Månad: december 2017

God Jul och Gott Nytt År

Högskolan i Borås har firat 40 år. Det har föranlett såväl att titta bakåt för att minnas och för att förstå den utveckling som varit, men också för att blicka framåt och fundera kring vad som kan komma. Högskolan uppvisar en kraftig expansion. En gynnsam utveckling som startade de första decennierna med en utbildningsinstitution vars verksamhet var ifrågasatt till och från och hotad – till att idag vara ett etablerat medelstort lärosäte med omfattande utbildning, nationellt ledande forskning inom många områden med en välutvecklad samverkan med omvärlden. Vi har ett viktigt regionalt uppdrag att svara för kompetensförsörjning, men vi är också en viktig nationell och internationell aktör. Vi har potential och förutsättningar att stärka vår verksamhet för att ytterligare bidra till en hållbar samhällsutveckling.

2017 har inneburit speciella omvärldsförutsättningar. Fakta baserad på vetenskaplig verksamhet ifrågasätts av vissa makthavare i världen och istället har alternativa fakta används för att motivera ställningstagande. Häpnadsväckande. Det råder också en diskussion världen över kring den högre utbildningens relevans i förhållande till arbetsmarknadens behov och grundforskningens nödvändighet gentemot tillämpad forskning och direkt användbara resultat. För akademin är det viktigt att argumentera för betydelsen av självständighet, redovisa fakta av skeenden, delta aktivt i samhällsdebatten och verka för hållbarhet och genomförande av målen i Agenda 2030. En synnerligen viktig händelse under året som gått är #Metoo. Locket har lyfts av och oacceptabla strukturer och förhållningssätt blottlagts. Nu måste vi alla se till att den ökade öppenheten har kommit för att stanna och målet nolltolerans för trakasserier även blir allas verklighet.

Vår fortsatta utveckling ska ses mot bakgrund av vad vi uppnått hittills, dels av de förutsättningar och förväntningar som råder. En nyckel i den fortsatta utvecklingen är en ökad samverkan inom vårt lärosäte. Vi behöver bli mer gränsöverskridande, vilket också är ett av våra kärnvärden. Vi ska fortsatt sträva efter att etablera kompletta akademiska miljöer, som handlar just om samverkan både inom lärosätet och med partners i vår omvärld.

Jag vill tacka alla medarbetare för mycket goda insatser och stort engagemang under året som gått. Det har varit intensivt och julledighet är viktig och välförtjänt. Jag vill också passa på att tacka högskolans alla vänner för ett givande samarbete under 2017. Sist, men inte minst, ett tack till alla våra studenter. Det är er högskolan är till för.

Med önskan om en God Jul och ett Gott Nytt År.

Inga kommentarer

Mer samverkan för kvalitet och relevans

För ett medelstort lärosäte med en bred verksamhet som Högskolan i Borås, är det betydelsefullt att vara konkurrenskraftig och att hitta intressanta kopplingar mellan ämnen som stärker miljöerna till ökad kvalitet i utbildning och forskning. Samverkan över ämnesgränser och en flervetenskaplig ansats innebär naturligt en möjlighet till fokusering på samhälleliga utmaningar av skilda slag.

På högskolans professorskollegium i veckan var samverkan inom högskolan en av frågorna. Betydelsen av samverkan och intresset för att samverka var påtaglig, men det finns hinder. Det handlar om begränsad tid men också om konflikten mellan bredd och ämnesdjup. Det är enkelt att bejaka flervetenskap och samverkan, men tid måste läggas på det egna ämnet och de egna nätverken inom disciplinen. Möten över gränserna är inspirerande, men är inte alltid tillräckligt nyttiga i förhållande till ämnesfördjupning för att prioriteras i en valsituation. Det är viktigt att vi ser hindren, men det är också viktigt att vi tar ett gemensamt ansvar för de mötesplatser som finns för att utveckla samverkan och forskning och som möter de stora samhälleliga utmaningarna.

En aspekt för att befrämja samverkan över disciplinära gränser och med andra samhällsaktörer är att samverkan premieras bättre vid tillsättning av akademiska anställningar. Vi har idag en ordning där den vetenskapliga kvaliteten, bedömd som antalet publicerade artiklar och var de är publicerade, har alldeles för stor betydelse. Pedagogisk skicklighet och skicklighet att samverka och därigenom verka för att forskningsresultaten sprids och påverkar samhällsutvecklingen måste få större betydelse. Det här har sagts tidigare, men nu är det dags för handling. Mycket glädjande har vi fått finansiering från Vinnova att tillsammans med tio andra lärosäten utveckla en modell för värdering av meriter där samverkan ingår. Vi har en bred syn på samverkan, i begreppet innefattas därför att ta ansvar för verksamhetsutveckling. Detta kan ske genom att åta sig chefsuppdrag. Därigenom befrämjar modellen också en ökad jämställdhet, eftersom vi vet att kvinnor i större utsträckning än män har administrativa uppdrag och chefsuppdrag. Vi måste få ett slut på att man bli straffad vid en ansökan om en akademisk anställning för att man under en period har tagit ansvar för en helhet istället att ha publicerat ytterligare artiklar.

En annan aspekt på samverkan är koppling till öppen vetenskap. Över tid sker en utveckling mot en öppen publicering av forskningsresultat och ökad tillgänglighet till de data som ligger till grund för tolkningar och analyser. En samverkansmerit är att som lärare och forskare bidra till öppenhet och tillgänglighet. En sådan ordning skulle påskynda processen mot öppen vetenskap.

Inga kommentarer

Rapport från Högskoleforum

Universitetskanslersämbetet arrangerade i samarbete med Linköpings universitet tidigare i veckan Högskoleforum. Det var andra gången som Högskoleforum genomfördes och avsikten är att det ska bli ett återkommande arrangemang vartannat år. Högskoleforum vänder sig företrädesvis till verksamma inom högre utbildning och syftar helt enkelt till att vara ett forum för behandling och diskussion kring för sektorn aktuella frågor. Glädjande många studenter var också på plats i Linköping bland de drygt 300 deltagarna.

Konferensen var uppbyggd kring tre teman; ”Akademins roll i en orolig tid”, ”Det livslånga lärandet – vems ansvar är det?” och ”Resurser och styrning för en livskraftig akademi”. Temana som under första dagen var parallella seminarier inramades av en inledande föreläsning i plenum av Gudmund Hernes kring universitetens utveckling och externa och interna hot mot verksamhetens kvalitet och långsiktiga utveckling. Det fanns många viktiga poänger i Hernes resonemang, bland annat en mycket stark kritik mot det sätt på vilket forskningsresultat sprids och fokusen på publicering och citering vid meritering. Maria Wetterstrand avslutade dagen med ett starkt inlägg kring hållbar utveckling och särskilt om universitets och högskolors roll. Marias kritik mot universitet och högskolor baserat på Universitetskanslerämbetets genomförda utvärdering var skarp.

Dag två inleddes med en filmad intervju med Michael Ignatieff, rektor vid det av den ungerska regeringen hotade universitet i Budapest, Central European University. Filmen låg till grund för en diskussion från scenen kring betydelsen av självständiga universitet och vikten av att vi försvarar vår rätt och auktoritet att utveckla, verifiera och sprida kunskap. Några viktiga och träffsäkra formuleringar från Gudmund Hernes, som var en av kommentatorerna, var att universitet ska vara en arena för en energisk debatt och att det viktigaste med och inom akademin är att tillhandahålla motföreställningar.

Högskoleforum följdes därefter av en behandling av konferensens tema i plenum. Jag deltog i en av panelerna med uppgift att kommentera den pågående utredningen om styrning och resurstilldelning och framförde bland annat vikten av att styrningen ger utrymme för mindre och medelstora lärosäten att utveckla sina starka profiler och betydelsen av ett samlat anslag inte minst för att markera att utbildning och forskning hänger ihop.

Högskoleforum avslutades med en föredragning av ministern för högre utbildning och forskning, Helen Hellmark Knutsson. I föredragningen redovisade ministern regeringens politik och syn på universitet och högskolors uppdrag. Högre utbildning och forskning ska finnas i hela landet för att sprida kunskap, motverka populism och sörja för försörjning till arbetsmarknaden. Universitet och högskolor ska ge förutsättningar för utbildning hela livet. Det livslånga lärandet handlar om att kunna utbilda sig löpande, fylla på nya kunskaper och uppdatera referensramarna och om att möta en förändrad arbetsmarknad, som kan innebära ett nytt utbildningsval och ny yrkeskarriär. Det tredje perspektivet är hela världen. Internationalisering är en självklarhet för forskningen, men behöver bli det även vad gäller utbildning och för våra lärare och studenter. Vi måste verka över världen. Helen Hellmark Knutsson betonade också vikten av förtroende för och mellan olika typer av samhällsorganisationer. Det är nödvändigt för att kunna möta populism och faktaresistens.

Två givande dagar i Linköping avslutades för de rektorer som var på plats med ett möte med Helen Hellmark Knutsson kring #metoo. En diskussion fördes kring dels vad vi kan göra tillsammans för att förhindra överträdelser och stärka värdegrunden, dels vilka eventuella regelförändringar som behövs för att skapa tydlighet och kunna beivra. SUHF:s styrelse kommer att behandla frågan och om inte tidigare så kommer nya samtal att föras med ministern i samband med den årligen återkommande rektorskonferensen i januari.

Inga kommentarer

En reflektion kring ett effektivt högskolelandskap

Idag finns inte en klar verksamhetsidé för de snabbt växande yngre lärosätena d.v.s. högskolor och nya universitet. Idén var tydlig i slutet av 1970-talet då det handlade om regional kompetensförsörjning, men högskolor och nya universitet är idag något helt annat än vad de var från början. Det faktiska läget är profilerade verksamheter, examenstillstånd på avancerad nivå och forskarnivå, kompletta akademiska miljöer och betydande forskningsmedel jämfört med hur situationen såg ut för bara några år sedan. Detta är en utgångspunkt för en rejäl utredning under rubriken ”Ett effektivt högskolelandskap”. En sådan motiveras också av den osaklighet som idag förekommer alltför ofta i diskussioner om kvalitet inom högre utbildning och forskning.

I veckan var alla nya universitet och högskolor inbjudna till Vetenskapsrådet för information om rådets verksamhet och diskussion kring forskningspolitik, forskningsfinansiering, resursfördelning och kvalitetssäkring av forskning. Det är positivt att Vetenskapsrådet tar initiativ till dialog, även om vi var några för många i rummet för att få till stånd en riktigt bra sådan. Det gav oss dock möjlighet att uttrycka uppfattningar om de satsningar som rådet gör och ställa frågor kring medelstilldelning,

En grundproblematik är att en mycket låg andel av Vetenskapsrådets medel tilldelas nya universitet och högskolor. Vår forskningsoutput i form av publiceringar och citeringar är betydligt högre än de pengar som delas ut av Vetenskapsrådet. En förklaring kan vara att vi inte skickar in lika många ansökningar och/eller att vi inte söker lika mycket medel som de stora lärosätena. En annan förklaring kan vara att högskolors och nya universitets forskning i större utsträckning bygger på flervetenskap, är mer nydanande och inte klassiskt ämnesorienterad. Något som då skulle vara prioriterat i Vetenskapsrådets tilldelningar. Om det är så, har Vetenskapsrådet all anledning att fundera över sina satsningar, program och kriterier. Ett förslag från mig är: Inrätta ett i sann mening flervetenskapligt program: ”Agenda 2030 – förklaring, förståelse och genomförande”. Men det kanske inte är en uppgift för Vetenskapsrådet, utan någon annan forskningsfinansiär.

Nu är inte huvudproblemet, när det gäller forskningsfinansiering och högskolornas strävanden efter att etablera kompletta akademiska miljöer, att finansieringen från Vetenskapsrådet är svag. Problemet är istället de mycket begränsade basanslagen. Denna omständighet gör det närmast omöjligt att parallellt finansiera forskningsanknytning av all utbildningsverksamhet, vilket är en förutsättning för hög kvalitet på lång sikt och satsa på flera högskolors särskilda utbildnings- och forskningsprofiler. Risken ur ett nationellt perspektiv är att styrkor, som har alla förutsättningar att växlas upp från nationellt ledande till internationellt konkurrenskraftiga och ledande, aldrig ges den möjligheten. Regeringen har, enligt min uppfattning, ett ansvar för att uppmärksamma styrkeområdena och bidra till att finansiella förutsättningar skapas. Jag förstår problematiken att fördela specialdestinerade medel. Jag förstår också risken med att statens styrning av verksamheten kan öka med en sådan ordning. Jag tror dock att det är ett stort misstag att inte hitta en modell som ger förutsättningar för mindre och medelstora lärosäten att utnyttja sin potential. Min förhoppning är att den pågående utredningen om styrning och resurstilldelning kommer att lägga ett förslag i linje med ovanstående, liksom att regeringen tar initiativ till en utredning om uppgifter för och rollfördelning mellan olika typer av lärosäten.

Inga kommentarer