År: 2018 (sida 1 av 7)

Fortsatt forskning

Det drar ihop sig. Efter tolv år i högskolans ledning, varav sju och ett halvt år som rektor, lämnar jag nu vid årsskiftet. Efter det väntar en annan vardag, bland annat med möjlighet att fördjupa mig i en rad frågor, som fortfarande känns aktuella i förhållande till den forskning som jag bedrev under åren före det att jag kom till Högskolan i Borås. En annan utgångspunkt för utveckling och fördjupning är frågor som väckt mitt intresse under åren i högskolans ledning och som medverkande i nationella och internationella sammanhang i diskussioner kring utbildnings- och forskningspolitik.

En forskningsfråga jag har för avsikt att återkomma till är: Vad förklarar framgång? Organisationer som uppvisar en gynnsam utveckling och som tillmäts uppfattningen att vara framgångsrika är intressanta studieobjekt. En uppgift är att förklara hur en viss uppfattning etablerats. Vad är det för omständigheter som gör att vissa organisationer beskrivs som framgångsrika? En annan uppgift är att studera orsakerna till framgång för utvalda organisationer. En förklaringsansats och utgångspunkt för tolkning är att det handlar om samspelet mellan institutionaliserade idéer och handlingar, så kallade informella institutioner, fastställda regler och principer, så kallade formella institutioner och medarbetare och ledare under samlingsbenämningen aktörer. I förhållandet mellan och styrkan i informella institutioner, formella institutioner och aktörer ligger förklaringen.

Mitt arbete i högskoleledningen ger mig också grund för en rad olika frågeställningar för fördjupning. En sådan är implementering av reformer i högre utbildning och forskning. Hur genomförs förändring i organisationer vars styrka är förmågan att problematisera och kritiskt analysera tillstånd och utvecklingsprocesser? Våra organisationer är också uppbyggda utifrån ett starkt och viktigt inflytande över verksamheten från kollegialt sammansatta organ. Organisationerna är starkt professionaliserade med ett stort informellt inflytande från ledande aktörer inom verksamheten, till exempel ledare för forskargrupper eller forskare som innehar stora externa forskningsanslag. Ett tydligt mönster är att, efter det konstaterats att något måste göras för att förändra ett tillstånd eller utvecklingsförlopp, så infinner sig tvivel när konkretisering sker och lösningar presenteras. Kritik och oro finns och framförs för att reformen inte leder till de ursprungligen avsedda konsekvenserna. Det finns många tänkbara förklaringar till varför tveksamheter uppkommer, en kan vara en ovilja när det kommer till skarpt läge att utmana starka och etablerade strukturer. Det är lika bra att saker och ting förblir som de är. De informella institutionerna är för väletablerade. Min uppfattning är att det behövs rejäla studier kring förändring och genomförande som kan bidra till fördjupad förståelse för organisering och styrning av universitet och högskolor. Studier som kan motverka förenklade beskrivningar och förklaringar av utveckling och tillstånd baserade på ospecificerade uppfattningar om innebörden och betydelsen av New Public Management.

En annan frågeställning är vad som är kvalitet i verksamheten, och särskilt forskningen? Det finns ett utbrett missnöje med att mäta forskningens kvalitet i termer av publicerade artiklar och antalet citeringar. Det finns också en kritik mot kvalitativa kollegiala granskningar eftersom dessa kan komma att prioritera forskning som bedrivs i redan upplöjda fåror, mer av samma och en stark disciplinär inriktning kan bli utfallet. Disciplinär orientering och peer review kan missa att beakta forskningens samhälleliga påverkan och behovet av förnyelse för att kunna möta de samhällsproblem som målen i Agenda 2030 adresserar. Sättet att mäta forskningens kvalitet beaktar inte heller betydelsen av utbildningens forskningsanknytning. Vi måste hursomhelst komma bort i från en situation där artiklar skrivs och publiceras för att skapa förutsättningar för att nästa artikel också ska kunna publiceras.  Den beskrivna problematiken och konsekvenser för universitet och högskolors uppgift att verka för hållbar utveckling är det också viktigt att studera.

Slutligen. En övergripande fråga är hur ett effektivt högskolelandskap är uppbyggt och skapas? Ett sådant kräver att nödvändiga reformer kan genomföras och att verksamhetens resultat och kvaliteter mäts på ett relevant sätt till grund för styrning och resurstilldelning.

Inga kommentarer

Universitetsstatus

Den 19 oktober publicerade jag tillsammans med Ove Lillestöl och Johan Trouvé från Västsvenska handelskammaren en debattartikel i GT/Expressen som argumenterade för att Högskolan i Borås ska bli universitet. Artikeln har uppmärksammats på många olika sätt och satt fart på diskussionen om Högskolan i Borås fortsatta öde och äventyr i strävan efter att bli universitet. Jag vill med denna text upprepa och klargöra några viktiga förklaringar till strävan efter universitetsstatus och ge synpunkter på den ordning som tillämpas vid utnämning av nya universitet.

Västsverige är underförsörjt på forskningsmedel i jämförelse med framförallt Stockholmsregionen. En satsning på Västsverige, och ökade forskningsanslag, är inte en fråga om rättvisa utan om att ta till vara på den utvecklingskraft som finns och den tradition av långtgående samarbete som råder mellan universitet och högskolor å ena sidan och näringsliv och förvaltning å andra sidan. Ett av flera sätt att tillföra en region medel och stärka forskningsbasen är att inrätta universitet, med detta följer nämligen ökade forskningsmedel. Vid Högskolan i Borås har en successiv uppbyggnad skett av det vi benämner som kompletta akademiska miljöer. Vi har utbildningar på avancerad nivå inom alla våra områden och examenstillstånd på forskarnivå inom fyra av sex områden. Ett arbete bedrivs nu med att stärka de två övriga områdena. Till detta kommer att högskolan har en mycket starkt uttalad hållbarhetsprofil och därigenom en inriktning på utbildning och forskning som är ytterst relevant utifrån de omvärldsförutsättningar som råder och behovet av förändring som finns. Framgångar och nya uppdrag under det senaste året har också stärkt högskolan. Jag avser bland annat regeringsuppdragen att genomföra polisprogrammet med start våren 2019 och att bygga en plattform för utveckling av en hållbar textil- och modeindustri.

Med den omfattning på verksamheten som nu växer fram och den kvalitet som verksamheten vid högskolan har, vet vi inte längre vad som behöver göras ytterligare för att erhålla universitetsstatus. Det hade varit önskvärt om det fanns en tydligare kravspecifikation mot vilken lärosätens egenskaper skulle kunna ställas. Jag är övertygad om att vi svarat väl upp emot en sådan. Min förhoppning är när arbetet startar med nästa forskningsproposition att frågan om universitetsstatus tydligt finns med från start och att resurser avsätts för att möjliggöra satsningar som innebär att utvecklingspotentialen tas tillvara och ett effektivare högskolelandskap skapas. En sådan ordning skulle innebära att Borås är universitetsstad 2021, till gagn för en gynnsam regional och nationell utveckling och lagom till stadens 400-års jubileum.

Inga kommentarer

Klimatomställning – slutsnackat, dags att göra något

Tidigare i veckan publicerades en debattartikel av forskare vid svenska universitet som uppmanade universitet och högskolor att leva som de lär. Artikeln följdes av en artikel där företrädare för KTH beskrev sitt arbete med klimatomställning. Bra initiativ. Forskningen visar tydligt konsekvenserna av ökade påfrestningar på miljön och nödvändigheten i en radikal omställning, för att bromsa och vända klimatförändringarna. Vi har vetskapen, vetenskapen och forskarna mitt ibland oss, men som organisationer är vi inte bättre än någon annan. Ett bevis på detta är bland annat Naturvårdsverkets ranking av myndigheternas miljöledningsarbete där universitet och högskolor inte alls har den framträdande roll som de borde ha. Många är bra, till exempel har tolv lärosäten idag certifierade miljöledningssystem, men många släpar efter med låga poäng och blygsam placering i rankingen. Universitetskanslersämbetets (UKÄ) utvärdering hösten 2017, av lärosätenas hållbarhetsarbete och integrering av hållbar utveckling i utbildningen, visade också på brister. Endast en fjärdedel av lärosätena blev godkända.

Ett viktigt verktyg för ett systematiskt arbete med hållbar utveckling är ett väl fungerande miljöledningssystem. Ett sådant innefattar policys, målformuleringar, mätning av resultat och formulering av strategier och handlingsplaner för att stänga gapet mellan mål och verklighet. Genom att utsätta ledningssystemet för granskning och ansöka om certifiering tvingas organisationer att beakta alla tänkbara aspekter och tydligt beskriva systemet, vilket är en viktig sak i sig. Under ett antal år har jag i olika sammanhang argumenterat för att lärosäten med certifierade miljöledningssystem ska erhålla en särskild statlig tilldelning dels som en uppmuntran, dels för att täcka de kostnader som det faktiskt innebär att upprätthålla ett miljöledningssystem av hög kvalitet. Argumentationen har varit helt utan framgång, samtidigt som jag är övertygad om att kvaliteten på lärosätenas hållbarhetsarbete hade varit betydligt högre om ett ekonomiskt incitament av det slaget funnits och det hade inneburit från regeringen av hållbarhetsarbetets betydelse.

Det börjar bli ont om tid och hållbarhetsfrågorna måste tas på mycket stort allvar. Klimatomställningen måste påskyndas. Vi behöver agera annorlunda i vår vardag och vi behöver tydliga och klara politiska ställningstaganden och beslut. Det är högst anmärkningsvärt, även om vi har en regeringskris, att politiken helt ignorerar frågan just nu. Det blev lite hallå i somras när sommarregnen uteblev, skördarna torkade och vattnet sinade. Men en tämligen normal höst förefaller ha tolkats av många som att faran är över.

Denna bloggtext är också ett tillfälle att nämna den konferens som det så kallade HU2-nätverket (Högre utbildning för Hållbar utveckling) arrangerar i samarbete med Högskolan i Borås. Konferensen genomförs i Borås 20-21 november. Konferensen erbjuder möjligheter till erfarenhetsutbyte och till att inspireras av viktiga insatser och goda exempel på framgångsrikt hållbarhetsarbete. Men konferensen innefattar också, som sig bör, problematisering av möjligheterna att nå de globala målen 2030 till grund för en fördjupad förståelse för de utmaningar vi står inför.

1 kommentar

Några noteringar från SUHF:s förbundsförsamling – många viktiga frågor

Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har genomfört förbundsförsamling på Stockholms konstnärliga högskola. Verksamhetsplan för 2019 fastställdes och ny styrelse beslutades.

Tre större frågor dominerade förbundsförsamlingen. Den första handlade om samverkan. SUHF:s expertgrupp för samverkan presenterade förslag till ställningstagande om samverkan. I förslaget definieras innebörden av samverkan, hur samverkansskicklighet ska bedömas, hur samverkan kan mätas och vilka hindren är för samverkan. Det är ett välskrivet dokument som gör det tydligt att samverkan måste ses integrerat med utbildning och forskning. Samverkan ska betraktas brett, ge ökad samhällsnytta och innebära möjligheter till högre kvalitet i utbildning och forskning. En särskild viktig del i dokumentet är om samverkansskicklighet. Här framhålls att vilken betydelse som samverkansskicklighet ska tillmätas, vid till exempel en anställning, alltid är beroende av den situation som råder och de behov som finns för att stärka kvaliteten i en akademisk miljö. Min uppfattning är att dokumentet efter viss avslutande bearbetning ska fastställas som ett ställningstagande vid nästa förbundsförsamling. Det är ett bra dokument att förhålla sig till för enskilda lärosäten vid utveckling av policys, syften och principer för samverkan.

Den andra stora frågan handlade om styr- och resursutredningen (STRUTEN). Vi fick en rapport om nuläget i utredningen. Den tredje december ska utredningen överlämnas till regeringen, vilket innebär att arbetet nu är inne i en slutfas. Presentationen visade att utredningen, med utgångspunkt från direktiv och sin egen problembeskrivning, arbetar vidare med förslag om fyraåriga högskolepropositioner, samlat anslag och utvecklad dialog med regeringen. I dessa frågor vet vi att det finns olika uppfattningar inom vår sektor och det ska bli spännande att dels ta del av utredningens argumentation i det färdiga betänkandet, dels följa och medverka i den debatt som kommer att föras när utredningen är lagd. Några saker som utredningen också kommer att föreslå och där vi nog är överens är minskad andel ersättning kopplad till studenternas prestationer och ökad andel basanslag till forskningen. Vi är också överens om modellens övergripande egenskaper, det vill säga att den ska vara kvalitets- och ansvarsbefrämjande, tillitsbaserad, långsiktig, samordnad, kunskapsbaserad, flexibel, hållbar, lärosätesspecifik samt samarbetsfrämjande. Det är i konkretisering och genomförande som skilda bedömningar av möjligheter och risker uppstår.

Den tredje frågan var om öppen vetenskap. Den inleddes med en presentation av tidigare ordföranden i den tyska rektorskonferensen Horst Hippler. Han är nu den person som på uppdrag av den rektorskonferensen driver frågan om öppen vetenskap och förhandlar med de stora förlagen. Det som händer i Tyskland är dramatiskt och utfallet av förhandlingarna med framför allt Elsevier kommer att vara av stor betydelse för vår egen resa mot verklig öppenhet. Efter föredragningen om situationen i Tyskland fick vi dels en redovisning av arbetet med öppen vetenskap inom European University Association (EUA) dels en beskrivning av innebörden av ”Plan S Making Open Access a Reality 2020”. Det senare är ett initiativ från forskningsfinansiärerna som lanserades i samband Science Europe i september i år. En viktig aktör i sammanhanget är European Research Council (ERC). Plan S innehåller tio principer vars tillämpning av akademin säkrar öppen tillgång. Utgångspunkten och idén är att det är via forskningsfinansiärerna som verklig öppen tillgång ska kunna förverkligas till 2020. I Sverige har Formas och Forte ställt sig bakom de tio principerna medan Vetenskapsrådet avvaktar.

Som sig bör och som brukligt fick vi också en utmärkt redovisning av aktuella frågor inom Sveriges Förenade Studentkår (SFS). Redovisningen gjordes av ordförande och vice ordförande. De kommenterade bland annat styr- och resursutredningen, frågan om studenternas hälsa och frågan om studenternas boendekostnader. Det är en viktig del på förbundsförsamlingarna att få ta del av studenternas uppfattningar och perspektiv.

Inga kommentarer

Samarbete och starka nätverk för verksamhetsutveckling

Den gångna veckan har innefattat en rad viktiga möten och trevliga aktiviteter. Det började med möte i arbetsgruppen för samarbete mellan Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) och Myndigheten för yrkeshögskolan. Syftet med arbetsgruppen är att klarlägga förutsättningar, hinder och möjligheter för effektiva övergångar mellan de båda utbildningssystemen. Det är viktigt för den enskilde individen, och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, att övergångar underlättas och tillgodoräknanden kan ske – för att undvika dubbelläsning. Arbetsgruppen har sedan några år tillbaka fört diskussioner kring hur utbildningssystemen kan komplettera varandra och successivt har kunskaperna om varandras system och förutsättningar ökat.

Parallellt med våra diskussioner har yrkeshögskolan vuxit kraftigt som följd av politiska prioriteringar och satsningar. Uppdraget har också förändrats, bland annat så att utbildningar kan genomföras fler gånger och att fristående kurser kan ges. Samtalen inom arbetsgruppen ledde fram till att en gemensam konferens genomfördes i oktober 2017. Konferensen blev en bekräftelse på samarbetet och betydelsen av att de båda utbildningssystemen ses i ett sammanhang. Nästa steg har nu tagits och det är en gemensam utredning som syftar till att just klargöra vilka hinder för övergångar som finns och föreslå hur de kan hanteras. Utredningens resultat kommer att redovisas för ledningen för Myndigheten för yrkeshögskolan och SUHF under våren 2019. Därefter bestäms vilka mått och steg som krävs för att skapa en effektiv ordning.

Ett annat exempel på samarbete och utveckling av nätverk är ett genomfört möte med ledningen för Jönköping University tidigare i veckan. Det var ett mycket givande möte med bland annat diskussioner kring hur vi arbetar med kvalitetssäkring av vår utbildning och våra erfarenheter från UKÄ:s pågående utvärdering av kvalitetssäkringssystemet. Vi talade också om lärarutbildning, internationalisering och öppen vetenskap och mer specifikt konsekvenser av den avtalslösa situation som nu råder med förlaget Elsevier. Mötet innebar också möjligheter för oss att kort beskriva vårt arbete med att förbereda för polisutbildning med start 21 januari 2019 och etablering av ”Plattformen för hållbar textil och hållbart mode”. Att lära om och av varandra är berikande och inspirerande och öppnar för möjligheter till samverkan inom både väntade och oväntade områden. Samverkan stärker lärosätena och innebär ett effektivare högskolelandskap.

Jag har också varit på examen. Det nionde så kallade HeLP-programmet (Higher Education Learning Programme) i SUHF:s regi avslutades i veckan med att kursdeltagarna genomförde ett seminarium till vilket rektorerna för deltagarnas lärosäten var inbjudna och medverkade. Det är tradition. Denna gång var temat ”Leda, lyda eller lida?”. Vi arbetade framför allt i grupper och diskuterade utifrån ett antal dilemman som vi ställs, och kan ställas, inför som ledare inom akademin. Frågorna handlade om allt från problem som vi ser i en rad länder med politisk intervenering och politiska påtryckningar på akademin, via linjestyrning och kollegialitet till hur vi ska hantera tjänstefördelningssystem som blivit alltför detaljerade och som hotar långsiktig verksamhetsutveckling. Vissa frågor har självklara svar, andra inte när omständigheter av skilda slag tydliggörs och problematiseras. En särskild uppmärksamhet ägnades i diskussionerna i plenum åt lärosätenas autonomi. På menti-frågan vad vi skulle göra om vi fick ökad autonomi svarade ett stort antal, inklusive jag själv, att en satsning skulle ske på utbildning. Uppenbart vill många, kanske alla, genomföra förändringar som stärker utbildningen och frågan som uppstår är: vad hindrar oss från att göra det i dag?

HeLP-programmet innebär möjligheter för deltagarna att bredda och fördjupa kunskaperna, i diskussioner pröva och utveckla argument och ställningstaganden och öka förståelsen för sitt eget ledarskap. HeLP-programmet är också ett lysande exempel på samverkan och på hur nätverk utvecklas och etableras. Det finns många positiva saker att säga om innehållet i programmet och hur det leds, men inte minst viktigt är kanske de kontakter som knyts och nätverk som etableras under utbildningens gång.

Veckan som gick innefattade också ett besök i Kungliga tennishallen och några timmar tennistittande på Stockholm Open. Jag ser ofta på tennis på TV och på nätet men det var några år sedan jag hade möjlighet att titta på världstennis live. Det är verkligen en fin och intressant upplevelse med en fart och fläkt i spelet som inte alls framgår av en TV-sändning. Tennis lämpar sig för TV, men för att förstå hur bra spelarna verkligen är, hur hårt de slår och hur snabbt de rör sig måste man vara där! Tennis live rekommenderas.

Inga kommentarer

En nationell biblioteksstrategi växer fram

Kungliga biblioteket (KB) tilldelades i juni 2015 regeringens uppdrag att utarbeta en nationell biblioteksstrategi. En slutredovisning av uppdraget ska lämnas i mars 2019. Som utredare förordnades Erik Fichtelius som startade sitt arbete kort efter regeringsbeslutet. Ett sekretariat upprättades och en referensgrupp till utredningen tillsattes till vilken Sveriges universitets- och högskoleförbund inbjöds att nominera två ledamöter. Jag har förmånen att vara en av dessa och har i rollen som ledamot i referensgruppen följt arbetet och vid återkommande referensgruppsmöten kunnat framföra mina synpunkter.

Utredningen har under arbetet presenterat ett flertal intressanta och för sektorn viktiga rapporter, inte minst antologin ”Den femte statsmakten” som presenterades inför fulla hus i Stockholms universitets aula i september 2017. Utredningen har haft ett mycket öppet arbetssätt och inbjudit till inspel och kommentarer, vilket bidragit till att rikta viktig uppmärksamhet på biblioteksfrågor. Ett ibland lätt provocerande anslag i resonemang och formuleringar i publicerade promemorior har också inneburit debatt och från en del håll ifrågasättande av utredningens arbete och kommande värde för sektorn. Ett exempel är att utredningen använder begreppet projektträsk för att illustrera problemet att alltför många projekt bedrivs som aldrig får någon varaktig betydelse för verksamheten. Det är en alldeles korrekt iakttagelse men illustrerat med ett begrepp som väcker uppmärksamhet och känslor.

I maj 2018 överlämnande utredningen ett omfattande utkast till en strategi. Titeln på utkastet är ”Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi”, vilket markerar dels betydelsen av att något ska hända och förändras som följd av strategin, dels att arbete med det slutgiltiga förslaget pågår. Rapporten har nu behandlats och diskuterats i en rad olika sammanhang. En stor öppenhet präglar också denna del av processen. Alla som vill kan komma till tals och utredningen mottar tacksamt synpunkter. Strategin utgår från bibliotekslagen och byggs upp runt sex områden. Dessa är demokrati, tillgänglighet, utbildning, läsning, digitalisering och infrastruktur. I diskussioner vid det senaste referensgruppsmötet framfördes förslaget att göra forskning till ett eget område, att bryta ut det från utbildning och att samtidigt ändra benämningen på utbildning till lärande. Därigenom uppmärksammas, vilket är önskvärt utifrån ett universitets- och högskoleperspektiv, frågor om bibliotekens roll och förutsättningar för forskning tydligare. Ändringen till lärande vidgar perspektivet och begränsar inte resonemangen till vad som sker inom det formella utbildningssystemet. En viktig förändring är också att området demokrati, eller varför inte demokratiutveckling, lyfts upp och blir överordnat övriga områden. Strategierna kan därefter inom de respektive områdena tydligt relateras till att värna och stärka demokratin.

En självklar men samtidigt intressant och viktig omständighet i utveckling och implementering av en nationell strategi för ett specifikt område eller en specifik sektor är att konkurrerande värden ställs mot varandra, målkonflikter uppstår. Två för mig närliggande illustrationer är det kommunala självstyret och universitet och högskolors strävan efter autonomi, å ena sidan, och strategins yttersta syfte att utveckla och etablera en biblioteksverksamhet av hög kvalitet under de omvärldsförutsättningar som råder, å andra sidan. Specialdestinerade statsbidrag för att säkra en grundläggande kvalitet i folkbibliotekens verksamhet är önskvärt ur ett biblioteksperspektiv men inte tilltalande ur den lokala huvudmannens perspektiv. Det finns säkert många goda argument, till exempel integrering mellan folkbibliotek och skolbibliotek, men det är ett förslag som lika säkert ogillas av de kommunala huvudmännen, inte för att det är dåligt kanske, men eftersom det strider mot den grundläggande idén om kommunal självstyrelse. På liknande sätt kan riktade utbildningsplatser och speciella forskningsmedel till biblioteks- och informationsvetenskap vara önskvärt för att skapa goda förutsättningar för rekrytering, professionalisering och fördjupad förståelse för verksamheten, men en sådan satsning efterfrågas inte av ledningarna vid universitet och högskolor. Lärosätena är i dag starkt uppbundna av att genomföra vård- och lärarutbildningar enligt särskilda åtaganden och fler inlåsningar av utbildningsplatser vill ingen ha. Beslut om utbildningsutbudet ska fattas av högskolan, och forskningsmedel ska erhållas som basanslag utan direktiv om särskild användning.

En strategi som uppmärksammar en särskild sektor och verksamhet utmanar den hierarkiska ordningen. Konkurrerade intressen och målkonflikter blottläggs. Jag är varm anhängare av kommunal självstyrelse och avskaffande av specialdestinerade statsbidrag och statlig klåfingrighet och jag värnar universitet och högskolors autonomi, men goda förslag till verksamhetsutveckling måste ändå kunna diskuteras och värderas. Jag ser fram emot en strategi med intressanta förslag och goda argument i akt och mening för att stärka biblioteksverksamheten till gagn för demokratiutveckling.

Låt mig också framföra några synpunkter på området forskning. Den mest viktiga frågan för forskningen, och universitets- och högskolebibliotekens bidrag till demokratiutveckling och effektivitet i kunskapsutvecklingen, är sannolikt öppen tillgång till forskningsresultat. Öppen tillgång innebär fri spridning av forskningsresultat mellan verksamma inom universitet och högskolor och till studenter vid lärosätena, men också en möjlighet för alla andra att komma åt aktuell forskning och aktuella forskningsresultat. Alumnproblematiken, det vill säga att tidigare studenter inte längre har tillgång till vetenskapliga artiklar och resultat, åtgärdas då samtidigt. Fri tillgång innebär också ökad jämlikhet mellan olika typer av bibliotek, eller mellan bibliotek med olika förutsättningar. Strategin bör ägna stor uppmärksamhet åt denna fråga och inte bädda in den som en del av ett delavsnitt. Dessutom bör ett mer problematiserande perspektiv på frågan anläggas.

Inga kommentarer

Vikten av samarbete – ensam är inte stark

Med studenten i centrum är Högskolan i Borås strävan att utveckla kompletta akademiska miljöer och förbättra balansen mellan utbildning och forskning. Vi talar om att bli ett 60:40-lärosäte baserat på övertygelsen om betydelsen av forskningsanknytning av utbildningen. En utveckling av lärosätet och vår verksamhet bygger på en långtgående autonomi och utrymme att genomföra formulerade strategier. Ytterst handlar det om att ge studenterna en utbildning av hög kvalitet. Mindre styrda utbildningsuppdrag från regeringen och ökade basanslag till vår forskning är angelägna förändringar.

Men ensam är inte stark. I vår utveckling är detta tydligt där vi för att stärka lärosätet utvecklar samarbetet med olika partners till gagn även för våra partners verksamhet. Samarbeten innebär möjligheter till kvalitetsförstärkning och effektiv användning av resurserna. Samarbete kan också vara skillnaden mellan att genomföra en verksamhet eller projekt eller att tvingas avstå. Innevarande vecka har för mig, så här långt inbegripit ett flertal illustrationer av betydelsen av samarbete och exempel på gott samarbete.

I måndags skickade vi in vår handlingsplan för utveckling av och arbete inom den nationella plattformen för hållbart mode och hållbara textilier till regeringen och Miljödepartementet. Vi har fått uppdraget att etablera och ansvara för plattformen. Rent fysiskt kommer den att finnas i Borås på vårt campus, men det är en nationell plattform. I handlingsplanen tydliggörs att plattformen ska vara det ”självklara kunskaps- och samarbetscentret, som gör Sverige ledande inom milö och hållbarhet”. Utvecklingen av handlingsplanen baseras på samarbete där en mängd aktörer från olika typer av organisationer har medverkat i framtagningen och lämnat viktiga synpunkter. Nu gäller det att använda de resurser vi tilldelats väl och verkligen bli det självklara centret för samarbete och för hållbarhet.

I måndags genomfördes styrgruppsmöte för polisutbildningen. Vi fick en redovisning från projektledningen av det omfattande pågående arbetet med att förbereda för start av polisutbildning i januari 2019. Vi har ansvaret och en stark kärna inom högskolan för att genomföra polisprogrammet, men vi skulle inte klara av det utan samarbete med en rad aktörer. Samarbetet med Göteborgs universitet och stöd i genomförandet av kurser och kursmoment där vi idag saknar tillräcklig bredd och djup är mycket viktigt, liksom det konstruktiva samarbetet med Borås Stad och lokala fastighetsägare för att klara utvecklingen av infrastrukturen. Vi ser fram emot samarbeten, som kommer att innebära möjligheter, fördjupningar och särskilda kvaliteter, inom IT och säkerhet med forskningsinstitutet Rise och Högskolan i Skövde.

Apropå Högskolan i Skövde fortsätter vi att utveckla samarbetet inom lärarutbildningen. Nya antagningar sker i januari till förskollärutbildningen och F-3. Erfarenheterna av de första utbildningarna som startade i år är mycket goda. Vi kommer också att inrätta en utbildning för redan pedagogiskt yrkesverksamma inom förskolan. Ett led i samarbetet med Högskolan i Skövde och genomförandet av lärarutbildning på campus Skövde är att utveckla en forskningsmiljö. Det är långsiktigt viktigt att en forskningsverksamhet i direkt anslutning till lärarutbildningen utvecklas och vår förhoppning är att Skaraborgs kommunalförbund ska kunna bidra med finansiering för uppbyggnaden av miljön. Ett viktigt samarbete mellan högskolor å ena sidan och en regional aktör med ansvar för utvecklingsfrågor för verksamhetens bästa.

Avslutningsvis vill jag säga något om de förfärliga bilder som vi nåtts av efter den naturkatastrof som drabbat Palu i Indonesien. Palu är en samarbetskommun till Borås inom ramen för svenskt bistånd till demokratiutveckling. Flera medarbetare vid högskolan har varit i Palu för att medverka i uppbyggnaden av effektiva system för resursanvändning och som samtidigt stödjer en förbättring av den sociala situationen. Jag har kontakt med företrädare för Borås Stad och vi avvaktar nu för att se om det är något vi kan göra för att bistå. Jag tänker på alla drabbade och alla de som nu lever under mycket svåra villkor.

Inga kommentarer
Äldre inlägg