Idag finns inte en klar verksamhetsidé för de snabbt växande yngre lärosätena d.v.s. högskolor och nya universitet. Idén var tydlig i slutet av 1970-talet då det handlade om regional kompetensförsörjning, men högskolor och nya universitet är idag något helt annat än vad de var från början. Det faktiska läget är profilerade verksamheter, examenstillstånd på avancerad nivå och forskarnivå, kompletta akademiska miljöer och betydande forskningsmedel jämfört med hur situationen såg ut för bara några år sedan. Detta är en utgångspunkt för en rejäl utredning under rubriken ”Ett effektivt högskolelandskap”. En sådan motiveras också av den osaklighet som idag förekommer alltför ofta i diskussioner om kvalitet inom högre utbildning och forskning.

I veckan var alla nya universitet och högskolor inbjudna till Vetenskapsrådet för information om rådets verksamhet och diskussion kring forskningspolitik, forskningsfinansiering, resursfördelning och kvalitetssäkring av forskning. Det är positivt att Vetenskapsrådet tar initiativ till dialog, även om vi var några för många i rummet för att få till stånd en riktigt bra sådan. Det gav oss dock möjlighet att uttrycka uppfattningar om de satsningar som rådet gör och ställa frågor kring medelstilldelning,

En grundproblematik är att en mycket låg andel av Vetenskapsrådets medel tilldelas nya universitet och högskolor. Vår forskningsoutput i form av publiceringar och citeringar är betydligt högre än de pengar som delas ut av Vetenskapsrådet. En förklaring kan vara att vi inte skickar in lika många ansökningar och/eller att vi inte söker lika mycket medel som de stora lärosätena. En annan förklaring kan vara att högskolors och nya universitets forskning i större utsträckning bygger på flervetenskap, är mer nydanande och inte klassiskt ämnesorienterad. Något som då skulle vara prioriterat i Vetenskapsrådets tilldelningar. Om det är så, har Vetenskapsrådet all anledning att fundera över sina satsningar, program och kriterier. Ett förslag från mig är: Inrätta ett i sann mening flervetenskapligt program: ”Agenda 2030 – förklaring, förståelse och genomförande”. Men det kanske inte är en uppgift för Vetenskapsrådet, utan någon annan forskningsfinansiär.

Nu är inte huvudproblemet, när det gäller forskningsfinansiering och högskolornas strävanden efter att etablera kompletta akademiska miljöer, att finansieringen från Vetenskapsrådet är svag. Problemet är istället de mycket begränsade basanslagen. Denna omständighet gör det närmast omöjligt att parallellt finansiera forskningsanknytning av all utbildningsverksamhet, vilket är en förutsättning för hög kvalitet på lång sikt och satsa på flera högskolors särskilda utbildnings- och forskningsprofiler. Risken ur ett nationellt perspektiv är att styrkor, som har alla förutsättningar att växlas upp från nationellt ledande till internationellt konkurrenskraftiga och ledande, aldrig ges den möjligheten. Regeringen har, enligt min uppfattning, ett ansvar för att uppmärksamma styrkeområdena och bidra till att finansiella förutsättningar skapas. Jag förstår problematiken att fördela specialdestinerade medel. Jag förstår också risken med att statens styrning av verksamheten kan öka med en sådan ordning. Jag tror dock att det är ett stort misstag att inte hitta en modell som ger förutsättningar för mindre och medelstora lärosäten att utnyttja sin potential. Min förhoppning är att den pågående utredningen om styrning och resurstilldelning kommer att lägga ett förslag i linje med ovanstående, liksom att regeringen tar initiativ till en utredning om uppgifter för och rollfördelning mellan olika typer av lärosäten.