Universitet och högskolor står inför en ny och förändrad situation jämfört med hur det har varit under det senaste decenniet. En minskning av storleken på ungdomskullarna i kombination med en ihängande högkonjunktur innebär svårigheter att fylla utbildningsplatserna och nå det så kallade takbeloppet; den ersättning som lärosätena erhåller från regeringen och som bygger på antalet studenter och studenternas prestationer (Hst och Hpr). Även om antagningen ökar något hösten 2018 jämfört med hösten 2017 så befarar vi att färre påbörjar och fullföljer studierna. En gynnsam arbetsmarknad är en svår konkurrent om våra 19-24 åringar. För vår sektor, högre utbildning och forskning, är det viktigt att tillsammans argumentera för betydelsen av högre utbildning. Vi är en kunskapsnation och fortsatt utveckling och internationell konkurrenskraft fordrar välutbildade chefer, medarbetare och specialister i näringsliv och offentlig verksamhet. Vi behöver säkra tillgången till arbetskraft inom de samhällskritiska utbildningarna och då inte minst lärare till hela vårt utbildningssystem. Vi kan notera ett, dessvärre inte särskilt förvånande, svalt intresse för högre utbildning och forskning från många håll i den valrörelse som vi just lagt bakom oss. Vi måste uppenbarligen driva frågorna själva.

Den förändrade situationen innebär nya villkor för de enskilda lärosätena, det handlar om både problem och möjligheter. Vi har sparat i ladorna men förr eller senare innebär uteblivna intäkter att verksamhetsförändringar måste ske. Mycket besvärande är framförallt svårigheterna att fylla platserna inom lärarutbildningen. Lärarutbildningen är prioriterad och en omfattande verksamhet men vi saknar i dag verktygen för att attrahera fler studenter till utbildningen. En annan besvärande omständighet är också svårigheterna att få fram bra praktikplatser till våra vårdutbildningar där vi har ett mycket högt söktryck. Bristen på praktikplatser gör att vi måste hålla tillbaka antagningen av nya studenter. Regioner och landsting borde ta ett mycket större ansvar för att tillhandahålla praktikplatser. Ett ytterligare problem är det fortsatta svala intresset för många ingenjörsutbildningar. Fortsatta ansträngningar måste göras för att öka intresset för utbildningarna men det räcker inte, utbildningarna ska också faktiskt väljas i konkurrens med andra alternativ, till exempel en tillsvidareanställning direkt efter gymnasiet.

Den förändrade situationen innebär också möjligheter till förändring. Situationen öppnar för en diskussion kring utbildningsutbudet, vilka förändringar behöver göras för att ännu bättre svara mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov? Förändring kan också handla om att se över benämningar på program och kurser. Kanske håller vi fast vid benämningar som inte stämmer vare sig i förhållande till innehåll eller till de preferenser som studenterna har. En annan möjlighet som öppnar sig är att öka utbudet av fristående kurser. Vi har under en lång period, för att inte överproducera utbildning, tvingats minska utbudet av fristående kurser men nu öppnas möjligheten att öka utbudet igen. En sådan förändring är i enlighet med vårt uppdrag att bidra till den enskildes livslånga lärande, erbjuda utbildningar och därigenom möjligheter till fördjupade, förstärkta och förnyade kunskaper.

Ett självklart men inte desto mindre viktigt påpekande är att förändringar av utbildningsutbudet, nya program och fler fristående kurser måste ske utifrån den strategi som gäller för lärosätets utveckling. Det handlar inte om att tillföra och satsa resurser på utbildningar som inte stärker lärosätet långsiktigt, och för vår del strävan mot att utveckla och upprätthålla kompletta akademiska miljöer och svara mot innebörden att vara ett universitet. För Högskolan i Borås är till exempel ett utbud av fristående kurser, som tar utgångspunkt i de globala målen formulerade i Agenda 2030, synnerligen viktigt och i allra högsta grad förenligt med vår strategi. Det tycker jag att vi ska satsa på.