning av kvalitet.

Låt oss börja med att med utgångspunkt från målet om en jämställd akademi och med öppen spridning av forskningsresultat och data diskutera konsekvenser för hur vi värderar meriter och kvaliteter. En mycket viktig aspekt i sammanhanget är också hur vi bedömer alla de nya möjligheterna för att ge studenterna en ännu bättre utbildning som öppen vetenskap innebär. En idékonferens i Sveriges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) regi kring meriteringssystemet idag och i framtiden skulle vara en utmärkt start.

Jag vill också i denna blogg understryka att jämställd akademi i allra högsta grad också handlar om att bryta de könsbundna studievalen. Vi behöver fler kvinnor på teknikutbildningar och fler män inom vård, skola och omsorg. Vi behöver inte utreda frågan mer, utan helt enkelt göra allt vi kan i handling, vilket bland annat handlar om att visa förebilder och vara aktiva i samhällsdebatten.