I förra veckan var jag i riksdagshuset, närmare bestämt i förstakammarsalen, för att följa finansutskottets utfrågning av Riksrevisionen och deras årliga rapport 2018 och uppföljningsrapport 2018. Utfrågningen bestod framför allt av presentationer av de tre riksrevisorerna och ett fåtal frågor från finansutskottets ledamöter. Riksrevisorerna inledde med att tydligt påminna om syftet med revisionens verksamhet. Det är att verka för hög kvalitet i redovisningen, samt att stärka effektiviteten i statsförvaltningen, förhindra oegentligheter och bidra till demokratiutveckling. Ett bevis på att Riksrevisionen lyckas, eller i alla fall bidrar till hög kvalitet i statsförvaltningen, skulle vara att inga orena revisionsberättelser förekommer. Revisorerna kommenterade också den turbulens som rått före att de tre tillträde i februari 2017. Det är viktigt med arbetsro för att kunna göra ett bra jobb och den finns nu på myndigheten igen.

En rad intressanta frågor för en gynnsam samhällsutveckling baserade huvudsakligen på 35 avslutade effektivitetsgranskningar under året behandlades i revisorernas anförande. Ett konstaterande var att statliga beslut och reformer inte alltid får avsedda och förväntade positiva effekter. Ett sådant exempel är avskaffandet av revisionsplikten för mindre aktiebolag. Det har inte på något sätt bidragit till ökad tillväxt, utan tvärtom växer de bolag som har kvalificerad revision. En annan kritik mot riksdagen var att underlagen för beslut inte sällan är bristfälliga. De finns en reformiver och ett tempo i reformarbetet som gör att många beslut inte är tillräckligt välgrundade. Förändring måste ibland ställas mot vikten av kontinuitet.

Kritik riktades också mot att regering och riksdag inte följer sina egna principer. En sådan är finansieringsprincipen vars innebörd är att staten inte ska tilldela kommuner, landsting och regioner nya uppdrag utan att skicka med nya medel. Så sker inte alltid. En annan är principen om betydelsen av generella statsbidrag och respekten för den lokala nivåns förmåga att fatta beslut om verksamhet och finansiering. Trots principen ökar omfattningen på de specialdestinerade statsbidrag, inte minst delas det ut särskilda medel inom skolområdet och inom hälso- och sjukvården. Bidragen är inte ändamålsenliga. Förekommer bidrag ska de vara tillfälliga, men inte heller det värnar riksdagen om. För att få politiska poänger bryter de mot sina egna principer och får berättigad kritik av sin egen revision. Strategi och långsiktighet får stryka på foten för kortsiktighet.

På en fråga om hur statsförvaltningen och myndigheterna mår, blev svaret att vi har en statsförvaltning i världsklass, men det finns saker att göra. Det finns effektivitetsbrister och svaga kontrollsystem, och det förekommer orena revisionsberättelser. Det finns inget fungerande ramverk för statens årsredovisning. Den följer budgetlagen vilket ger ett större manöverutrymme och en otydlighet om utveckling och tillstånd. En ständig problematik inom offentlig verksamhet är balansen mellan effektivitet och rättssäkerhet. Ett exempel på evig balansgång är arbetet inom Försäkringskassan. Det är viktigt, underströk revisorerna, att inte underskatta de unika värdena i offentlig verksamhet. Tuffa krav på kompetens, saklighet och öppenhet måste ställas på statstjänstemän.

En förändring i riksrevisionens verksamhet är den ska börja arbeta mera med mittfältsrevision, vilket exemplifierades med att revisorerna snabbutreder en fråga som resultat av en upptäckt vid granskningen av en myndighet. Mittfältsrevision innebär, om jag förstod det hela rätt, att utredningar oftare dras igång utan att en färdig revisionspromemoria som pekar på ett problem är klar.

Sammanfattningsvis var det en givande stund i förstakammaren. Något förvånande var jag rätt ensam, undantaget ledamöter i finansutskottet, politiker från andra utskott och berörda tjänstemän.