I ett flertal bloggar under våren har jag berört frågan om meriteringssystemet inom högre utbildning och forskning. Här kommer en till. Det dominerande för att få en anställning som lektor, professor eller bli utsedd till oavlönad docent är forskningsmeriter och antalet publicerade artiklar i vetenskapliga journaler. Det finns en stark tilltro till att beslut om publicering baserat på anonyma bedömares ställningstagande tillsammans med tidskrifternas redaktörer är liktydigt med hög kvalitet och ju högre rankad tidskriften är, desto tyngre är meriten. Det finns, i den över tid, ökade graden av kvantifieringen en strävan efter objektivitet vid bedömning som kan uppfattas vara lovvärd, men samtidigt byggs ett system upp som missar viktiga kvaliteter för att vara lärare och forskare vid universitet och högskolor, dels motverkar strävan mot en jämställd högskola eftersom kvinnor missgynnas av det etablerade systemet.

Jag vill på intet sätt argumentera mot vikten av forskningens frihet och betydelsen av den nyfikenhetsbaserade forskningen, men kraven på akademin innefattar också spridning av kunskaper och att verka för en långsiktigt gynnsam utveckling. Det är en huvuduppgift för universitet och högskolor att fokusera hur målen i Agenda 2030 kan implementeras och i detta innefattas att ge studenterna förståelse för att implementera målen och att sprida kunskaper till samverkanspartners. Mot denna bakgrund måste också meriteringssystemen i mycket större utsträckning än idag ta hänsyn till lärarens och forskarens engagemang i samhällsdebatten, förmåga att förmedla kunskaper, viljan att öppet publicera forskningsdata och förmåga och vilja att driva verksamheter och projekt. Samverkan i alla dess dimensioner är en viktig kvalitet som måste värderas och ges stort utrymme i bedömningen av akademiska meriter.

Studier visar att kvinnor i större utsträckning än män åtar sig administrativa uppdrag och bli chef/ledare. Detta kan då ske på bekostnad av antalet publicerade artiklar. Det är inte rimligt att medarbetare som åtar sig uppdrag och ansvar för att driva verksamheten och lärosätet framåt straffas i bedömningen av meriter för anställningar och befordran. Det är inte rimligt att kvinnor ska ha större svårigheter att nå de högre akademiska tjänsterna. Det finns också påvisat i en studie, som presenterades på en forskningskonferens som jag deltog i höstas, att kvinnor är mer benägna att lämna akademin när betydelsen av påverkan på det omgivande samhället inte värderas högt utan publikationerna i sig är resultatet. Kvinnor och viktig kompetens väljer helt enkelt bort akademin för att samhällelig påverkan inte tillmäts tillräcklig betydelse.

Det är dags att för en översyn av meriteringssystemen. Detta måste ske genom att många lärosäten gör det tillsammans och att många efter översynen ändrar sina anställningsordningar. Ett projekt och en ansökan med det syftet förbereds nu inom ramen för en utlysning från Vinnova om utveckling av samverkan. Inom projektet ska en systematisk genomgång ske av befintliga meriteringssystem och kartläggning av uppfattningar från inblandade aktörer om systemen. Jämförelser ska göras med system i andra länder. Förslag till förändringar ska tas fram och systematiskt granskas med avseende på rimlighet, genomförbarhet och effekter. Projektets ambition är också att viktiga och möjliga förändringar ska förankras brett för att implementera reviderade och förbättrade anställningsordningar.