Denna bloggtext baseras på manuskriptet till det tal jag höll vid högskolans akademiska högtid den 5 maj.

Det är en orolig värld vi lever i. Det finns en osäkerhet över det europeiska fredsprojektet liksom det gränsöverskridande samarbetet. Spänningarna mellan stormakterna har återkommit. Antalet demokratier i världen ökar inte längre och innehållet i demokratin i stater som definierats som demokratiska tunnas ut. Det är en ny situation som gör att förutsägbarheten minskar.

Oförutsägbarheten förstärks också av det finns många oerfarna politiska ledare runt om i världen. Ett demokratiskt statsskick och transparens i beslut och processer hänger nära samman med frågan om en hållbar utveckling. Omfattningen på och styrkan i en demokrati är starkt korrelerad med att klara av att implementera FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling och Agenda 2030. ”Transforming our world” är vårt gemensamma uppdrag och gigantiska utmaning.

För många universitet har taket sänkts. Friheten för lärare, forskare och studenter att oberoende utöva sin verksamhet har beskurits världen över. Den politiska styrningen av utbildning och forskning har ökat. Vi har under senare tid framfört vår oro för inskränkningar i den akademiska friheten; i Turkiet och i Ungern. Det har genomförts manifestationer för vetenskapen med uppmaning till politiker världen över att använda vetenskapligt baserad kunskap som underlag för beslut. Det finns också ett tilltagande kunskapsförakt på många håll och ett ovarsamt sätt att hantera fakta.

Vi måste reagera och agera. Det är inte ”coolt” att vara okunnig och att vara oinformerad, som någon skribent formulerade det i en artikel under vintern. Det är däremot ”coolt”, och inte ett dugg elitistiskt, att vara välinformerad och att självständigt kunna göra bedömningar och ta ställning. Ju mer du vet, desto fler olika val kan du göra.

Universitet och högskolor har en mycket viktig uppgift i samhällsutvecklingen. Vi behövs mer än någonsin för att utveckla och förmedla verifierad kunskap – att bedriva högre utbildning på vetenskaplig grund och med tydliga bildningsideal. Vi behöver som lärosäten vara tydligare med den roll vi har och mer aktivt lägga oss i och delta i den pågående debatten. Nationalekonomen professor Gustav Cassel som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, lär ha publicerat runt 1000 artiklar i dags- och veckopress. Det kallar jag förebild och föredömligt.

Ett led i att bli mer aktiva och tydliga är att vi självkritiskt ser över våra system för meritering. Det måste uppfattas och bedömas som mycket viktigare än idag, att lärare och forskare deltar i samhällsdebatten, att vi publicerar våra resultat öppet för alla och att vi är beredda att dela med oss av våra forskningsdata. En ännu mer öppen akademi medverkar till bättre beslutsunderlag och en faktabaserad debatt. Frågan om meritering är också en fråga om jämställdhet. Vi vet att kvinnor missgynnas av våra meriteringssystem. Vi behöver ständigt vara uppmärksamma på effekter av befintliga strukturer och system. En utmaning för oss är också att finna former för att öppna vår verksamhet bättre för nyanlända.