Misslyckade reformer? Kommundelsnämnder – det är förunderligt (del 1)

I tre följande bloggtexter redovisar jag, ringrostig kommunforskare tillbaka i kärnverksamheten, några funderingar om organisation och organisationsförändring i kommuner och regioner. Jag börjar med kommundelsnämnder därefter New Public Management och avslutningsvis undrar jag vem som är ansvarig för vad inom hälso- och sjukvården.

För snart 40 år sedan lanserades idén om att organisera kommunen utifrån geografin och indela kommunen i kommundelar. Dessa skulle styras av kommundelsnämnder och kompletta kommundelsförvaltningar skulle byggas upp för att administrera och genomföra verksamheten inom framförallt skola, social och kultur och fritid. Kommundelsnämnder som organisationsform intresserade nästan alla och över hälften av alla kommuner hanterade på något sätt aktivt frågan om kommundelsnämnder genom att utreda förutsättningar för och möjliga effekter av ett genomförande. Kommundelsnämnder infördes under mitten och slutet av 1980-talet i ett 20-tal kommuner, alltifrån Bräcke kommun med knappt niotusen invånare då det begav sig, till Stockholm stad med närmare sjuhundratusen invånare. En stor spännvidd befolkningsmässigt således som visar att olika typer av kommuner såg möjligheter i kommundelsnämnder. Två huvudsyften fanns med kommundelsnämnderna, det ena var att åstadkomma demokratiutveckling genom att de förtroendevalda skulle komma närmare medborgarna, det andra att skapa en organisation som var sektorsövergripande och gränsöverskridande och som placerade brukarna i centrum för verksamheten och för insatser.

I takt med att demokratiproblemet ökat och alltfler uppfattar ett utanförskap och anser sig ha mycket begränsade möjligheter till inflytande över politik, beslut och verksamhet har kommundelsnämnderna avvecklats har en återgång skett till klassiska sektorsorganisationer. I takt med ett ökat behov av att anlägga ett helhetsperspektiv på individers utsatthet och behov av stöd till den enskilde har den gränsöverskridande organisationsidén övergivits. Det finns alldeles säkert många goda argument för avveckling av kommundelsnämnder, såsom orättvisa förutsättningar inom en och samma kommun och bristande effektivitet, men inte desto mindre är det intressant att syftet med reformen var just att möta de problem som finns idag och som tilltagit i styrka sedan mitten av 1980-talet.

2 Kommentarer

  1. Tyvärr blev det lite mycket räknenissarnas marknad när olika fördelninsmodeller för att fördela ut pengarna till de olika kommundelarna skulle ske så rättvissy som möjligt mot slutet var det få som förstod systemet

  2. Jag har bara erfarenhet från intervjuomgångar i Göteborg, Uppsala, och Stockholm med de som ”drabbades” av kommundelsnämnder. Mitt intryck är att mycket positivt var på väg, men att reformen sköts i sank av populister bland tjänstemän och lokala föräldraföreningar som drev frågan om att fördelningen av resurser blev orättvis. T.ex. ”vi får bara x kronor per portion bamba-mat och den andra stadsdelen får 3x”. Precis! Detta är poängen! Här upptäckte man att barn i den andra stadsdelen ofta inte fick ordentlig frukost innan de kom till skolan och satsade på att bjuda på frukost så att de barnen inte tappade koncentrationen så tidigt (ganska lyckat resultat fick vi veta, men ”orättvisan” blev synlig och kunde utnyttjas populistiskt. Utvärderingen kom alldeles för snabbt, det går inte att få fram resultat så snabbt som på 3 – 5 år. Att övergå från att budgetera efter äskanden till att utgå från faktiska behov (som ju resursfördelningsmodellen bygger på) är en så traumatisk upplevelse för gamla budgeträvar att de måste få stopp på det. Sammanfattningsvis: det var de centrala politikerna som svek – det blev för jobbigt att hantera alla ”orättvisor”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*