I över tio års tid har jag varit en del av ledningen vid Högskolan i Borås. Det finns många lärdomar jag gjort om ledning och utveckling av professionella organisationer, till detta har jag tänkt återkomma. Jag vill dock framföra en sak, som har betydelse för mina fortsatta resonemang i den här texten. Det är att grundbulten för att överhuvudtaget kunna utveckla verksamheten och klara av att hantera starka ekonomiska begränsningar är en långtgående decentralisering och ett tydligt ansvar för enheter och chefer i organisationen. Chefer på olika nivåer måste ha förmåga att överlåta på medarbetare att utifrån sina kunskaper om verksamheten fatta beslut och genomföra verksamhet.

Innan jag kom till Högskolan i Borås för drygt tio år sedan bedrev jag aktivt forskning inom området styrning och organisering av offentliga organisationer. Inte minst studerade jag styrningsreformer inom hälso- och sjukvården med särskilt fokus på implementering och effekter av förändring. Jag medverkade också i utvecklingsprojekt med syftet att tydliggöra det verksamhetsmässiga och ekonomiska ansvaret och att skapa grund för effektivitet och kvalitet. Studierna visade på stora problem att implementera administrativa reformer framförallt som följd av läkarprofessionens ovilja till att medverka till förändring i kombination med en hög legitimitet och förmåga att förhindra. Studierna visade också att ett medel för att ändå upprätthålla kvalitet och åstadkomma verksamhetsutveckling och ekonomisk kontroll var tydliga ansvarsstrukturer och långtgående decentralisering till verksamhetsansvariga på olika nivåer.

I somras när jag var i Almedalen råkade jag titta in på ett seminarium om produktivitetsutveckling inom hälso- och sjukvården, där aktörer med olika relationer till hälso- och sjukvården diskuterade, inte som det var tänkt produktivitetsutvecklingen, utan diverse problem som de har och tänkbara lösningar. Det var fel på det mesta och lösningarna alltifrån mera resurser till verksamheten, organisationsförändringar och förstatligande av verksamheten. Seminariet var väldigt förvirrande. Någonstans har det gått fel. Alla skyller på alla för brister i tillgänglighet och kvalitet, ingen förefaller att ta på sig något som helst ansvar för den utveckling som är och som alla är så bekymrade över. Någon tillit till varandra var svårt att finna och lösningarna väldigt desperata.

Det behövs uppenbarligen ett omtag. Då med en utgångspunkt i tydligt definierade ansvarsområden för inblandade aktörer. Det håller inte att alla skyller på varandra, ingen förefaller veta vem som är ansvarig för vad. Det var bättre förr i alla fall i det avseendet att ansvar för verksamhet och ekonomi var odelat och tydligt definierat. Det var en bra bas för att diskutera verksamhetsutveckling och ekonomisk balans.