Jag har medverkat i två seminarier, ett igår och ett idag, som både har ställt frågan om den högre utbildningens betydelse. Kritiken från företrädare för en rad olika samhällsorganisationer; arbetsgivare, arbetstagare och intresseorganisationer, har varit omfattande. Synpunkterna har handlat om att vi överutbildar, matchningen mot arbetsmarknadens behov är svag, vi erbjuder alldeles för få fristående kurser och medverkar därigenom inte till det livslånga lärandet, vi erbjuder inte uppdragsutbildning i tillräcklig utsträckning och vi har inte engagerat oss i validering och övergångar mellan utbildningssystem. Synpunkterna på vårt uppdrag och vår verksamhet är många men lösningarna är inte så påtagliga utöver att yrkeshögskolan borde byggas ut rejält.

Det är en viktig och känd omständighet att många riktar sina blickar mot oss och de resurser vi har. Fenomenet, kan som ett alternativ till ovanstående, uttryckas som att förväntningarna på oss är höga. Vi behöver naturligtvis fundera på hur vi kan minska förväntningsgapet. Men vi måste göra det utifrån en rad, för den högre utbildningen, viktiga egenskaper såsom att det är studentens efterfrågan som styr vårt utbildningsutbud, vi utbildar på vetenskaplig grund, vi utbildar inte bara för första arbetet utan även för en kommande yrkeskarriär och vi måste se utbildning och forskning som ett samlat system. Vi har en hög kvalitet i vår verksamhet, men vi ska utveckla vår verksamhet bland annat med avseende på det livslånga lärandet, validering av reell kompetens och samverkan med det omgivande samhället. Vi behöver också fortsätta att utveckla och stärka samarbetet med Myndigheten för yrkeshögskolan med sikte på att kunna genomföra systematisk validering i övergången mellan våra båda utbildningssystem.

Jag har medverkat i en viktig debatt som också belyser betydelsen av Almedalsveckan. En debatt som kommer att fortsätta och där vi måste vara tydliga med vilket uppdrag vi har och vilka våra styrkor är.