Månad: november 2018

Ett centrum för digitalisering kan vara en lösning

Hösten 2015 uppvaktades regeringen med en skrivelse från åtta lärosäten i Västsverige. Utgångspunkten var att digitalisering är en möjlighet till ökad kvalitet i offentlig verksamhet och till ökad konkurrenskraft för företagen. En sådan utveckling stöds av att akademin kraftsamlar och att resultatet av forskning sprids och utnyttjas. Förslaget var att låta utreda behovet av ett nationellt centrum för forskning om samhällets digitalisering och att resurser, om utredningen visade på ett behov, skulle avsättas i forskningspropositionen för 2017-2020 för etablering av ett centrum. Medel för utredning skulle tillföras under 2016. Inget av detta skedde.

Vi fick inga besked från regeringen, men idén var för bra för att överges så lätt. Västra Götalandsregionen uppvaktades och en arbetsgrupp med representanter från lärosätena och regionen tillsattes. I januari 2017 genomfördes en workshop med regionen som arrangör där pågående forskning om digitalisering inom de åtta lärosätena redovisades och diskuterades. Workshopen illustrerade en mångfald i forskningen, utvecklingskraft och ett intresse från alla håll att gå vidare. Nästa steg blev att utreda behov och efterfrågan på ett centrum mer ingående. Professor Ulf Melin från Linköpings universitet anlitades för uppdraget och i onsdags i denna vecka redovisades resultaten på ett seminarium i Stockholm.

Utredningen bygger på dokumentstudier och intervjuer med en mängd nyckelaktörer och företrädare för olika typer av organisationer. Den visar att kunskaper efterfrågas av näringsliv och förvaltning och att det finns ett behov av att arrangera mötesplatser, virtuella och fysiska, där praktiker och forskare möts. Ulf skriver i rapporten om glapp mellan kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapsanvändning. Praktiker kommer inte åt kunskapen och glappet  behöver elimineras för att digitaliseringens potential ska kunna utnyttjas fullt ut. Forskarna behöver, menar Ulf, höja blicken bortom sin publikationslista och praktikerna höja blicken bortom sin vardag. En tydlig aktör, en centrumbildning med hög legitimitet bland forskare och avnämare, skulle kunna vara en dellösning. Det är värt att prova.

I den diskussion som följde efter Ulfs presentation bekräftades bilden av den rådande situationen och behovet av förändring. Det finns många aktörer inom området och de är svagt koordinerade. Praktikerna uppfattade sig som dåliga beställare av forskning, samtidigt som de inte visste var och vad de skulle beställa. Stora oklarheter kring hur praktiker hittar forskningsbaserad kunskap finns också. En problematisering gjordes även av universitets och högskolors möjligheter och intresse av att delta i att tillgängliggöra och sprida kunskaper. Många forskare, påpekades det av en av paneldeltagarna under eftermiddagen, bryr sig inte och/eller har inte tid att engagera sig i möten. Det gäller att publicera i vetenskapliga tidskrifter eftersom det är det som räknas och som stödjer en akademisk karriär. Jag har ingen anledning att ifrågasätta beskrivningen, men tycker att det är beklagligt om forskare inte ser sitt ansvar att förmedla kunskap och bidra till en gynnsam samhällsutveckling. Diskussionen blev ett stöd för att inrätta en centrumbildning som blir en tydlig och legitim aktör för förmedling av kunskap och där fokus är på att bedriva flervetenskaplig forskning som förklarar och skapar förståelse för digitaliseringens innebörd, konsekvenser och potential.

Digitalisering förändrar människors vardag, organisationers verksamheter och möjligheter att utvecklas. Nya digitala tekniker kan innebära högre kvalitet och ökad resurseffektivitet. Teknikerna innebär radikalt nya förutsättningar för tillgång till information och som grund för kunskapsutveckling. Potentialen totalt sett är stor och teknikutvecklingen snabb, men implementeringen inom många politikområden är trög. För att förstå detta behövs forskning om hur idéer och digitala verktyg tas emot. Det behövs också forskning om möjligheter och problem vid användning av digitala verktyg. Men det finns också risker ur demokratisynpunkt i att tillgängligheten och kunskaperna för att använda teknikerna är olikt fördelade.

2 kommentarer

Forskning och högre utbildning för hållbar utveckling – konferens och rapport

I samarbete mellan nätverket ”Högre utbildning för hållbar utveckling” (HU2) och Högskolan i Borås genomfördes tidigare i veckan årets nätverksträff. I anslutning till nätverksträffen genomfördes också högskolans årligen återkommande forskningskonferens ”Research on Sustainability” (RoS). Under den första dagen var fokus på utbildning och på frågan hur hållbar utveckling kan integreras i utbildningen. Ett antal goda och inspirerande exempel på hur arbetet kan bedrivas och hur progression i förmedlingen av kunskap om hållbar utbildning kan åstadkommas presenterades och diskuterades. Under dag två redovisades pågående och aktuella forskningsprojekt inom hållbar utveckling. Dagen blev en illustration över mångfald, djup och bredd i hållbarhetsforskning och visade universitets och högskolors avgörande betydelse för att åstadkomma förändring och implementera målen i Agenda 2030. Bland de många intressanta föredragningarna och projekten kan nämnas metodik för medborgarengagemang i stadsutveckling, förbättrade procedurer för hantering av hushållsavfall och etablering av verktygsbibliotek för hållbar utveckling.

I inledningen av konferensen presenterade Birgitta Påhlsson och jag vår helt färska rapport om arbetet med hållbar utveckling vid Högskolan i Borås. När vi startade skrivarbetet i början av terminen var målsättning just att rapporten skulle vara klar och kunna presenteras på konferensen. Vi lyckades och rapporten levererades till oss dagen före från tryckeriet. Rapporten som nummer 45 i rapportserien ”Vetenskap för profession” har titeln ”Från tyst vår till het sommar – att implementera hållbar utveckling vid ett akademiskt lärosäte”. Titeln refererar till den period som sträcker från Rachel Carsons bok ”Tyst vår” utgiven 1962, och som beskriver konsekvenser i naturen av användning av miljögifter, till den extremt varma och obehagligt torra sommaren som vi nyss lagt bakom oss. I det inledande kapitlet försöker vi kortfattat skildra händelser och beslut som lett fram till dagens situation med Parisavtalet och de 17 globala målen. Vi konstaterar att universitet och högskolor har ett viktigt uppdrag att bidra, men vi tillåter oss också att problematisera vår förmåga i sammanhanget. Ett system som premierar disciplinärt orienterad forskning och där det på sina håll finns ett synsätt att universitet och högskolor är en exklusiv samhällsaktör som befinner sig vid sidan och ska stanna vid att betrakta tillstånd och skeenden är inte ändamålsenligt.

Den mest omfattande delen i rapporten är en beskrivning av hur vi arbetat med integrering av hållbar utveckling i vår verksamhet. Vi beskriver strategier, organisation, aktiviteter och genomförda utvärderingar. I det avslutande kapitlet sammanfattar vi och försöker förklara vad som har varit viktigt i vårt utvecklings- och förändringsarbete. Bland annat resonerar vi om vikten av att parallellt arbeta på en strategisk nivå, fatta de strategiska besluten, och på en operativ nivå tillse att konkreta förändringar sker. Vi pekar också på behovet av att fatta top down-beslut om situationen kräver. Vi bekymrar oss också för att politiken inte med tillräcklig kraft driver på och fattar beslut som gör att nödvändiga förändringar kan genomföras. Det är nämligen allvar nu.

Rapporten hittar du här

En liten film om vårt hållbarhetsarbete hittar du här

Inga kommentarer

Fortsatt forskning

Det drar ihop sig. Efter tolv år i högskolans ledning, varav sju och ett halvt år som rektor, lämnar jag nu vid årsskiftet. Efter det väntar en annan vardag, bland annat med möjlighet att fördjupa mig i en rad frågor, som fortfarande känns aktuella i förhållande till den forskning som jag bedrev under åren före det att jag kom till Högskolan i Borås. En annan utgångspunkt för utveckling och fördjupning är frågor som väckt mitt intresse under åren i högskolans ledning och som medverkande i nationella och internationella sammanhang i diskussioner kring utbildnings- och forskningspolitik.

En forskningsfråga jag har för avsikt att återkomma till är: Vad förklarar framgång? Organisationer som uppvisar en gynnsam utveckling och som tillmäts uppfattningen att vara framgångsrika är intressanta studieobjekt. En uppgift är att förklara hur en viss uppfattning etablerats. Vad är det för omständigheter som gör att vissa organisationer beskrivs som framgångsrika? En annan uppgift är att studera orsakerna till framgång för utvalda organisationer. En förklaringsansats och utgångspunkt för tolkning är att det handlar om samspelet mellan institutionaliserade idéer och handlingar, så kallade informella institutioner, fastställda regler och principer, så kallade formella institutioner och medarbetare och ledare under samlingsbenämningen aktörer. I förhållandet mellan och styrkan i informella institutioner, formella institutioner och aktörer ligger förklaringen.

Mitt arbete i högskoleledningen ger mig också grund för en rad olika frågeställningar för fördjupning. En sådan är implementering av reformer i högre utbildning och forskning. Hur genomförs förändring i organisationer vars styrka är förmågan att problematisera och kritiskt analysera tillstånd och utvecklingsprocesser? Våra organisationer är också uppbyggda utifrån ett starkt och viktigt inflytande över verksamheten från kollegialt sammansatta organ. Organisationerna är starkt professionaliserade med ett stort informellt inflytande från ledande aktörer inom verksamheten, till exempel ledare för forskargrupper eller forskare som innehar stora externa forskningsanslag. Ett tydligt mönster är att, efter det konstaterats att något måste göras för att förändra ett tillstånd eller utvecklingsförlopp, så infinner sig tvivel när konkretisering sker och lösningar presenteras. Kritik och oro finns och framförs för att reformen inte leder till de ursprungligen avsedda konsekvenserna. Det finns många tänkbara förklaringar till varför tveksamheter uppkommer, en kan vara en ovilja när det kommer till skarpt läge att utmana starka och etablerade strukturer. Det är lika bra att saker och ting förblir som de är. De informella institutionerna är för väletablerade. Min uppfattning är att det behövs rejäla studier kring förändring och genomförande som kan bidra till fördjupad förståelse för organisering och styrning av universitet och högskolor. Studier som kan motverka förenklade beskrivningar och förklaringar av utveckling och tillstånd baserade på ospecificerade uppfattningar om innebörden och betydelsen av New Public Management.

En annan frågeställning är vad som är kvalitet i verksamheten, och särskilt forskningen? Det finns ett utbrett missnöje med att mäta forskningens kvalitet i termer av publicerade artiklar och antalet citeringar. Det finns också en kritik mot kvalitativa kollegiala granskningar eftersom dessa kan komma att prioritera forskning som bedrivs i redan upplöjda fåror, mer av samma och en stark disciplinär inriktning kan bli utfallet. Disciplinär orientering och peer review kan missa att beakta forskningens samhälleliga påverkan och behovet av förnyelse för att kunna möta de samhällsproblem som målen i Agenda 2030 adresserar. Sättet att mäta forskningens kvalitet beaktar inte heller betydelsen av utbildningens forskningsanknytning. Vi måste hursomhelst komma bort i från en situation där artiklar skrivs och publiceras för att skapa förutsättningar för att nästa artikel också ska kunna publiceras.  Den beskrivna problematiken och konsekvenser för universitet och högskolors uppgift att verka för hållbar utveckling är det också viktigt att studera.

Slutligen. En övergripande fråga är hur ett effektivt högskolelandskap är uppbyggt och skapas? Ett sådant kräver att nödvändiga reformer kan genomföras och att verksamhetens resultat och kvaliteter mäts på ett relevant sätt till grund för styrning och resurstilldelning.

Inga kommentarer

Universitetsstatus

Den 19 oktober publicerade jag tillsammans med Ove Lillestöl och Johan Trouvé från Västsvenska handelskammaren en debattartikel i GT/Expressen som argumenterade för att Högskolan i Borås ska bli universitet. Artikeln har uppmärksammats på många olika sätt och satt fart på diskussionen om Högskolan i Borås fortsatta öde och äventyr i strävan efter att bli universitet. Jag vill med denna text upprepa och klargöra några viktiga förklaringar till strävan efter universitetsstatus och ge synpunkter på den ordning som tillämpas vid utnämning av nya universitet.

Västsverige är underförsörjt på forskningsmedel i jämförelse med framförallt Stockholmsregionen. En satsning på Västsverige, och ökade forskningsanslag, är inte en fråga om rättvisa utan om att ta till vara på den utvecklingskraft som finns och den tradition av långtgående samarbete som råder mellan universitet och högskolor å ena sidan och näringsliv och förvaltning å andra sidan. Ett av flera sätt att tillföra en region medel och stärka forskningsbasen är att inrätta universitet, med detta följer nämligen ökade forskningsmedel. Vid Högskolan i Borås har en successiv uppbyggnad skett av det vi benämner som kompletta akademiska miljöer. Vi har utbildningar på avancerad nivå inom alla våra områden och examenstillstånd på forskarnivå inom fyra av sex områden. Ett arbete bedrivs nu med att stärka de två övriga områdena. Till detta kommer att högskolan har en mycket starkt uttalad hållbarhetsprofil och därigenom en inriktning på utbildning och forskning som är ytterst relevant utifrån de omvärldsförutsättningar som råder och behovet av förändring som finns. Framgångar och nya uppdrag under det senaste året har också stärkt högskolan. Jag avser bland annat regeringsuppdragen att genomföra polisprogrammet med start våren 2019 och att bygga en plattform för utveckling av en hållbar textil- och modeindustri.

Med den omfattning på verksamheten som nu växer fram och den kvalitet som verksamheten vid högskolan har, vet vi inte längre vad som behöver göras ytterligare för att erhålla universitetsstatus. Det hade varit önskvärt om det fanns en tydligare kravspecifikation mot vilken lärosätens egenskaper skulle kunna ställas. Jag är övertygad om att vi svarat väl upp emot en sådan. Min förhoppning är när arbetet startar med nästa forskningsproposition att frågan om universitetsstatus tydligt finns med från start och att resurser avsätts för att möjliggöra satsningar som innebär att utvecklingspotentialen tas tillvara och ett effektivare högskolelandskap skapas. En sådan ordning skulle innebära att Borås är universitetsstad 2021, till gagn för en gynnsam regional och nationell utveckling och lagom till stadens 400-års jubileum.

Inga kommentarer

Klimatomställning – slutsnackat, dags att göra något

Tidigare i veckan publicerades en debattartikel av forskare vid svenska universitet som uppmanade universitet och högskolor att leva som de lär. Artikeln följdes av en artikel där företrädare för KTH beskrev sitt arbete med klimatomställning. Bra initiativ. Forskningen visar tydligt konsekvenserna av ökade påfrestningar på miljön och nödvändigheten i en radikal omställning, för att bromsa och vända klimatförändringarna. Vi har vetskapen, vetenskapen och forskarna mitt ibland oss, men som organisationer är vi inte bättre än någon annan. Ett bevis på detta är bland annat Naturvårdsverkets ranking av myndigheternas miljöledningsarbete där universitet och högskolor inte alls har den framträdande roll som de borde ha. Många är bra, till exempel har tolv lärosäten idag certifierade miljöledningssystem, men många släpar efter med låga poäng och blygsam placering i rankingen. Universitetskanslersämbetets (UKÄ) utvärdering hösten 2017, av lärosätenas hållbarhetsarbete och integrering av hållbar utveckling i utbildningen, visade också på brister. Endast en fjärdedel av lärosätena blev godkända.

Ett viktigt verktyg för ett systematiskt arbete med hållbar utveckling är ett väl fungerande miljöledningssystem. Ett sådant innefattar policys, målformuleringar, mätning av resultat och formulering av strategier och handlingsplaner för att stänga gapet mellan mål och verklighet. Genom att utsätta ledningssystemet för granskning och ansöka om certifiering tvingas organisationer att beakta alla tänkbara aspekter och tydligt beskriva systemet, vilket är en viktig sak i sig. Under ett antal år har jag i olika sammanhang argumenterat för att lärosäten med certifierade miljöledningssystem ska erhålla en särskild statlig tilldelning dels som en uppmuntran, dels för att täcka de kostnader som det faktiskt innebär att upprätthålla ett miljöledningssystem av hög kvalitet. Argumentationen har varit helt utan framgång, samtidigt som jag är övertygad om att kvaliteten på lärosätenas hållbarhetsarbete hade varit betydligt högre om ett ekonomiskt incitament av det slaget funnits och det hade inneburit från regeringen av hållbarhetsarbetets betydelse.

Det börjar bli ont om tid och hållbarhetsfrågorna måste tas på mycket stort allvar. Klimatomställningen måste påskyndas. Vi behöver agera annorlunda i vår vardag och vi behöver tydliga och klara politiska ställningstaganden och beslut. Det är högst anmärkningsvärt, även om vi har en regeringskris, att politiken helt ignorerar frågan just nu. Det blev lite hallå i somras när sommarregnen uteblev, skördarna torkade och vattnet sinade. Men en tämligen normal höst förefaller ha tolkats av många som att faran är över.

Denna bloggtext är också ett tillfälle att nämna den konferens som det så kallade HU2-nätverket (Högre utbildning för Hållbar utveckling) arrangerar i samarbete med Högskolan i Borås. Konferensen genomförs i Borås 20-21 november. Konferensen erbjuder möjligheter till erfarenhetsutbyte och till att inspireras av viktiga insatser och goda exempel på framgångsrikt hållbarhetsarbete. Men konferensen innefattar också, som sig bör, problematisering av möjligheterna att nå de globala målen 2030 till grund för en fördjupad förståelse för de utmaningar vi står inför.

1 kommentar