År: 2019 (sida 1 av 2)

Ny ranking – dags att agera!

Förra veckan skrev jag om vikten av att glädjas och inspireras och om Göteborgs universitet som blivit rankad som det sjätte bästa lärosätet i världen vad gäller arbetet med att bidra till att FN:s globala mål ska nås. Även KTH, som var det andra svenska lärosätet som deltog i studien och som bedömdes, placerade sig högt. Nu är det dags igen. Naturvårdsverkets ranking av statliga myndigheters miljöledningsarbete har publicerats och överst av alla och ensamma med 22 poäng av 23 möjliga placerar sig Göteborgs universitet. Fyra myndigheter har erhållit 21 poäng två av dessa är lärosäten, SLU och Högskolan i Borås. I gruppen som har 19-23 som är den indelning i redovisningen som Naturvårdsverket gör i huvudrapporten återfinns även KTH, Stockholms universitet och Umeå universitet. Märk väl således att Högskolan i Borås är i toppen tillsammans med en grupp stora och resursstarka universitet. Det är anmärkningsvärt och vittnar om ett prioriterat och målmedvetet arbete av god kvalitet.

Rankingen bygger på ett antal kriterier för gott miljöarbete. Stor betydelse för utfallet har om mål är formulerade för miljöarbetet och vilken måluppfyllelsen är. Även förekomsten av certifierade miljöledningssystem premieras. De flesta kriterierna är tämligen givna för att någon ska kunna tala om ett fungerande systematiskt miljö- och hållbarhetsarbete. Likafullt är det stort antal myndigheter som hamnat i de nedersta grupperna 0-9 poäng och 10-12, och däribland ett flertal lärosäten, vilket förvånar mig mycket. Det är också förvånande att medelpoängen inte ökat mellan 2017 och 2018, förbättringstakten har stannat av.

Det är också märkligt att regeringen inte uppmärksammar den utveckling eller brist på utveckling som råder. Den allra enklaste åtgärden är att premiera myndigheter och lärosäten som bevisligen verkligen satsat på att utveckla det systematiska hållbarhetsarbetet, och då bland annat genom att dessa certifierat miljöledningssystemet. En premiering skulle ge de som är bäst förutsättningar att bli ännu bättre, säkra en uthållighet i arbetet med att vara det hållbara lärosätet och bli ännu tydligare förebilder för andra. En premiering av de bästa skulle också uppmuntra andra att intensifiera hållbarhetsarbetet. Det är dags för regeringen att agera, hur svårt kan det vara?

Inga kommentarer

Låt oss inspireras av Göteborgs universitets hållbarhetsarbete

Göteborgs universitet har i en bedömning av lärosätenas insatser för att FN:s globala mål ska kunna nås blivit rangordnad som det sjätte bästa universitet i världen. För mål fyra ”Utbildning för alla” räknas Göteborgs universitet som bäst av alla. Bedömningen har gjorts av Times Higher Education och omfattade 462 lärosäten. Den genomförda bedömningen baserar sig huvudsakligen på egenrapportering från lärosätena, men även på tillgänglig statistik om bland annat publicering av vetenskapliga artiklar. Medverkan bygger på eget initiativ från lärosätena och Göteborgs universitet är ett av två i landet som valt att vara med. Kanske hade fler lärosäten i Sverige kunnat placera sig högt upp. Kanske är det också som så att det finns metodologiska invändningar mot den genomförda studien, hursomhelst är Göteborgs universitet bland de ledande.

Vi är inom universitet och högskolor i problembranschen. Vi håller det kritiska tänkandet och den kritiska tolkningen och analysen högt. Problematisering är ett honnörsord och alla våra studenter som brottas med sina examensarbeten och doktorander som skriver på sina avhandlingar får upprepat höra och försöka att besvara frågan ”Och vilket är då problemet?” Det är bra, det skärper fokus och ger grund för valida resultat. Det är vår styrka som akademi att inte ta något för givet, det är vår komparativa fördel för att använda nationalekonomernas uttryck att kunna vrida och vända på observationer, sammanhang och samband liksom avslöja brister i till synes goda lösningar och resonemang. En illustration av vårt perspektiv är en studie av en kommun som ingick i ett forskningsprogram som jag ledde och som syftade till att ta reda på vad som utmärker framgångsrika kommuner och varför de var framgångsrika. Vid en av intervjuerna i en av de utvalda kommunerna konstaterade en intervjuperson att studien inte föreföll handla om ”varför framgång?” utan snarare om ”vad det är för fel på en bra kommun?”.

Åter till Agenda 2030 och Göteborgs universitet. Universitet och högskolor har en helt central roll och uppgift för att nödvändig samhällsomvandling ska kunna ske och målen i Agenda 2030 ska kunna nås. Vi har en rad svårigheter att bemästra i hur vi integrerar hållbar utveckling i utbildning och forskning och i hur vi utvecklar, verifierar och sprider kunskap om hållbar utveckling. Vi måste hjälpa varandra och lära av andra – av de som är bäst. Göteborgs universitet är bra, ja kanske till och med bäst, så varför inte bortse från eventuella svagheter i olika utvärderingar och studier och låta oss inspireras. Vi behöver inte flyga all världens väg utan den bäste eller en av de bästa finns på nära håll. Ett systematiskt arbetssätt med märkning av HU-kurser, obligatoriska kurser för lärare i hållbarhet, metoder för att engagera studenter i hållbarhetsarbetet, certifierat miljöledningssystem och en stor egenfinansierad satsning på studier av globala samhälleliga utmaningar är några av de kvaliteter vi hittar på Göteborgs universitet. Men mest spännande av allt när det gäller Göteborgs universitet är, om jag förstått det rätt, att det kommande visionsarbetet för universitet ska ta sin utgångspunkt i de 17 målen i Agenda 2030. Det arbetet kommer att bli intressant att följa.

Inga kommentarer

Lovord och vänbok – avtackning av Gunilla Herdenberg

Riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg avtackades i förra veckan efter att under drygt sju år varit chef för och lett Kungliga biblioteket. Det har varit händelserika år under hennes tid i ledningen och då inte minst arbetet med den nationella biblioteksstrategin som startade under 2015. Gunilla har länge argumenterat för en ökad samverkan inom biblioteksväsendet och att ett samlat grepp måste tas på biblioteksväsendets utveckling och hinder samt möjligheter för biblioteken att bidra till en gynnsam samhällsutveckling. Att sedan få uppdraget från regeringen att utarbeta en nationell biblioteksstrategi, att få fullfölja arbetet och överlämna strategin till regeringen, vilket skedde för en månad sedan, måste vara en riktigt fin känsla för Gunilla. Det är ett bevis på en framgångsrik gärning.

Under Gunillas år i ledningen av nationalbiblioteket har också universitets- och högskolebiblioteken hamnat i fokus genom den intensifierade debatten och det intensifierade arbetet med att åstadkomma en öppen vetenskap. För några veckor sedan publicerades rapporten ”Omställningen till ett öppet tillgängligt vetenskapligt publiceringssystem”, som är slutrapporten i ett annat regeringsuppdrag som Kungliga biblioteket haft. Både vad gäller nationell biblioteksstrategi och öppen vetenskap väntar många diskussioner, ställningstaganden och beslut, Gunilla har bidragit till att lägga en god grund för kommande nödvändiga och viktiga förändringar.

Vid avtackningen framfördes många lovord över Gunillas insatser för Kungliga biblioteket och för biblioteksväsendet. Ett uttryck som användes av flera vid avtackningen var att Gunilla är bibliotek. Hon har alltsedan utbildningen på Bibliotekshögskolan haft en rad olika befattningar och utifrån olika plattformar verkat inom och för biblioteksväsendet. Vid avtackningen överlämnades också en vänbok till Gunilla med titeln ”I bildningens tjänst: En vänbok till Gunilla Herdenberg”. Totalt 16 uppsatser återfinns i vänboken. Uppsatserna spänner över ett brett fält. Bland bidragen och författarna märks Göran Blomqvist, tidigare vd i riksbankens jubileumsfond, med ett välskrivet inledningskapitel om innebörden av bildning och bibliotekens och universitetens nyckelroller i sammanhanget, biblioteks- och informationsvetarna från Högskolan i Borås Louise Limberg och Jan Nolin, som gjort en intressant studie av hur Kungliga biblioteket presenterat verksamheten över åren på webben och Mia Persson Fröjd, tidigare kulturnämndens ordförande i Bromölla kommun, som beskriver Gunilla som bibliotekarie och kultur- och bibliotekschef i Bromölla kommun där Gunillas yrkeskarriär startade. Själv har jag bidraget med en uppsats om den dubbla bokföringens rötter och logik, allt i syfte att sprida kunskap om denna ädla konst och bidra till Gunillas livslånga lärande och bildning.

Till sist vill jag tacka Gunilla för ett gott samarbete i styrelsen för Högskolan i Borås där Gunilla varit vice ordförande och ordförande under mina år som rektor, dels i bibliotekssammanhang och då bland annat i referensgruppen för den nationella biblioteksstrategin. Lycka till Gunilla med din nya, annorlunda och friare tillvaro.

Inga kommentarer

Hinder på vägen mot den hållbara högskolan – om eldsjälar och systematik

Universitet och högskolor har en avgörande betydelse för samhällets omställning till en hållbar utveckling och för ett genomförande av de sjutton målen i Agenda 2030. Detta behöver egentligen inte sägas och upprepas. Det råder en stor samstämmighet bland olika samhällsaktörer om lärosätenas viktiga roll. I en pågående studie där universitets och högskolors arbete med att integrera hållbar utveckling i verksamheten och bidra till implementering av målen i Agenda 2030 framträder tydligt en ökad intensitet och kvalitet i lärosätenas arbete med att utveckla, verifiera och förmedla kunskap om hållbar utveckling och om de globala målen. Den stora medvetenhet som finns om betydelsen av fokus på hållbarhet beläggs bland annat av de insiktsfulla resonemang som förs i en pågående intervjustudie av de lärosäten som bedömts ha kommit långt i sitt arbete med att integrera hållbar utveckling i utbildningen (UKÄ-utvärdering 2017). Resonemangen kretsar bland annat kring problem och hinder när intentionen att fokusera och integrera hållbarhet ska bli verklighet och vedertagen praxis.

En av dessa problematiker handlar om övergången från en utveckling som är styrd av eldsjälar till ett systematiskt hållbarhetsarbete. Eldsjälarna, som kan finnas i verksamheten som lärare eller forskare eller i lärosätets ledning och administration, är av avgörande betydelse som idégivare, inspiratörer och pådrivare, men förekomsten av eldsjälar säkrar inte nödvändig systematik, uthållighet och robusthet i hållbarhetsarbetet. Systematik kräver att många involveras på alla organisatoriska nivåer och att formella dokument, regler och rutiner utarbetas, beslutas och följs. En metod i sammanhanget som ledningen kan tillämpa är att låta certifiera hållbarhetsarbetet och miljöledningssystemet och/eller utvärdera kvalitetssystemet för att därigenom med externt tryck få rutiner, regler och detaljer på plats.

Samtidigt som formella system och ordningar arbetas fram är eldsjälarnas engagemang fortsatt nödvändiga och värdefulla. En formalisering av arbetet måste förenas med fortsatt visions- och strategiarbete för att utveckla hållbarhetsarbetet och i detta arbete behövs eldsjälar. Den föreställning som ibland torgförs att eldsjälar är ett problem vid verksamhetsutveckling eftersom beroendet av enskilda individer kan bli för stort är i sig korrekt, men alternativet att inte ha några eldsjälar är mycket sämre. Då händer det kanske ingenting.

I en kommande rapport som jag författar tillsammans med Birgitta Påhlsson redovisas ett mer uttömmande resonemang om möjligheter och hinder för att förverkliga den hållbara högskolan.

Inga kommentarer

Rapport om att leda en högskola

Jag har skrivit en rapport om hur det är att leda en högskola och bedriva verksamhetsutveckling. Veckans bloggtext är ett utdrag ur rapporten, halva första kapitlet. Vill du läsa mer hittar du rapporten på Kommunforskning i Västsveriges hemsida (kfi.se). Rapporten är nummer 150 i KFi:s rapportserie.

  1. Förhållningssätt, uppdrag och rapportens disposition

Nu är jag inte rektor längre. Vid årsskiftet 2018/19 lämnade jag uppdraget som rektor vid Högskolan i Borås. Jag tillträdde i augusti 2011, vederbörligen föreslagen av styrelsen och tillsatt av regeringen, och lämnade uppdraget i december 2018. Jag är nu ”tidigare rektor” och professor i företagsekonomi, tillbaka i kärnverksamheten således. Det har varit en händelserik tid och ett intressant, givande, spännande och emellanåt marigt uppdrag, hittar inget bättre ord eftersom jag starkt ogillar det alltför ofta använda ordet utmanande. Min tolkning kort och gott av uppdraget som rektor är och har varit att verka för att stärka lärosätet och utveckla utbildning och forskning. Ytterst handlar det om att se till att våra studenter blir välutbildade och omsorgsfullt förberedda för det kommande yrkeslivet.

För ett ungt och mindre/medelstort lärosäte som Högskolan i Borås är innebörden av att stärka lärosätet att profilera verksamheten och därigenom öka lärosätets attraktionskraft, vilket i sin tur stödjer rekrytering av studenter, medarbetare och befrämjar samverkan. Över tid har jag också blivit alltmer övertygad om universitet och högskolors stora betydelse för en hållbar utveckling i en bred bemärkelse och för att målen i Agenda 2030 ska kunna nås och implementeras. Profilering av ett ungt och mindre/medelstort lärosäte sker genom att utveckla och etablera starka forskningsmiljöer. Ett lärosäte blir vanligtvis känt för de utmärkande och starka forskningsprojekt och forskningsprogram som bedrivs och inte för hög kvalitet i utbildningen, det förutsätts och förväntas av alla att så är fallet. Det kan tyckas vara märkligt och felaktigt, men det är precis så som det förhåller sig. Det är också i första hand genom att kunna peka på och bli kända för starka, unika och omfattande forskningsmiljöer som högskolor kan tilldelas universitetsstatus och därigenom erhålla såväl ökade resurser som stärkt legitimitet och attraktivitet. Däremot handlar universitets- och högskolors stora betydelse för implementering av målen i Agenda 2030 framförallt om utbildning och kunskapsspridning. Vi har ett viktigt uppdrag i att beskriva, problematisera, förklara samband och bidra till ökad förståelse hos studenter och aktörer i vår omgivning för de stora bekymmer samhället står inför och måste hantera för en hållbar samhällsutveckling. Ett hållbarhetsperspektiv måste integreras i utbildning och forskning och även prägla samverkan med aktörer i vår omgivning.

Det är en förpliktelse enligt min uppfattning att som företrädare och ansvarig för en verksamhet aktivt driva och medverka till att formulera visioner och mål för verksamheten och engagerat och systematiskt planera, besluta och agera i enlighet med fastställda visioner och beslut. Det är ett ständigt pågående envist och tålmodigt arbete att sträva efter att förverkliga intentioner i måldokument och planer och alla avvikelser från den röda tråden som inte för mot målet måste försöka undvikas och hanteras eller noga motiveras. Detta ställningstagande till former för strategiarbete innebär inte att åsikter av olika slag om mål och delmål och om processen från förslag till måluppfyllelse inte tas tillvara och beaktas. Ställningstagandet innebär inte heller att hänsyn inte tas till omvärldsförutsättningar och omvärldsförändringar, men betydelsen av långsiktighet och uthållighet måste understrykas. Ett exempel är Högskolan i Borås vision och uttalade ambition att bli det tredje universitetet i Västsverige. Visionen är beslutad av styrelsen och ligger fast och verksamheten inom lärosätet utvecklas successivt så att alltfler universitetskvaliteter tillförs; examensrättigheter på avancerad nivå, starka forskningsprogram, utvecklad samverkan, men argumentationen för att bli det tredje universitet måste anpassas till de förutsättningar som råder. I strategin att bli det tredje universitetet innefattas att inte framstå som politiskt naiva utan argument och resonemang måste baseras på förståelse för politikens villkor och preferenser. Detta sagt samtidigt som regeringens sätt att agera i frågan om universitetsstatus har en hel del i övrigt att önska. Det skulle kunna vara väsentligt mycket tydligare hur universitetsstatus uppnås och bedömningen av kvalitet bygga på klara kriterier och krav.

Inga kommentarer

Nationell biblioteksstrategi överlämnad till regeringen – läs och delta i debatten

Så var den klar. I torsdags i förra veckan överlämnade utredaren Erik Fichtelius den nationella biblioteksstrategin till kulturminister Amanda Lind. Rapporten med titeln ”Demokratins skattkammare” har vuxit fram successivt sedan utredningsarbetet inleddes för tre och ett halvt år sedan. Författare till strategin är, utöver Erik Fichtelius, Eva Enarson och Christina Persson. Rapporten baseras på en mängd delstudier och presentationer och diskussioner i skilda sammanhang. Kommentarer och synpunkter från företrädare för olika typer av bibliotek och för olika typer av verksamheter inom biblioteksväsendet har varit många och alla är säkert inte nöjda med slutresultatet utan tycker att en viss typ av omständighet, problem eller verksamhet borde ha lyfts fram mera med ännu fler resonemang och starka argument för förändring och förstärkning. Det alla däremot borde vara nöjda med är den centrala roll som biblioteken och bibliotekarierna tilldelas för att försvara och utveckla demokratin. Det handlar om biblioteket som ett öppet fysiskt rum för möten och samtal, om skolbibliotekens avgörande betydelse för att främja ungas läsande och lärande och betydelsen av öppen tillgång till vetenskapliga rapporter och resultat för att nämna några saker som utredningen kraftfullt argumenterar för.

En viktig omständighet är att utredningen argumenterar utifrån bibliotekslagen och bibliotekens perspektiv, problem och möjligheter. En sådan ansats innebär med nödvändighet en konfliktyta i förhållande till aktörer som ansvarar för genomförandet av verksamheten. Till exempel är resonemanget om fler utbildningsplatser till utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap, och en utbyggnad av utbildning och forskning, önskvärd ur ett sektorsperspektiv och för lärare och forskare inom området, men specialdestinerade platser och medel är något som starkt ogillas av ledningarna för lärosätena eftersom det begränsar handlingsfriheten i fördelningen av resurser. En storskalig satsning på skolbibliotek och skolbibliotekarier förefaller vara ytterst berättigad utifrån genomförda studier, men satsningen och utökningen ska finansieras av ekonomiskt hårt trängda kommuner med egen beskattningsrätt och självstyrelse. Exemplen kan göras många. För min del är många kommuners uppenbarligen begränsade möjligheter att upprätthålla en hög kvalitet i skolbiblioteksverksamheten ytterligare ett skäl till en översyn av kommunstrukturen trots mer eller mindre rättvisa och effektiva utjämningssystem.

Till den nationella strategin för att stärka och utveckla biblioteksväsendet i demokratins tjänst fogas ett paket av viktiga strategiska reformer. En av dessa reformer är en ”massiv digitalisering av tryckt material och andra medier”. Sverige har halkat efter i digitaliseringsarbetet och en rejäl satsning krävs, totalt 90 Mkr/år föreslås, för att oumbärligt material inte ska gå förlorat. Den nationella biblioteksmyndigheten ska ges uppdraget. En annan satsning, 25 Mkr/år, med stark koppling till universitet och högskolor är att inrätta Bibliotekens oberoende fortbildningsinstitut (Bofi) vars syfte är att medverka till vidareutbildning av biblioteks- och informationsvetare. Verksamheten bör enligt utredningen ligga på en högskola och genomföras i samarbete med bland annat Kungliga biblioteket. En hög kvalitet i en sådan verksamhet förutsätter att lärare och forskare inom alla biblioteks- och informationsvetarmiljöer vid universitet och högskolor samarbetar och medverkar i planering och genomförande av verksamheten.

Den nationella biblioteksstrategin är ingen traditionell offentlig utredning vare sig till form eller innehåll och många tycker säkert, som tidigare nämnts, att deras verksamhet hade kunna belysts mer ingående i slutrapporten. Jag hade till exempel som verksam inom en högskola inte haft något emot en mer ingående behandling av högskolebibliotekens betydelse och problem och inte heller av problematiken kring övergången till öppen vetenskap. Rapporten och strategins styrka är den tydliga utgångspunkten i demokrati och demokratiutveckling, strävan efter att fånga helheten, den offensiva och orädda argumentationen och tydligheten i vilka resurser som krävs. Nu väntar mer debatt inom sektorn, en politisk behandling av strategins förslag och därefter politiska ställningstaganden. Det är viktiga frågor som rör hur vi åstadkommer en gynnsam samhällsutveckling och bemästrar de oroande utvecklingstendenser vi ser runt om i världen.

Läs strategin och delta i debatten!

Inga kommentarer

Vem har och tar ansvar? Det är förunderligt (del 3)

I över tio års tid har jag varit en del av ledningen vid Högskolan i Borås. Det finns många lärdomar jag gjort om ledning och utveckling av professionella organisationer, till detta har jag tänkt återkomma. Jag vill dock framföra en sak, som har betydelse för mina fortsatta resonemang i den här texten. Det är att grundbulten för att överhuvudtaget kunna utveckla verksamheten och klara av att hantera starka ekonomiska begränsningar är en långtgående decentralisering och ett tydligt ansvar för enheter och chefer i organisationen. Chefer på olika nivåer måste ha förmåga att överlåta på medarbetare att utifrån sina kunskaper om verksamheten fatta beslut och genomföra verksamhet.

Innan jag kom till Högskolan i Borås för drygt tio år sedan bedrev jag aktivt forskning inom området styrning och organisering av offentliga organisationer. Inte minst studerade jag styrningsreformer inom hälso- och sjukvården med särskilt fokus på implementering och effekter av förändring. Jag medverkade också i utvecklingsprojekt med syftet att tydliggöra det verksamhetsmässiga och ekonomiska ansvaret och att skapa grund för effektivitet och kvalitet. Studierna visade på stora problem att implementera administrativa reformer framförallt som följd av läkarprofessionens ovilja till att medverka till förändring i kombination med en hög legitimitet och förmåga att förhindra. Studierna visade också att ett medel för att ändå upprätthålla kvalitet och åstadkomma verksamhetsutveckling och ekonomisk kontroll var tydliga ansvarsstrukturer och långtgående decentralisering till verksamhetsansvariga på olika nivåer.

I somras när jag var i Almedalen råkade jag titta in på ett seminarium om produktivitetsutveckling inom hälso- och sjukvården, där aktörer med olika relationer till hälso- och sjukvården diskuterade, inte som det var tänkt produktivitetsutvecklingen, utan diverse problem som de har och tänkbara lösningar. Det var fel på det mesta och lösningarna alltifrån mera resurser till verksamheten, organisationsförändringar och förstatligande av verksamheten. Seminariet var väldigt förvirrande. Någonstans har det gått fel. Alla skyller på alla för brister i tillgänglighet och kvalitet, ingen förefaller att ta på sig något som helst ansvar för den utveckling som är och som alla är så bekymrade över. Någon tillit till varandra var svårt att finna och lösningarna väldigt desperata.

Det behövs uppenbarligen ett omtag. Då med en utgångspunkt i tydligt definierade ansvarsområden för inblandade aktörer. Det håller inte att alla skyller på varandra, ingen förefaller veta vem som är ansvarig för vad. Det var bättre förr i alla fall i det avseendet att ansvar för verksamhet och ekonomi var odelat och tydligt definierat. Det var en bra bas för att diskutera verksamhetsutveckling och ekonomisk balans.

Inga kommentarer
Äldre inlägg