Så kom den då. Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten. Betänkandet SOU 2019:6 med titeln ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan” överlämnades till regeringen och utbildningsministern den första februari. I anslutning till detta gav utredaren på en pressträff med en kort beskrivning av utredningens innehåll. Den femte februari diskuterades utredningen på ett välbesökt seminarium arrangerat av IVA. Det har varit förvånansvärt tyst därefter i media. I alla fall med tanke på de stora förväntningar som ända sedan starten har riktats mot utredningen och allas uppfattning om betydelsen av en reformerad modell för styrning och resursfördelning. Vad är då förklaringen till att debatten hittills uteblivit och att utredningen så här långt inte skapat några större rubriker? Jag tror huvudsakligen på följande två omständigheter:

1) Utredningsprocessen har varit föredömligt öppen. Utredaren har spridit information om status i utredningsarbetet, inbjudit till och arrangerat möten, medverkat i seminarier och konferenser och mer eller mindre löpande presenterat utkast och förslag. Det gör att alla har varit väl förberedda på vad som komma ska. Utredaren har också lyssnat till synpunkter och goda argument från olika håll. I viken utsträckning hänsyn tagits till framförda kommentarer finns det olika uppfattningar om. Öppenheten har bidragit till att många synpunkter redan är framförda och vad olika aktörer tycker är känt. Behovet av att markera ståndpunkter och ställningstaganden är därför, i nuläget, inte angeläget utan kan vänta till remissvaren.

2) Betänkandet innehåller en omfattande historieskrivning, enligt min uppfattning onödigt omfattande, och landar i ett ställningstagande om vikten av akademisk frihet och ansvar och en långtgående självständighet för lärosätena. Betänkandet bekräftar betydelsen av att utbildning och forskning hänger samman liksom betydelsen av kollegialt inflytande och studentinflytande och föreslår också att normerna i lagstiftningen ska förstärkas. Utredningens starka ställningstaganden i dessa frågor har säkert bidragit till att invändningar mot och debatt om ökad statlig styrning eller linjestyrning har uteblivet, i alla fall så här långt.

De konkreta förslag som redovisas kommer att diskuteras framöver när olika aktörer fördjupar genomgången av betänkandet när det är dags att skriva remissvar. Det finns vitt skilda uppfattningar om ändamålsenligheten i de förslag som förs fram och som är tillämpningar av de överordnade principerna. Samlat anslag, dialogbaserad styrning, fyraåriga överenskommelser, ökade basanslag, omfördelning av medel från forskningsfinansiärer till basanslag och ny analysenhet är förslag till lösningar där det finns, har diskussionerna under processen visat, väsentligt olika uppfattningar. Dessvärre är jag inte särskilt optimistisk över att några mer genomgripande förändringar kommer att ske. Ju längre utredningsarbetet pågått ju starkare har invändningarna blivit mot inte minst samlat anslag och överenskommelser, grundbultar i förslaget och i den diskussion som föregick utredningsdirektiven till utredningen. Struten kommer inte att ge oss ett effektivare högskolelandskap, vilket hade förutsatt förslag och genomförande av förslag som stärker högskolorna och tar vara på deras outnyttjade potential. Den svaga kopplingen till implementeringen av Agenda 2030 är också ett bekymmer. Jag återkommer i kommande bloggar till synpunkter på förslagen i betänkandet. Mitt perspektiv är då Högskolan i Borås och utvecklingen av högre kvalitet i utbildning och forskning.