Månad: mars 2018

Visst kan vi rädda världen?

Universitet och högskolor har ett tydligt angivet uppdrag sedan 2005. Vi ska främja en hållbar utveckling. Vi har ett stort ansvar att förmedla kunskaper till våra studenter om innebörden av hållbar utveckling och att skapa förståelse för de utmaningar som genomförande av målen i Agenda 2030 innebär. För att kunna göra detta krävs ett systematiskt arbete där mål sätts och följs och där ständiga förbättringar genomförs. Den av Universitetskanslersämbetet (UKÄ) genomförda utvärderingen av universitets och högskolors hållbarhetsarbete visar på brister på många håll i denna systematik.

Universitet och högskolor har också en viktig uppgift i att bedriva forskning om hållbar utveckling och hållbarhet. En del i detta handlar om teknikutveckling, men lika viktigt är att forska kring förutsättningarna för att vara hållbar och för att kunna genomföra de uppsatta målen. Förutsättningar handlar då om hur övergripande värderingar och uppfattningar påverkar de formella och informella regler som gäller och som lägger ramar för verksamhetsutveckling, teknikutveckling och implementering av ny teknik. Ett viktigt perspektiv är också hur lokala initiativ och enskilda individers agerande tas till vara och kan stödja förändring i riktning mot hållbarhet.

Högskolan i Borås har över tid utvecklat en allt starkare hållbarhetsprofil, inom ramen för missionen att bedriva Vetenskap för profession. Basen för hållbarhetsarbetet är ett certifierat miljöledningssystem där certifieringen även innefattar hur vi arbetar systematiskt med att integrera hållbar utveckling i utbildning och forskning. Det vill säga såväl direkta som indirekta effekter av vår verksamhet bedöms i den årliga utvärderingen. Successivt tillförs också kvaliteter som skärper och utvecklar vårt hållbarhetsarbete. I allt fler kurser integreras ett hållbarhetsperspektiv, forskningsprojekt planeras och genomförs med hållbarhet i fokus och det sker ständiga förbättringar för att svara mot kraven på ett grönt campus. Att Högskolan i Borås är ett av de lärosäten som bedömdes ha ett välutvecklat hållbarhetsarbete i UKÄ:s utvärdering är inte särskilt förvånande men likafullt glädjande.

Vi fortsätter nu vårt arbete med att bli den hållbara högskolan. Ett led i detta, dels som ett tillfälle att beskriva bekräftelse på status i vårt arbete, dels som ett avstamp för det fortsatta arbetet genomförs den 18 april en konferens, riktad mot alla medarbetare och till studenter aktiva i kåren och i vår studentförening ”Hållbar student”. Rubriken på konferensen är ”Visst kan vi rädda världen?”. Jag hoppas på stort deltagande på konferensen, inspirerande och viktiga föreläsningar, bra diskussioner och som en effekt ytterligare utvecklingskraft i vårt fortsatta hållbarhetsarbete.

2 kommentarer

The Megaregion of Western Scandinavia – den hållbara regionen

En ”megaregion” är när städer kopplas samman så att de får samma fördelar som riktigt stora städer, metropoler, har när det gäller tillgång till en stor och differentierad arbetsmarknad. Det handlar då om en omfattande offentlig service och ett rikt kulturliv. Sammankopplingen innebär möjligheter till ett bättre resursutnyttjande, en gynnsam tillväxt och en god produktivitetsutveckling som gagnar välfärdsutvecklingen. Ett uttryck som används för att beskriva fenomenet är agglomeration. I en megaregion kopplas städer samman genom en utbyggd transportinfrastruktur rent rumsligt och på så sätt ökas samarbetet. Städer som tidigare har varit konkurrenter blir i och med agglomerering inte längre enbart konkurrenter utan också samarbetspartners.

Grunden i att skapa en megaregion är således ett väl utbyggt transportsystem. Restiderna mellan huvudpunkterna i megaregionen måste göra möjligt för fysiska möten utan stora tids- och effektivitetsförluster. För den tänkta megaregionen Western Scandinavia, det vill säga sträckan Oslo-Malmö, handlar det om att kunna ta sig mellan de centrala delarna i städerna på två timmar. Något som skulle vara fullt möjligt med höghastighetståg.

OECD har genomfört en studie av territoriet Oslo-Malmö och beskriver i rapporten ”OECD Territorial Reviews: The Megaregion of Western Scandinavia” vad som fordras för att den geografiska enheten ska bli en megaregion. Rapporten behandlar också regionens möjligheter och utmaningarna för att kunna förverkliga dem. OECD redovisar ett antal rekommendationer till beslutsfattare och intressenter i megaregionen. Jag medverkade vid en konferens i Göteborg den 15 mars där rapporten presenterades och där min uppgift var att kommentera den utifrån akademins perspektiv.

Det finns givetvis många olika aspekter i att skapa en megaregion, men helt grundläggande är att tidsavstånden i det fysiska rummet är korta. Utifrån de fördelar en megaregion skulle kunna medföra med ett ökat samarbete mellan städerna utmed västkusten, är de infrastrukturella prioriteringar som hittills är gjorda förunderliga. Medan långtradarna rusar fram utmed E6-an tuffar tåget på i sakta gemak med en restid mellan bara Oslo och Göteborg på närmare fyra timmar. Resan genom skogarna i Dalsland och Östfold är charmig, men långt ifrån att möjliggöra en megaregion och minskad trafik på vägarna. Inte minst ur klimatsynpunkt är en förändring och investeringar i järnvägen nödvändig. Enligt en av föredragshållarna, utredare på OECD, uppvisar länder två olika sätt att förhålla sig till infrastrukturella investeringar. Det finns de som handlar, bygger och sedan får de se vad som händer. Det finns också de som ”paralyseras av sina egna analyser” och som aldrig eller alldeles försent kommer till beslut. Tänkvärt.

Det finns många viktiga poänger med The Megaregion of Western Scandinavia. Det finns uppenbarligen en utvecklingskraft i en megaregion som kan komma landsändan till gagn och som kan innebära ökat samarbete över nationsgränser, ökat samarbete mellan aktörer av skilda slag och en enad kraft i förhandlingar kring nödvändiga regionala satsningar. En megaregion skulle för Västsverige kunna bli en stark motkraft till den omotiverade Stockholmsdominans som finns idag.

För universitet och högskolor väcker idén om en megaregion funderingar kring hur vi samarbetar idag och vad som skulle kunna göras bättre. Vi behöver utveckla vårt samarbete och detta gäller även de stora universiteten. Samarbete skulle gagna verksamheten och öka attraktionskraften. Många av lärosätena i Västra Sverige uppvisar idag en stark hållbarhetsprofil. En idé är att tillsammans inom ”The Megaregion of Western Scandinavia” verka under paraplyet ”The Sustainable Universities”. Det skulle ha många positiva effekter. Det skulle driva på vår utveckling inom lärosätena i fokusering på hållbarhet i utbildning och forskning och etablering av gröna campus. Det skulle dra med de lärosäten som idag har en svagare hållbarhetsprofil och det skulle starkt bidra till att nationella och regionala mål för hållbarhet formulerade i Agenda 2030 kunde genomföras. En tydlig gemensam hållbarhetsprofil skulle också öka lärosätenas konkurrenskraft i ett nationellt och inte minst internationellt perspektiv.

Det finns mycket som kan  och bör göras och det finns potential i ett ökat  universitetssamarbete inom megaregionen Oslo-Malmö. Nämnas i sammanhanget ska också de stora forskningsanläggningarna MAX IV och ESS i Lund. Det är stora satsningar som görs och som erbjuder infrastruktur, inte minst för forskare vid Chalmers. Goda intentioner är bra, men incitament behövs för att stödja och pusha utvecklingen i rätt riktning.

Inga kommentarer

Förbundsförsamling på Malmö universitet

Det har varit Förbundsförsamling inom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF). Denna gång var mötet följdriktigt förlagt till Malmö och Malmö universitet. Landets tredje stad har nu som bekant fått sitt universitet, vilket är mycket berättigat utifrån de kvaliteter lärosätet har.

En viktig punkt på dagordningen var en diskussion kring lärosätenas bidrag till samhällets välfärd och utveckling. Vi har en mycket viktig roll, men frågan är hur vårt arbete kan och bör beskrivas. Redovisning av förenklade ekonomiska beräkningar baserade på tvivelaktiga antaganden som visar på positiva samhällsekonomiska effekter av vår verksamhet är en tveksam metod. Vi måste på något annat sätt klara att beskriva vårt viktiga uppdrag och hitta former och kanaler för att sprida information. Vi behöver sprida kunskap och förståelse, dels för betydelsen av en högre utbildning baserad på vetenskaplig eller konstnärlig grund, dels för att forskningen måste bygga på såväl den enskilde forskarens nyfikenhet som på program och projekt som tar sin utgångspunkt i samhälleliga utmaningar och där forskningsresultaten ligger nära nyttiggörande och tillämpning. Vi behöver bidra med sådana omedelbara och konkreta resultat för att medverka till att målen i Agenda 2030 kan uppnås.

Förbundsförsamlingen gästades av Pam Fredman som presenterade status i utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (STRUTEN). Pam inledde med att kommentera målen för utredningen och gick därefter över till att redovisa övergripande reflektioner kring framkomna synpunkter på det första utkast som utredningen presenterade strax före årsskiftet. Utredningen har genomfört en mängd möten med företrädare för olika organisationer under januari och februari. Alla har varit överens om problembilden men synpunkter har funnits, inte minst på idén om fyraåriga överenskommelser mellan regeringen och de enskilda lärosätena och avsaknaden av konkretisering av framlagda förslag. En särskild uppmärksamhet ägnades på Förbundsförsamlingen åt just överenskommelserna och dess innebörd. Det finns mycket att säga i frågan och fel använt kan de innebära en ökad styrning från regeringen och inte ett ökat utrymme för lärosätena att göra strategiska satsningar. Konkreta förslag till process för och inriktning på överenskommelserna är viktiga att arbeta fram nu. Enligt min uppfattning måste fokus vara på att möjliggöra ökad profilering inom lärosätena.

Självfallet kommenterades också förslaget om ett samlat anslag. Ett samlat anslag har vi varit överens om tidigare men många börjar nu att tveka. Frågor som ställs är om det verkligen innebär en närmare koppling mellan utbildning och forskning, om vi har förmåga att handskas med ett samlat anslag och om det inte innebär för stora tekniska problem i redovisningen. Min uppfattning är och har varit att ett samlat anslag är en viktig markering av att utbildning och forskning hör ihop. Vi måste ha tilltro till oss själva att kunna göra strategiska prioriteringar och fördelningar inom ett samlat anslag. Även om ”eländet sitter i detaljerna” så får redovisningsteknik aldrig vara ett problem för en önskvärd modell. Utredningen fortsätter nu sitt arbete med att ta fram en beskrivning av en samlad process och modell som innebär att en rad konkreta frågor kommer att besvaras. Sannolikt blir nästa tillfälle för att ta del av utredningens förslag seminarier i Almedalen.

Studenternas rapport på mötet lämnades denna gång av SFS vice ordförande Jacob Adamowicz. Han redovisade SFS prioriterade frågor vilket bland annat handlar om studenternas boendesituation och boendekostnader. Jacob vände sig också mot att intressenter runt arbetet med STRUTEN förefaller se universitets och högskolors uppdrag att vara att tillhandahålla yrkesförberedda medborgare. Högre utbildning måste vara mer än så, menade Jacob med rätta. Jacob påminde också om att det var nio år sedan kårobligatoriet avskaffades och att frågan om konsekvenser av avskaffandet finns högt upp på SFS agenda.

Nämnas ska också att vi fick en intressant lägesrapport avseende Bibsams-konsortiets pågående förhandlingar med Elsevier om öppen publicering. Jag hade också, som en av punkterna mot slutet av dagen, uppgiften att ge en kort information om arbetet med framtagning av en nationell biblioteksstrategi. Slutsatser och rekommendationer från utredningen, som ska lämna slutrapport i mars 2019, kan få intressanta konsekvenser av olika slag för våra forskningsbibliotek och för lärosätena.

Inga kommentarer

Internationella kvinnodagen 2018

Det har blivit bättre men det är långt ifrån bra. Runt om i vårt samhälle inom olika samhällssektorer noterar vi bristande jämställdhet, bland annat i form av obalanser i maktstrukturer, osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män och olika förutsättningar för yrkesutveckling. Inom högre utbildning konstaterar vi starkt könsbundna studieval, med en mycket stor dominans av kvinnor inom vård- och lärarutbildningar och med motsatt förhållande inom ingenjörs- och teknikutbildningar. Vi konstaterar också att kvinnodominansen ökar bland studenter och medarbetare, men med undantaget att antalet manliga professorer fortfarande är i klar majoritet. Utvecklingen mot ett jämställt läge går mycket långsamt.

Ett intensifierat aktivt arbete behövs för att ändra på de tillstånd som råder och skynda på utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Arbetet med jämställdhetsintegrering inom myndigheter, förvaltningar, universitet och högskolor lovar gott. Ur detta arbete kan en rad olika goda exempel växa fram som kan få snabb spridning. Den nya jämställdhetsmyndigheten har en viktig roll i arbetet med integrering av jämställdhet, men ansvaret är vårt.

En utgångspunkt för det fortsatta arbetet är också #metoo. En mycket viktig konsekvens av #metoo var att locket lyftes av och en öppen diskussion kunde föras om hur det egentligen är runt om på olika arbetsplatser och i andra samhälleliga sammanhang. Toleransen mot oacceptabla vardagliga beteenden och utsagor upphörde och det blev enklare och naturligare att påtala ojämställda utsagor och beteenden. Många fick säkert anledning att rannsaka sitt eget agerande. Låt oss nu hoppas att locket förblir av och att den ökade öppenheten bidrar till att avslöja och avveckla icke önskvärda förhållanden.

Inga kommentarer