Forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” betonar vikten av ökad samverkan mellan universitet och högskolor och det omgivande samhället. För att skapa tydliga incitament för lärosätena att samverka föreslås att mått på samverkan tillsammans med extern forskningsfinansiering och bibliometri ska vara en grund för fördelning av de tillkommande statliga forskningsanslagen, ökningen av det så kallade basanslaget. Hur samverkan ska mätas och integreras i fördelningsmodellen ska klargöras i en kommande utredning om nytt resursfördelningssystem. Regeringen planerar att i avvaktan på att modellen är utredd använda de resultat som Vinnova kommit fram till i utvärderingen av lärosätenas samverkan. Resultaten av dessa utvärderingar, pilot ett och pilot två, har legat till grund för resursfördelning från Vinnova. De hävdar i en sammanfattande rapport att samverkan går att mäta i enlighet med de genomförda utvärderingarna.

Forskningspropositionen aktualiserar två frågor. Den ena är om samverkan går att mäta så skarpt att samverkan faktiskt kan användas som ett kvantitativt underlag i en resursfördelningsmodell. Den andra frågan är om resultatet av Vinnovas piloter ska tillämpas i avvaktan på en ny modell träder i kraft, vilket enligt forskningspropositionen skulle kunna vara inför budgetåret 2020. I det aviserade utredningsarbetet kommer frågan om hur samverkan kan mätas och integreras i en resursfördelningsmodell bli en viktig fråga, men även andra kvalitetsaspekter måste utredas och beaktas, som till exempel öppen publicering av resultat, tillgängliggörande av forskningsdata, fokus på hållbar utveckling och jämställdhetsintegrering.

Det är viktigt att inte göra något förhastat och enligt min uppfattning är det tveksamt om Vinnovas modell är tillräckligt skarp. Det har varit nyttigt att beskriva, bedöma och få återkoppling på samverkansarbetet. De genomförda insatserna har varit kvalitetsdrivande, men steget till att använda modellen som grund för fördelning och omfördelning av basanslag är stort. En praktisk omständighet och restriktion är också att alla lärosäten inte deltagit i Vinnovas utvärderingar.

Nya universitet och högskolor missgynnas av en fördelningsmodell baserad på traditionella mått på kvalitet i forskning (det vill säga publicering, citering och externa medel) och skulle gynnas av att samverkan ingår. Då handlar egentligen frågan om integrering av samverkan också om att stödja nya universitet och högskolor. I avvaktan på att utredningen om resursfördelningssystemet genomförs är det mest naturliga att en relativt sett större andel av tillkommande medel i forskningspropositionen tilldelas nya universitet och högskolor. Det kan ske på flera olika sätt, bland annat genom att använda den modell som tillämpades vid fördelning av ökade basanslag i budgetpropositionen för 2016. Här grupperades lärosätena  och tilldelades i stort sett lika stora potter. Det kan också ske genom att tilldela lärosätena en miniminivå på basanslaget i relation till anslaget till utbildning. Detta är för övrigt en betydligt bättre modell än garantibelopp per helårsstudent. Det är viktigt att regeringen fullföljer den satsning på högskolor som poängteras i forskningspropositionen. En indirekt effekt blir samtidigt att lärosäten som är bra på samverkan stöds. Jag passar på att återkomma till ett förslag som jag framfört tidigare; nämligen att lärosäten med certifierade miljöledningssystem bör premieras i särskild ordning.