Jag har skrivit en text om genomförande av administrativa reformer och den pågående utredningen ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten”. Texten publiceras uppdelad i tre blogginlägg. Den första beskrev utgångspunkter, rapporter och aktiviteter före det att utredningen startade. Den andra, nedan, är uppfattningar om de förslag som utredningen presenterat. Den tredje handlar om varför framlagda förslag ifrågasätts.

Del 2

När mer konkreta förslag nu presenteras och ett eventuellt genomförande närmar sig tilltar problematiseringen av framförda idéer. Förslagen och rapporten har diskuterats i många olika sammanhang och med företrädare för olika grupper. Vid ett av dessa tillfällen, en av SUHF arrangerad konferens med medverkande från ledningar inom lärosäten och forskningsfinansiärer, diskuterades särskilt två frågor, nämligen ett samlat anslag och förslaget om fyraåriga överenskommelser mellan regering och lärosäten. De avrapporteringar som lämnades som resultat av gruppdiskussionerna dokumenterades av medarbetare vid SUHF:s kansli (Sveriges universitets- och högskoleförbund, 2018 ”Handlingar till SUHFs förbundsförsamling i mars”, sid 112-124). Av dokumentationen framgår en rad uppfattningar och huvudsakligen är det invändningar.

Ett samlat anslag anses vara en markering av att utbildning och forskning hänger ihop och kan innebära, enligt flera, en ökad flexibilitet i användningen av anslagen. Inte minst, framförs det, måste professionsutbildningarna stärka sin forskningsanknytning och ett samlat anslag kan ge de mindre högskolorna incitament att utveckla sitt forskningsarbete. Flera påpekar dock att risken är att ett samlat anslag kan bli ett slag i luften. Två saker betyder mest för att åstadkomma en starkare koppling mellan utbildning och forskning; ökade anslag möjliggör satsning på utbildning och forskningsanknytning och förändrad syn på lärarrollen och på undervisning meriteringssystemet måste helt enkelt ändras.

Det finns heller inga belägg för att ett samlat anslag innebär ökad kvalitet. Det finns också invändningar mot modellen som sådan. Risken är, hävdas det, att ett samlat anslag för med sig ökade krav på återrapportering, på ökad frihet följer ökad kontroll. Ett bekymmer är också hur systemet ska fungera i praktiken. Svårigheterna sitter i detaljerna. Detta kommer att visa sig när ett system med ett anslag ska designas för tillämpning. En annan typ av uppfattning är att universitet och högskolor behöver träna på att utnyttja den frihet som finns och på att ta ansvar.

Idén om överenskommelser uppfattas av många som positiv i grunden eftersom den kan innebära möjligheter till profilering och en ökad långsiktighet. Överenskommelser är också kopplade till möjligheten till ökad långsiktighet och stabila planeringsförutsättningar, vilket är positivt. Invändningarna är dock många och handlar framförallt om att överenskommelser kan innebära en ökad styrning snarare än ökad frihet. Oro uttrycks också för att modellen kan innebära brist på transparens. Köerna kommer att ringla långa utanför regeringskansliet och vad som händer i överläggningarna blir dunkelt för utomstående, var en förekommande beskrivning. En annan problematik är vad som är en profil och vem eller vilka som ska profileras. En annan synpunkt är att en profil passar de mindre lärosätena bättre men är inte tillämpligt för de stora lärosätena. Allt beror på vad som är innebörden av en profil. En fråga som ställdes var om bredd kan vara en profil. En problematik som lyfts fram är också att det inte är lärosätesledningarna som avgör vilken forskning som ska bedrivas, inte heller regeringen kan bestämma vilken forskning som ska bedrivas utan inriktning och problemställningar bestäms av forskarna själva.

Del 3 publiceras imorgon.

Läs del 1: ”Vem vill ha en mer tillitsbaserad styrning? Exemplet universitet och högskolor” här.