Månad: juni 2019

Börjar känna mig tjatig – om organisation och styrning av offentlig verksamhet

Jag kan inte låta bli efter att ha ögnat artiklar och inlägg om Nya Karolinska Solna. Vi behöver en fungerande hälso- och sjukvård med god kvalitet och tillgänglighet. Kompetenta och dedikerade medarbetare och bra ledarskap är viktiga egenskaper för att kunna bedriva en effektiv verksamhet av hög kvalitet. Som stöd för medarbetare och chefer utvecklas och tillämpas ändamålsenliga former för organisation och styrning. Att organisera en verksamhet och tillämpa tydliga och begripliga modeller för styrning och resursfördelning handlar om att underlätta, att hjälpa – inte att stjälpa.

En grundläggande egenskap är att ansvaret för verksamhet och ekonomi är definierat och fördelat och att de ansvariga har accepterat de villkor som gäller. En utomordentlig konstruktion är resultatenheten. Ett verksamhetsuppdrag förenas med en ekonomisk ram och eventuella negativa avvikelser, antingen genom brister i hur verksamhetsuppdraget genomförts eller att den ekonomiska ramen överskridits, analyseras löpande under året och inte minst när årsbokslutet föreligger. I bokslutsdialogen, mellan principal och agent, uppdragsgivare och uppdragstagare, resursfördelare och resursmottagare, avgörs hur avvikelser ska hanteras. I överläggningar präglade av öppenhet och förtroende förs resonemang om kvalitet, påverkbarhet och omvärldsförändringar.

Det är ”back to basic” som innebär en uppgörelse med obegripliga beställar-utförarmodeller. De lanserades för över 20 år sedan och ingen har mig veterligen lyckats få dem att fungera! Kanske är det inte ett implementeringsfel eller tillämpningsfel utan ett systemfel med nämnder som beställer, styrelser som utför och ovanpå det finansiär och ägare. Det är också en uppgörelse med konstruerade processmodeller som sätter ansvaret ur spel. Vad är det för fel med klassiskt samarbete över organisatoriska gränser? Med en tydlig ansvarsmodell hade heller aldrig konsultkonstruktionen värdebaserad vård överhuvudtaget införts och tillämpats. Jag har som sagt ytligt följt vad som hänt och händer på Nya Karolinska. Det förefaller vara helt förfärligt hur illa det blivit. Vem tar ansvar? När jag ändå håller på kan jag också föreslå att tillitsbaserad styrning läggs åt sidan. Det är ju ingenting annat än en lightvariant av New Public Management, och så ägnar vi oss istället åt gammalt hederligt och sunt förtroende för varandra.

Som sagt modeller för organisation, styrning och resursfördelning ska bidra till en bra och effektiv verksamhet, inte tvärtom. En poäng med den enkla modellen jag beskrivit är också att den är billig att utreda och införa. Det behövs inga konsulter som kostar skjortan och som lämnar skutan när det är dags för tillämpning.

Passar på att önska alla vänner en trevlig sommar!

1 kommentar

Agenda 2030-delegationens betänkande – varför så defensivt?

I en pågående studie på uppdrag av Vinnova som jag genomför tillsammans med Birgitta Påhlsson har personliga intervjuer genomförts med företrädare för universitet och högskolor om lärosätenas arbete med att bidra till att de globala målen i Agenda 2030 kan nås. Engagemanget och intensiteten i arbetet med att integrera hållbar utveckling i utbildningen och att utveckla en flervetenskaplig forskning, som kan möta de stora samhällsutmaningarna beskrivna i de 17 målen och 169 delmålen, är hög. För flera lärosäten gäller att Agenda 2030 är eller kommer att vara en utgångspunkt i visions- och strategiarbete i syfte att prägla hela verksamheten. Eldsjälarna är många samtidigt som hållbarhetsarbetet blir alltmer konsekvent och systematiskt över tid. De genomförda intervjuerna visar också att företrädare för lärosätena har stora förväntningar på insatser från olika externa aktörer för att stödja en fortsatt utveckling av lärosätenas hållbarhetsarbete.

I ljuset av ovanstående är de förslag som Agenda 2030-delegationen redovisar i sitt slutbetänkande och som rör högre utbildning och forskning en besvikelse (SOU 2019:13). Bland annat föreslås att regeringen ska tillsätta en utredning inom kommittéväsendet eller inom Regeringskansliet rörande hur tvärdisciplinär kompetens kan stimuleras. Det behövs ingen kommitté och ingen utredning. Det behövs beslut och resurser för storskaliga satsningar på flervetenskap. Vidare rekommenderar utredningen att regeringen bör prioritera forskning och innovation som bidrar till en omställning till hållbar utveckling. Varför bör?

Det är självklart och nödvändigt att riktade insatser ska ske mot forskning som utvecklar och sprider kunskap i förhållande till de globala målen. Jag nöjer mig med dessa exempel och ställer frågan varför denna försiktighet från delegationen? Varför inte tydliga uppdrag till universitet och högskolor om att göra vad vi kan för att åstadkomma nödvändig förändring. Sådana uppdrag innebär inte att forskningsfrågor formuleras, att metoder anvisas och att former för resultatredovisning föreslås. Detta är forskarnas och lärarnas uppgift och obegränsade ansvar,

1 kommentar