En ”megaregion” är när städer kopplas samman så att de får samma fördelar som riktigt stora städer, metropoler, har när det gäller tillgång till en stor och differentierad arbetsmarknad. Det handlar då om en omfattande offentlig service och ett rikt kulturliv. Sammankopplingen innebär möjligheter till ett bättre resursutnyttjande, en gynnsam tillväxt och en god produktivitetsutveckling som gagnar välfärdsutvecklingen. Ett uttryck som används för att beskriva fenomenet är agglomeration. I en megaregion kopplas städer samman genom en utbyggd transportinfrastruktur rent rumsligt och på så sätt ökas samarbetet. Städer som tidigare har varit konkurrenter blir i och med agglomerering inte längre enbart konkurrenter utan också samarbetspartners.

Grunden i att skapa en megaregion är således ett väl utbyggt transportsystem. Restiderna mellan huvudpunkterna i megaregionen måste göra möjligt för fysiska möten utan stora tids- och effektivitetsförluster. För den tänkta megaregionen Western Scandinavia, det vill säga sträckan Oslo-Malmö, handlar det om att kunna ta sig mellan de centrala delarna i städerna på två timmar. Något som skulle vara fullt möjligt med höghastighetståg.

OECD har genomfört en studie av territoriet Oslo-Malmö och beskriver i rapporten ”OECD Territorial Reviews: The Megaregion of Western Scandinavia” vad som fordras för att den geografiska enheten ska bli en megaregion. Rapporten behandlar också regionens möjligheter och utmaningarna för att kunna förverkliga dem. OECD redovisar ett antal rekommendationer till beslutsfattare och intressenter i megaregionen. Jag medverkade vid en konferens i Göteborg den 15 mars där rapporten presenterades och där min uppgift var att kommentera den utifrån akademins perspektiv.

Det finns givetvis många olika aspekter i att skapa en megaregion, men helt grundläggande är att tidsavstånden i det fysiska rummet är korta. Utifrån de fördelar en megaregion skulle kunna medföra med ett ökat samarbete mellan städerna utmed västkusten, är de infrastrukturella prioriteringar som hittills är gjorda förunderliga. Medan långtradarna rusar fram utmed E6-an tuffar tåget på i sakta gemak med en restid mellan bara Oslo och Göteborg på närmare fyra timmar. Resan genom skogarna i Dalsland och Östfold är charmig, men långt ifrån att möjliggöra en megaregion och minskad trafik på vägarna. Inte minst ur klimatsynpunkt är en förändring och investeringar i järnvägen nödvändig. Enligt en av föredragshållarna, utredare på OECD, uppvisar länder två olika sätt att förhålla sig till infrastrukturella investeringar. Det finns de som handlar, bygger och sedan får de se vad som händer. Det finns också de som ”paralyseras av sina egna analyser” och som aldrig eller alldeles försent kommer till beslut. Tänkvärt.

Det finns många viktiga poänger med The Megaregion of Western Scandinavia. Det finns uppenbarligen en utvecklingskraft i en megaregion som kan komma landsändan till gagn och som kan innebära ökat samarbete över nationsgränser, ökat samarbete mellan aktörer av skilda slag och en enad kraft i förhandlingar kring nödvändiga regionala satsningar. En megaregion skulle för Västsverige kunna bli en stark motkraft till den omotiverade Stockholmsdominans som finns idag.

För universitet och högskolor väcker idén om en megaregion funderingar kring hur vi samarbetar idag och vad som skulle kunna göras bättre. Vi behöver utveckla vårt samarbete och detta gäller även de stora universiteten. Samarbete skulle gagna verksamheten och öka attraktionskraften. Många av lärosätena i Västra Sverige uppvisar idag en stark hållbarhetsprofil. En idé är att tillsammans inom ”The Megaregion of Western Scandinavia” verka under paraplyet ”The Sustainable Universities”. Det skulle ha många positiva effekter. Det skulle driva på vår utveckling inom lärosätena i fokusering på hållbarhet i utbildning och forskning och etablering av gröna campus. Det skulle dra med de lärosäten som idag har en svagare hållbarhetsprofil och det skulle starkt bidra till att nationella och regionala mål för hållbarhet formulerade i Agenda 2030 kunde genomföras. En tydlig gemensam hållbarhetsprofil skulle också öka lärosätenas konkurrenskraft i ett nationellt och inte minst internationellt perspektiv.

Det finns mycket som kan  och bör göras och det finns potential i ett ökat  universitetssamarbete inom megaregionen Oslo-Malmö. Nämnas i sammanhanget ska också de stora forskningsanläggningarna MAX IV och ESS i Lund. Det är stora satsningar som görs och som erbjuder infrastruktur, inte minst för forskare vid Chalmers. Goda intentioner är bra, men incitament behövs för att stödja och pusha utvecklingen i rätt riktning.