Nu har utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (STRUTEN) presenterat ett övergripande modellförslag. Rapporten innehåller en återgivning av utredningsdirektiven, en redovisning av utgångspunkter och övergripande principer samt en uppsättning med konkreta förslag. Utredningsarbetet kommer att fortsätta och en precisering av innebörd och tillämpning måste och ska ske. Det finns en stor anledning att återkomma till utredningen i takt med att de mer konkreta förslagen kommer att beskrivas.

Utifrån det som nu redovisas kan konstateras att det finns stor konsensus om utredningens utgångspunkter och bas. Det finns ingen som ifrågasätter en styrning baserad på förtroende för lärosätena att själva utveckla och utforma strategier och ta ansvar för verksamheten. Inte heller idén om att styrningen måste stödja en ökad profilering och därmed ett effektivare högskolelandskap. Att vår huvudman har ett berättigat krav på att vi återrapporterar hur resurserna använts är givet. Frågan är istället hur detta ske inom ett system som bygger på decentralisering och förtroende.

De svåra frågorna uppstår när modellens förslag ska preciseras. Jag nöjer mig med några påpekande och kommer att återkomma i frågan. En grundbult i ett nytt system är ett samlat anslag till utbildning och forskning. Det är en viktig markering som visar att utbildning och forskning hänger ihop, det ena förutsätter det andra. Det ger också ett ökat strategiskt utrymme för lärosätena. Till tvivlarna är det viktigt att framföra att ansvaret för att dimensionera rätt mellan utbildning och forskning måste lärosätena och deras ledningar kunna ta. Det är viktigt att utredningen fullföljer modellen med ett samlat anslag och redovisar de goda argumenten.

Ett annat påpekande handlar om hur överenskommelserna mellan regeringen och ett enskilt lärosäte ska utformas. Överenskommelserna och uppföljning måste vila på utgångspunkten att den nya styrmodellen baseras på tillit. Systemet kommer att haverera direkt om inte den ömsesidiga tilliten finns. Överenskommelsen måste också vila på, att det är lärosätenas styrkeområden och hur dessa kan stärkas och utvecklas som står i fokus.

Ett tredje påpekande rör högskolornas förutsättningar att bedriva egen forskarutbildning och examinera på forskarnivå. Idag har många högskolor ett flertal kompletta akademiska miljöer, men inga resurser har tillförts för att finansiera vare sig mer utbildning på avancerad nivå eller på forskarnivå. Det är dags att rätta till detta och föra över medel till högskolor, till exempel baserat på antalet examenstillstånd på forskarnivå. I den publicerade rapporten talas också om eventuella omfördelningar för att exempelvis stärka högskolornas forskningsresurser. Jag menar att en sådan omfördelning är angelägen. Den möjliggör förstärkning av högskolornas forskarutbildningar, profilering av högskolornas forskning och innebär ett effektivare högskolelandskap.