Högskolan i Borås har genomgått en dramatisk utveckling och tillväxt under våra 40 år. Det startade med några få utbildningsprogram på grundläggande nivå och en handfull fristående kurser till dagens lärosäte med utbildning på alla nivåer, egna examensrättigheter på forskarnivå och en omfattande forskning. Högskolans utveckling kan beskrivas på olika sätt. En infallsvinkel är att knyta utvecklingen till övergripande förutsättningar för verksamheten. Tre reformer har haft särskilt stor betydelse för utvecklingen och det tillstånd som råder nu.

Den första reformen innebar högskolans etablering 1977. Befintliga utbildningar sattes samman och en enhet med ett regionalt uppdrag att bidra till kompetensförstärkning och tillväxt bildades. Till denna enhet fördes fristående verksamheter såsom Textilinstitutet och Vårdhögskolan. Därigenom i kombination med ökade utbildningsuppdrag har för den långsiktiga utvecklingen, nödvändig expansion skett. Man kunde bygga upp en tillräcklig kritisk massa för att stå emot tillfälliga nedgångar och hitta möjligheter att omfördela resurser över tid mellan olika utbildningsprogram för hantera minskat intresse och utveckla kvalitet. Omfattningen på verksamheten blev också tillräckligt stor för att upprätthålla en hög kvalitet på verksamhetsstödet.

En annan mycket viktig reform är decentraliseringen och den förändrade modellen för resurstilldelning som genomfördes 1993. Finansieringen av kostnadsslag ersattes av en modell med finansiering av studieplatser och prestationer, så kallade Hst och Hpr. Universitet och högskolor fick därmed ersättning för vad som utfördes, intäkter istället för kostnadstäckning. Frihetsgraderna att själva bestämma utbildningsutbudet baserat på mål och strategier för lärosätet ökade väsentligt. Den förändrade ersättningsmodellen var en gigantisk decentraliseringsreform som gjorde det möjligt för till exempel Högskolan i Borås att stärka profilerna Biblioteks- och informationsvetenskap och Textil och mode. Den översyn som nu sker av styrning och resursfördelningsmodellen, benämnd ”Struten”, har att ta ställning till formerna ersättning. Någon annan slutsats än att den fortfarande ska baseras på vad vi gör, finns inte.

Den tredje reformen som väsentligt förändrat högskolelandskapet är möjligheten för högskolor utan vetenskapsområde att erhålla examensrättigheter på forskarnivå inom väl avgränsade områden. Den nya bestämmelsen trädde i kraft 2009. Högskolan i Borås satsade hårt från början. Vi definierade sex områden och har efter prövningar erhållit examensrättigheter inom fyra områden och sex ämnen. I vår verksamhetsplan för 2018-2020 innefattas att utveckla och stärka de två kvarvarande. Vi har idag en uppsättning kompletta akademiska miljöer med utbildning på alla nivåer och starka forskningsprogram. Vi har sedan vi fick våra första rättigheter 2010 nästan fördubblat vår externa anslag till forskning och antalet granskade publicerade artiklar har nästan tvådubblats. Det handlar om små volymer, men visar ändå på en dramatisk förändring. Reformen har bidragit till att sudda ut skillnaderna mellan lärosäten som benämns universitet och de som benämns högskolor. Dess viktigaste konsekvens är dock att den bidragit till en bättre balans mellan utbildning och forskning och att vi i större utsträckning kan forskningsanknyta vår utbildning till gagn för våra studenter.