Månad: december 2017

Rapport från Högskoleforum

Universitetskanslersämbetet arrangerade i samarbete med Linköpings universitet tidigare i veckan Högskoleforum. Det var andra gången som Högskoleforum genomfördes och avsikten är att det ska bli ett återkommande arrangemang vartannat år. Högskoleforum vänder sig företrädesvis till verksamma inom högre utbildning och syftar helt enkelt till att vara ett forum för behandling och diskussion kring för sektorn aktuella frågor. Glädjande många studenter var också på plats i Linköping bland de drygt 300 deltagarna.

Konferensen var uppbyggd kring tre teman; ”Akademins roll i en orolig tid”, ”Det livslånga lärandet – vems ansvar är det?” och ”Resurser och styrning för en livskraftig akademi”. Temana som under första dagen var parallella seminarier inramades av en inledande föreläsning i plenum av Gudmund Hernes kring universitetens utveckling och externa och interna hot mot verksamhetens kvalitet och långsiktiga utveckling. Det fanns många viktiga poänger i Hernes resonemang, bland annat en mycket stark kritik mot det sätt på vilket forskningsresultat sprids och fokusen på publicering och citering vid meritering. Maria Wetterstrand avslutade dagen med ett starkt inlägg kring hållbar utveckling och särskilt om universitets och högskolors roll. Marias kritik mot universitet och högskolor baserat på Universitetskanslerämbetets genomförda utvärdering var skarp.

Dag två inleddes med en filmad intervju med Michael Ignatieff, rektor vid det av den ungerska regeringen hotade universitet i Budapest, Central European University. Filmen låg till grund för en diskussion från scenen kring betydelsen av självständiga universitet och vikten av att vi försvarar vår rätt och auktoritet att utveckla, verifiera och sprida kunskap. Några viktiga och träffsäkra formuleringar från Gudmund Hernes, som var en av kommentatorerna, var att universitet ska vara en arena för en energisk debatt och att det viktigaste med och inom akademin är att tillhandahålla motföreställningar.

Högskoleforum följdes därefter av en behandling av konferensens tema i plenum. Jag deltog i en av panelerna med uppgift att kommentera den pågående utredningen om styrning och resurstilldelning och framförde bland annat vikten av att styrningen ger utrymme för mindre och medelstora lärosäten att utveckla sina starka profiler och betydelsen av ett samlat anslag inte minst för att markera att utbildning och forskning hänger ihop.

Högskoleforum avslutades med en föredragning av ministern för högre utbildning och forskning, Helen Hellmark Knutsson. I föredragningen redovisade ministern regeringens politik och syn på universitet och högskolors uppdrag. Högre utbildning och forskning ska finnas i hela landet för att sprida kunskap, motverka populism och sörja för försörjning till arbetsmarknaden. Universitet och högskolor ska ge förutsättningar för utbildning hela livet. Det livslånga lärandet handlar om att kunna utbilda sig löpande, fylla på nya kunskaper och uppdatera referensramarna och om att möta en förändrad arbetsmarknad, som kan innebära ett nytt utbildningsval och ny yrkeskarriär. Det tredje perspektivet är hela världen. Internationalisering är en självklarhet för forskningen, men behöver bli det även vad gäller utbildning och för våra lärare och studenter. Vi måste verka över världen. Helen Hellmark Knutsson betonade också vikten av förtroende för och mellan olika typer av samhällsorganisationer. Det är nödvändigt för att kunna möta populism och faktaresistens.

Två givande dagar i Linköping avslutades för de rektorer som var på plats med ett möte med Helen Hellmark Knutsson kring #metoo. En diskussion fördes kring dels vad vi kan göra tillsammans för att förhindra överträdelser och stärka värdegrunden, dels vilka eventuella regelförändringar som behövs för att skapa tydlighet och kunna beivra. SUHF:s styrelse kommer att behandla frågan och om inte tidigare så kommer nya samtal att föras med ministern i samband med den årligen återkommande rektorskonferensen i januari.

Inga kommentarer

En reflektion kring ett effektivt högskolelandskap

Idag finns inte en klar verksamhetsidé för de snabbt växande yngre lärosätena d.v.s. högskolor och nya universitet. Idén var tydlig i slutet av 1970-talet då det handlade om regional kompetensförsörjning, men högskolor och nya universitet är idag något helt annat än vad de var från början. Det faktiska läget är profilerade verksamheter, examenstillstånd på avancerad nivå och forskarnivå, kompletta akademiska miljöer och betydande forskningsmedel jämfört med hur situationen såg ut för bara några år sedan. Detta är en utgångspunkt för en rejäl utredning under rubriken ”Ett effektivt högskolelandskap”. En sådan motiveras också av den osaklighet som idag förekommer alltför ofta i diskussioner om kvalitet inom högre utbildning och forskning.

I veckan var alla nya universitet och högskolor inbjudna till Vetenskapsrådet för information om rådets verksamhet och diskussion kring forskningspolitik, forskningsfinansiering, resursfördelning och kvalitetssäkring av forskning. Det är positivt att Vetenskapsrådet tar initiativ till dialog, även om vi var några för många i rummet för att få till stånd en riktigt bra sådan. Det gav oss dock möjlighet att uttrycka uppfattningar om de satsningar som rådet gör och ställa frågor kring medelstilldelning,

En grundproblematik är att en mycket låg andel av Vetenskapsrådets medel tilldelas nya universitet och högskolor. Vår forskningsoutput i form av publiceringar och citeringar är betydligt högre än de pengar som delas ut av Vetenskapsrådet. En förklaring kan vara att vi inte skickar in lika många ansökningar och/eller att vi inte söker lika mycket medel som de stora lärosätena. En annan förklaring kan vara att högskolors och nya universitets forskning i större utsträckning bygger på flervetenskap, är mer nydanande och inte klassiskt ämnesorienterad. Något som då skulle vara prioriterat i Vetenskapsrådets tilldelningar. Om det är så, har Vetenskapsrådet all anledning att fundera över sina satsningar, program och kriterier. Ett förslag från mig är: Inrätta ett i sann mening flervetenskapligt program: ”Agenda 2030 – förklaring, förståelse och genomförande”. Men det kanske inte är en uppgift för Vetenskapsrådet, utan någon annan forskningsfinansiär.

Nu är inte huvudproblemet, när det gäller forskningsfinansiering och högskolornas strävanden efter att etablera kompletta akademiska miljöer, att finansieringen från Vetenskapsrådet är svag. Problemet är istället de mycket begränsade basanslagen. Denna omständighet gör det närmast omöjligt att parallellt finansiera forskningsanknytning av all utbildningsverksamhet, vilket är en förutsättning för hög kvalitet på lång sikt och satsa på flera högskolors särskilda utbildnings- och forskningsprofiler. Risken ur ett nationellt perspektiv är att styrkor, som har alla förutsättningar att växlas upp från nationellt ledande till internationellt konkurrenskraftiga och ledande, aldrig ges den möjligheten. Regeringen har, enligt min uppfattning, ett ansvar för att uppmärksamma styrkeområdena och bidra till att finansiella förutsättningar skapas. Jag förstår problematiken att fördela specialdestinerade medel. Jag förstår också risken med att statens styrning av verksamheten kan öka med en sådan ordning. Jag tror dock att det är ett stort misstag att inte hitta en modell som ger förutsättningar för mindre och medelstora lärosäten att utnyttja sin potential. Min förhoppning är att den pågående utredningen om styrning och resurstilldelning kommer att lägga ett förslag i linje med ovanstående, liksom att regeringen tar initiativ till en utredning om uppgifter för och rollfördelning mellan olika typer av lärosäten.

Inga kommentarer