Jag har skrivit en text om genomförande av administrativa reformer och den pågående utredningen ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten”. Texten publiceras uppdelad i tre blogginlägg. Den första beskrev utgångspunkter, rapporter och aktiviteter före det att utredningen startade. Den andra  uppfattningar om de förslag som utredningen presenterat. Den tredje, här nedan, handlar om varför framlagda förslag ifrågasätts.

Del 3

Utgångspunkten vid decentralisering och en mer tillitsbaserad styrning är att principalen ska distribuera frihet och ansvar till agenten. Den springande punkten är omfattningen på delegationen och hur uppföljning ska ske för att säkra effektivitet och kvalitet. Agenten förutsätts vara beredd och villig att ta emot och axla det ansvar som fördelas och helst mer än vad principalen är villig och beredd att lämna ifrån sig. Riktigt så tycks det inte vara i det här fallet när konkreta förslag läggs fram och genomförande kommer allt närmare. Många företrädare för universitet och högskolor är tveksamma eller till och med direkt avvisande och frågan är varför?

Det finns många sätt att besvara varför-frågan. Tre saker som jag vill framhålla, utifrån att befinna mig mitt i debatten, men också med en referensram från studier av implementering och tillämpning av administrativa reformer, är att konsekvenserna av förändringen är svåra att förutse, att professionen är för stark samt att fokus lätt förflyttas från system och principer till resurser.

  • Det finns i allt förändringsarbete en hög grad av osäkerhet över de faktiska konsekvenserna. Ju närmare ett genomförande en föreslagen förändring kommer desto mer positiv framstår den innevarande ordningen. Tveksamhet sprider sig och vetskap om allt arbete som en förändring förutsätter bidrar till ytterligare tveksamheter. I det här fallet är det uppenbarligen också så att lärosätena redan har en hög grad av frihet och möjlighet att fatta beslut om utbildningsutbud och forskningssatsningar. Vid närmare eftertanke behövs ingen reform utan allt är rätt bra som det är. Förändring kan bara bli till det sämre och kanske till och med leda till ökad styrning. En formalisering genom överenskommelser innebär risk för ökad styrning, inte tvärtom.
  • Ett samlat anslag och överenskommelser mellan regeringen och lärosätet öppnar för diskussioner inom lärosätet om strategiska satsningar och fördelning av resurser. Ett sådant utökat ansvar för ledningarna skapar problem i förhållande till fakulteter, institutioner och starka forskargrupper. Det är helt enkelt enklare att låta allt vara som det är och låta regering och riksdag avgöra fördelningen mellan utbildning och forskning. Även överenskommelserna innebär behov av ställningstaganden där ledningen och linjen kanske tvingas sätta en fakultet, forskargrupp eller disciplin före en annan, vilket helt enkelt inte är möjligt eller i alla fall alltför utmanande i förhållande till kollegiet. Linjen är inte tillräckligt kraftfull utan kollegiet bestämmer och varför utmana om det inte är nödvändigt?
  • En tredje förklaring är den lättaste utvägen och istället för att ta ställning till systemförändringar hävda behovet av anslagsökningar. Bekymret i det här fallet, och i många andra fall också, är att det inte leder frågan framåt eftersom STRUTEN-utredningen tydligt enligt direktiven inte har det uppdraget.

Tilltro till sig själv och till andra

Exemplet högre utbildning och forskning inom kontexten tillitsbaserad styrning illustrerar att mottagaren av ökad tillit och ett ökat förtroende inte alltid är beredd att ta emot och hantera konsekvenserna av den ökade tilliten. Det finns två huvudsakliga förklaringar: Den ena är att ledningarna förefaller sakna tilltro till möjligheten att använda det ökade utrymmet till något positivt. Starka professioner kommer inte att acceptera riktade strategiska satsningar på vissa miljöer eller omfördelningar av resurser mellan utbildning och forskning. Det är lika så gott att ingen förändring sker. Det finns en brist på tilltro till professionernas förmåga och vilja att agera konstruktivt inom de nya ramarna. Den andra förklaringen är brist på tilltro till regeringen. Överenskommelserna som syftar till att ge lärosätena möjlighet att profilera verksamheten uppfattas framförallt som en potentiell möjlighet för regeringen att öka graden av styrning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det är lätt att sälla sig till kören av kritiker av befintliga modeller såsom New Public Management, argumentera för förändringar och minskad styrning och kontroll, men när dimmorna skingras kring vad en ny styrfilosofi och styrmodell, i det här fallet tillitsbaserad styrning, kan vara och innebär i praktiken är det inte lika enkelt. När konkreta förslag läggs är idén om förändring och en ny styrmodell inte lika tilltalande längre.

Björn Brorström, rektor Högskolan i Borås

Referenser

Brorström, Björn och Marianne Granfelt, 2017, ”Tillitsbaserad styrning och reformerad resurstilldelning”, SUHF, Stockholm

SOU 2015:92, ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor”, Stockholm

Sveriges universitets- och högskoleförbund, 2018, ”Handlingar till SUHFs förbundsförsamling i mars”, sid 112-124

Utredningsdirektiv 2017:05, ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten”, Stockholm

Läs del 1: Vem vill ha en mer tillitsbaserad styrning? Exemplet universitet och högskolor

Läs del 2: Uppfattningar om av STRUTEN presenterade förslag