Så var den klar. I torsdags i förra veckan överlämnade utredaren Erik Fichtelius den nationella biblioteksstrategin till kulturminister Amanda Lind. Rapporten med titeln ”Demokratins skattkammare” har vuxit fram successivt sedan utredningsarbetet inleddes för tre och ett halvt år sedan. Författare till strategin är, utöver Erik Fichtelius, Eva Enarson och Christina Persson. Rapporten baseras på en mängd delstudier och presentationer och diskussioner i skilda sammanhang. Kommentarer och synpunkter från företrädare för olika typer av bibliotek och för olika typer av verksamheter inom biblioteksväsendet har varit många och alla är säkert inte nöjda med slutresultatet utan tycker att en viss typ av omständighet, problem eller verksamhet borde ha lyfts fram mera med ännu fler resonemang och starka argument för förändring och förstärkning. Det alla däremot borde vara nöjda med är den centrala roll som biblioteken och bibliotekarierna tilldelas för att försvara och utveckla demokratin. Det handlar om biblioteket som ett öppet fysiskt rum för möten och samtal, om skolbibliotekens avgörande betydelse för att främja ungas läsande och lärande och betydelsen av öppen tillgång till vetenskapliga rapporter och resultat för att nämna några saker som utredningen kraftfullt argumenterar för.

En viktig omständighet är att utredningen argumenterar utifrån bibliotekslagen och bibliotekens perspektiv, problem och möjligheter. En sådan ansats innebär med nödvändighet en konfliktyta i förhållande till aktörer som ansvarar för genomförandet av verksamheten. Till exempel är resonemanget om fler utbildningsplatser till utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap, och en utbyggnad av utbildning och forskning, önskvärd ur ett sektorsperspektiv och för lärare och forskare inom området, men specialdestinerade platser och medel är något som starkt ogillas av ledningarna för lärosätena eftersom det begränsar handlingsfriheten i fördelningen av resurser. En storskalig satsning på skolbibliotek och skolbibliotekarier förefaller vara ytterst berättigad utifrån genomförda studier, men satsningen och utökningen ska finansieras av ekonomiskt hårt trängda kommuner med egen beskattningsrätt och självstyrelse. Exemplen kan göras många. För min del är många kommuners uppenbarligen begränsade möjligheter att upprätthålla en hög kvalitet i skolbiblioteksverksamheten ytterligare ett skäl till en översyn av kommunstrukturen trots mer eller mindre rättvisa och effektiva utjämningssystem.

Till den nationella strategin för att stärka och utveckla biblioteksväsendet i demokratins tjänst fogas ett paket av viktiga strategiska reformer. En av dessa reformer är en ”massiv digitalisering av tryckt material och andra medier”. Sverige har halkat efter i digitaliseringsarbetet och en rejäl satsning krävs, totalt 90 Mkr/år föreslås, för att oumbärligt material inte ska gå förlorat. Den nationella biblioteksmyndigheten ska ges uppdraget. En annan satsning, 25 Mkr/år, med stark koppling till universitet och högskolor är att inrätta Bibliotekens oberoende fortbildningsinstitut (Bofi) vars syfte är att medverka till vidareutbildning av biblioteks- och informationsvetare. Verksamheten bör enligt utredningen ligga på en högskola och genomföras i samarbete med bland annat Kungliga biblioteket. En hög kvalitet i en sådan verksamhet förutsätter att lärare och forskare inom alla biblioteks- och informationsvetarmiljöer vid universitet och högskolor samarbetar och medverkar i planering och genomförande av verksamheten.

Den nationella biblioteksstrategin är ingen traditionell offentlig utredning vare sig till form eller innehåll och många tycker säkert, som tidigare nämnts, att deras verksamhet hade kunna belysts mer ingående i slutrapporten. Jag hade till exempel som verksam inom en högskola inte haft något emot en mer ingående behandling av högskolebibliotekens betydelse och problem och inte heller av problematiken kring övergången till öppen vetenskap. Rapporten och strategins styrka är den tydliga utgångspunkten i demokrati och demokratiutveckling, strävan efter att fånga helheten, den offensiva och orädda argumentationen och tydligheten i vilka resurser som krävs. Nu väntar mer debatt inom sektorn, en politisk behandling av strategins förslag och därefter politiska ställningstaganden. Det är viktiga frågor som rör hur vi åstadkommer en gynnsam samhällsutveckling och bemästrar de oroande utvecklingstendenser vi ser runt om i världen.

Läs strategin och delta i debatten!