Sida 2 av 59

Hinder på vägen mot den hållbara högskolan – om eldsjälar och systematik

Universitet och högskolor har en avgörande betydelse för samhällets omställning till en hållbar utveckling och för ett genomförande av de sjutton målen i Agenda 2030. Detta behöver egentligen inte sägas och upprepas. Det råder en stor samstämmighet bland olika samhällsaktörer om lärosätenas viktiga roll. I en pågående studie där universitets och högskolors arbete med att integrera hållbar utveckling i verksamheten och bidra till implementering av målen i Agenda 2030 framträder tydligt en ökad intensitet och kvalitet i lärosätenas arbete med att utveckla, verifiera och förmedla kunskap om hållbar utveckling och om de globala målen. Den stora medvetenhet som finns om betydelsen av fokus på hållbarhet beläggs bland annat av de insiktsfulla resonemang som förs i en pågående intervjustudie av de lärosäten som bedömts ha kommit långt i sitt arbete med att integrera hållbar utveckling i utbildningen (UKÄ-utvärdering 2017). Resonemangen kretsar bland annat kring problem och hinder när intentionen att fokusera och integrera hållbarhet ska bli verklighet och vedertagen praxis.

En av dessa problematiker handlar om övergången från en utveckling som är styrd av eldsjälar till ett systematiskt hållbarhetsarbete. Eldsjälarna, som kan finnas i verksamheten som lärare eller forskare eller i lärosätets ledning och administration, är av avgörande betydelse som idégivare, inspiratörer och pådrivare, men förekomsten av eldsjälar säkrar inte nödvändig systematik, uthållighet och robusthet i hållbarhetsarbetet. Systematik kräver att många involveras på alla organisatoriska nivåer och att formella dokument, regler och rutiner utarbetas, beslutas och följs. En metod i sammanhanget som ledningen kan tillämpa är att låta certifiera hållbarhetsarbetet och miljöledningssystemet och/eller utvärdera kvalitetssystemet för att därigenom med externt tryck få rutiner, regler och detaljer på plats.

Samtidigt som formella system och ordningar arbetas fram är eldsjälarnas engagemang fortsatt nödvändiga och värdefulla. En formalisering av arbetet måste förenas med fortsatt visions- och strategiarbete för att utveckla hållbarhetsarbetet och i detta arbete behövs eldsjälar. Den föreställning som ibland torgförs att eldsjälar är ett problem vid verksamhetsutveckling eftersom beroendet av enskilda individer kan bli för stort är i sig korrekt, men alternativet att inte ha några eldsjälar är mycket sämre. Då händer det kanske ingenting.

I en kommande rapport som jag författar tillsammans med Birgitta Påhlsson redovisas ett mer uttömmande resonemang om möjligheter och hinder för att förverkliga den hållbara högskolan.

Inga kommentarer

Rapport om att leda en högskola

Jag har skrivit en rapport om hur det är att leda en högskola och bedriva verksamhetsutveckling. Veckans bloggtext är ett utdrag ur rapporten, halva första kapitlet. Vill du läsa mer hittar du rapporten på Kommunforskning i Västsveriges hemsida (kfi.se). Rapporten är nummer 150 i KFi:s rapportserie.

  1. Förhållningssätt, uppdrag och rapportens disposition

Nu är jag inte rektor längre. Vid årsskiftet 2018/19 lämnade jag uppdraget som rektor vid Högskolan i Borås. Jag tillträdde i augusti 2011, vederbörligen föreslagen av styrelsen och tillsatt av regeringen, och lämnade uppdraget i december 2018. Jag är nu ”tidigare rektor” och professor i företagsekonomi, tillbaka i kärnverksamheten således. Det har varit en händelserik tid och ett intressant, givande, spännande och emellanåt marigt uppdrag, hittar inget bättre ord eftersom jag starkt ogillar det alltför ofta använda ordet utmanande. Min tolkning kort och gott av uppdraget som rektor är och har varit att verka för att stärka lärosätet och utveckla utbildning och forskning. Ytterst handlar det om att se till att våra studenter blir välutbildade och omsorgsfullt förberedda för det kommande yrkeslivet.

För ett ungt och mindre/medelstort lärosäte som Högskolan i Borås är innebörden av att stärka lärosätet att profilera verksamheten och därigenom öka lärosätets attraktionskraft, vilket i sin tur stödjer rekrytering av studenter, medarbetare och befrämjar samverkan. Över tid har jag också blivit alltmer övertygad om universitet och högskolors stora betydelse för en hållbar utveckling i en bred bemärkelse och för att målen i Agenda 2030 ska kunna nås och implementeras. Profilering av ett ungt och mindre/medelstort lärosäte sker genom att utveckla och etablera starka forskningsmiljöer. Ett lärosäte blir vanligtvis känt för de utmärkande och starka forskningsprojekt och forskningsprogram som bedrivs och inte för hög kvalitet i utbildningen, det förutsätts och förväntas av alla att så är fallet. Det kan tyckas vara märkligt och felaktigt, men det är precis så som det förhåller sig. Det är också i första hand genom att kunna peka på och bli kända för starka, unika och omfattande forskningsmiljöer som högskolor kan tilldelas universitetsstatus och därigenom erhålla såväl ökade resurser som stärkt legitimitet och attraktivitet. Däremot handlar universitets- och högskolors stora betydelse för implementering av målen i Agenda 2030 framförallt om utbildning och kunskapsspridning. Vi har ett viktigt uppdrag i att beskriva, problematisera, förklara samband och bidra till ökad förståelse hos studenter och aktörer i vår omgivning för de stora bekymmer samhället står inför och måste hantera för en hållbar samhällsutveckling. Ett hållbarhetsperspektiv måste integreras i utbildning och forskning och även prägla samverkan med aktörer i vår omgivning.

Det är en förpliktelse enligt min uppfattning att som företrädare och ansvarig för en verksamhet aktivt driva och medverka till att formulera visioner och mål för verksamheten och engagerat och systematiskt planera, besluta och agera i enlighet med fastställda visioner och beslut. Det är ett ständigt pågående envist och tålmodigt arbete att sträva efter att förverkliga intentioner i måldokument och planer och alla avvikelser från den röda tråden som inte för mot målet måste försöka undvikas och hanteras eller noga motiveras. Detta ställningstagande till former för strategiarbete innebär inte att åsikter av olika slag om mål och delmål och om processen från förslag till måluppfyllelse inte tas tillvara och beaktas. Ställningstagandet innebär inte heller att hänsyn inte tas till omvärldsförutsättningar och omvärldsförändringar, men betydelsen av långsiktighet och uthållighet måste understrykas. Ett exempel är Högskolan i Borås vision och uttalade ambition att bli det tredje universitetet i Västsverige. Visionen är beslutad av styrelsen och ligger fast och verksamheten inom lärosätet utvecklas successivt så att alltfler universitetskvaliteter tillförs; examensrättigheter på avancerad nivå, starka forskningsprogram, utvecklad samverkan, men argumentationen för att bli det tredje universitet måste anpassas till de förutsättningar som råder. I strategin att bli det tredje universitetet innefattas att inte framstå som politiskt naiva utan argument och resonemang måste baseras på förståelse för politikens villkor och preferenser. Detta sagt samtidigt som regeringens sätt att agera i frågan om universitetsstatus har en hel del i övrigt att önska. Det skulle kunna vara väsentligt mycket tydligare hur universitetsstatus uppnås och bedömningen av kvalitet bygga på klara kriterier och krav.

Inga kommentarer

Nationell biblioteksstrategi överlämnad till regeringen – läs och delta i debatten

Så var den klar. I torsdags i förra veckan överlämnade utredaren Erik Fichtelius den nationella biblioteksstrategin till kulturminister Amanda Lind. Rapporten med titeln ”Demokratins skattkammare” har vuxit fram successivt sedan utredningsarbetet inleddes för tre och ett halvt år sedan. Författare till strategin är, utöver Erik Fichtelius, Eva Enarson och Christina Persson. Rapporten baseras på en mängd delstudier och presentationer och diskussioner i skilda sammanhang. Kommentarer och synpunkter från företrädare för olika typer av bibliotek och för olika typer av verksamheter inom biblioteksväsendet har varit många och alla är säkert inte nöjda med slutresultatet utan tycker att en viss typ av omständighet, problem eller verksamhet borde ha lyfts fram mera med ännu fler resonemang och starka argument för förändring och förstärkning. Det alla däremot borde vara nöjda med är den centrala roll som biblioteken och bibliotekarierna tilldelas för att försvara och utveckla demokratin. Det handlar om biblioteket som ett öppet fysiskt rum för möten och samtal, om skolbibliotekens avgörande betydelse för att främja ungas läsande och lärande och betydelsen av öppen tillgång till vetenskapliga rapporter och resultat för att nämna några saker som utredningen kraftfullt argumenterar för.

En viktig omständighet är att utredningen argumenterar utifrån bibliotekslagen och bibliotekens perspektiv, problem och möjligheter. En sådan ansats innebär med nödvändighet en konfliktyta i förhållande till aktörer som ansvarar för genomförandet av verksamheten. Till exempel är resonemanget om fler utbildningsplatser till utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap, och en utbyggnad av utbildning och forskning, önskvärd ur ett sektorsperspektiv och för lärare och forskare inom området, men specialdestinerade platser och medel är något som starkt ogillas av ledningarna för lärosätena eftersom det begränsar handlingsfriheten i fördelningen av resurser. En storskalig satsning på skolbibliotek och skolbibliotekarier förefaller vara ytterst berättigad utifrån genomförda studier, men satsningen och utökningen ska finansieras av ekonomiskt hårt trängda kommuner med egen beskattningsrätt och självstyrelse. Exemplen kan göras många. För min del är många kommuners uppenbarligen begränsade möjligheter att upprätthålla en hög kvalitet i skolbiblioteksverksamheten ytterligare ett skäl till en översyn av kommunstrukturen trots mer eller mindre rättvisa och effektiva utjämningssystem.

Till den nationella strategin för att stärka och utveckla biblioteksväsendet i demokratins tjänst fogas ett paket av viktiga strategiska reformer. En av dessa reformer är en ”massiv digitalisering av tryckt material och andra medier”. Sverige har halkat efter i digitaliseringsarbetet och en rejäl satsning krävs, totalt 90 Mkr/år föreslås, för att oumbärligt material inte ska gå förlorat. Den nationella biblioteksmyndigheten ska ges uppdraget. En annan satsning, 25 Mkr/år, med stark koppling till universitet och högskolor är att inrätta Bibliotekens oberoende fortbildningsinstitut (Bofi) vars syfte är att medverka till vidareutbildning av biblioteks- och informationsvetare. Verksamheten bör enligt utredningen ligga på en högskola och genomföras i samarbete med bland annat Kungliga biblioteket. En hög kvalitet i en sådan verksamhet förutsätter att lärare och forskare inom alla biblioteks- och informationsvetarmiljöer vid universitet och högskolor samarbetar och medverkar i planering och genomförande av verksamheten.

Den nationella biblioteksstrategin är ingen traditionell offentlig utredning vare sig till form eller innehåll och många tycker säkert, som tidigare nämnts, att deras verksamhet hade kunna belysts mer ingående i slutrapporten. Jag hade till exempel som verksam inom en högskola inte haft något emot en mer ingående behandling av högskolebibliotekens betydelse och problem och inte heller av problematiken kring övergången till öppen vetenskap. Rapporten och strategins styrka är den tydliga utgångspunkten i demokrati och demokratiutveckling, strävan efter att fånga helheten, den offensiva och orädda argumentationen och tydligheten i vilka resurser som krävs. Nu väntar mer debatt inom sektorn, en politisk behandling av strategins förslag och därefter politiska ställningstaganden. Det är viktiga frågor som rör hur vi åstadkommer en gynnsam samhällsutveckling och bemästrar de oroande utvecklingstendenser vi ser runt om i världen.

Läs strategin och delta i debatten!

Inga kommentarer

Vem har och tar ansvar? Det är förunderligt (del 3)

I över tio års tid har jag varit en del av ledningen vid Högskolan i Borås. Det finns många lärdomar jag gjort om ledning och utveckling av professionella organisationer, till detta har jag tänkt återkomma. Jag vill dock framföra en sak, som har betydelse för mina fortsatta resonemang i den här texten. Det är att grundbulten för att överhuvudtaget kunna utveckla verksamheten och klara av att hantera starka ekonomiska begränsningar är en långtgående decentralisering och ett tydligt ansvar för enheter och chefer i organisationen. Chefer på olika nivåer måste ha förmåga att överlåta på medarbetare att utifrån sina kunskaper om verksamheten fatta beslut och genomföra verksamhet.

Innan jag kom till Högskolan i Borås för drygt tio år sedan bedrev jag aktivt forskning inom området styrning och organisering av offentliga organisationer. Inte minst studerade jag styrningsreformer inom hälso- och sjukvården med särskilt fokus på implementering och effekter av förändring. Jag medverkade också i utvecklingsprojekt med syftet att tydliggöra det verksamhetsmässiga och ekonomiska ansvaret och att skapa grund för effektivitet och kvalitet. Studierna visade på stora problem att implementera administrativa reformer framförallt som följd av läkarprofessionens ovilja till att medverka till förändring i kombination med en hög legitimitet och förmåga att förhindra. Studierna visade också att ett medel för att ändå upprätthålla kvalitet och åstadkomma verksamhetsutveckling och ekonomisk kontroll var tydliga ansvarsstrukturer och långtgående decentralisering till verksamhetsansvariga på olika nivåer.

I somras när jag var i Almedalen råkade jag titta in på ett seminarium om produktivitetsutveckling inom hälso- och sjukvården, där aktörer med olika relationer till hälso- och sjukvården diskuterade, inte som det var tänkt produktivitetsutvecklingen, utan diverse problem som de har och tänkbara lösningar. Det var fel på det mesta och lösningarna alltifrån mera resurser till verksamheten, organisationsförändringar och förstatligande av verksamheten. Seminariet var väldigt förvirrande. Någonstans har det gått fel. Alla skyller på alla för brister i tillgänglighet och kvalitet, ingen förefaller att ta på sig något som helst ansvar för den utveckling som är och som alla är så bekymrade över. Någon tillit till varandra var svårt att finna och lösningarna väldigt desperata.

Det behövs uppenbarligen ett omtag. Då med en utgångspunkt i tydligt definierade ansvarsområden för inblandade aktörer. Det håller inte att alla skyller på varandra, ingen förefaller veta vem som är ansvarig för vad. Det var bättre förr i alla fall i det avseendet att ansvar för verksamhet och ekonomi var odelat och tydligt definierat. Det var en bra bas för att diskutera verksamhetsutveckling och ekonomisk balans.

Inga kommentarer

New Public Management – det är förunderligt (del 2)

För snart 30 år sedan lanserades begreppet New Public Management som en samlingsbenämning på förändringar av styrformer för att öka fokuseringen på resultatet av offentligt finansierad verksamhet och komma till rätta med kvalitetsbrister i verksamheten liksom bristande respekt för ekonomiska ramar och beslutade budgetar. Ett medel var en långtgående decentralisering av ekonomiskt och verksamhetsmässigt ansvar och ökad uppmärksamhet och omfattning på uppföljning och analys. För att kunna bedöma resultatet blev ett centralt inslag att kunna jämföra utförare. Särskilda beställningsfunktioner inrättades på många håll och för att ge incitament till ökad kvalitet och effektivitet skapades också förutsättningar för att konkurrensutsätta verksamheten, såväl internt som genom att externa utförare bjöds in till att konkurrera med den kommunala verksamheten.

I vilket fall som helst så var grundidén och grundbulten i systemet, som benämndes New Public Management, från starten ett stort ansvar för utförarna, förbättrad uppföljning av vad som åstadkommits och ett tydligare ansvarstagande. Ett sådant system vilar på decentralisering och ett långtgående förtroende för utförarna och deras skicklighet att genomföra verksamheten, ansvaret utkrävs ju i efterhand. Resultatstyrning ersätter regelstyrning.

Över tid har emellertid som bekant New Public Management blivit i princip vad som helst som har med brister i den offentliga verksamheten att göra. Oro i klassrummet, kaos på akutmottagningen, minskade föreningsbidrag, dålig stadsplanering. Listan kan göras lång, allt förefaller vara resultatet av tillämpning av New Public Management. Men nu ska det bli bättre! Styrningen ska baseras på tillit och förtroende för utförarna och deras förmåga att bedriva verksamhet av hög kvalitet. Således stort utrymme för självständiga och ansvarstagande utförare. Ja precis: samma grundläggande idé som New Public Management vilar på.

Varför detta eviga och tröttsamma etiketterande? Hur mycket tid har inte beslutsfattare, tjänstemän, forskare och även konsulter ägnat sig åt att diskutera, problematisera och ifrågasätta New Public Management som ett slags styrfilosofi och styrpaket. Varför inte istället ta utgångspunkt i de samhällsproblem som finns och hur välfärdsorganisationer bör styras för att främja demokrati och effektivitet. Fyra centrala begrepp i sammanhanget är ansvar, samarbete, engagemang och öppenhet. Det senare handlar inte minst om att baserat på verifierat kunskapsunderlag öppet resonera kring och debattera hur resurser i form av personal och ekonomi säkras för att kunna genomföra en verksamhet av hög kvalitet. Hur svårt kan det vara?

Inga kommentarer

Misslyckade reformer? Kommundelsnämnder – det är förunderligt (del 1)

I tre följande bloggtexter redovisar jag, ringrostig kommunforskare tillbaka i kärnverksamheten, några funderingar om organisation och organisationsförändring i kommuner och regioner. Jag börjar med kommundelsnämnder därefter New Public Management och avslutningsvis undrar jag vem som är ansvarig för vad inom hälso- och sjukvården.

För snart 40 år sedan lanserades idén om att organisera kommunen utifrån geografin och indela kommunen i kommundelar. Dessa skulle styras av kommundelsnämnder och kompletta kommundelsförvaltningar skulle byggas upp för att administrera och genomföra verksamheten inom framförallt skola, social och kultur och fritid. Kommundelsnämnder som organisationsform intresserade nästan alla och över hälften av alla kommuner hanterade på något sätt aktivt frågan om kommundelsnämnder genom att utreda förutsättningar för och möjliga effekter av ett genomförande. Kommundelsnämnder infördes under mitten och slutet av 1980-talet i ett 20-tal kommuner, alltifrån Bräcke kommun med knappt niotusen invånare då det begav sig, till Stockholm stad med närmare sjuhundratusen invånare. En stor spännvidd befolkningsmässigt således som visar att olika typer av kommuner såg möjligheter i kommundelsnämnder. Två huvudsyften fanns med kommundelsnämnderna, det ena var att åstadkomma demokratiutveckling genom att de förtroendevalda skulle komma närmare medborgarna, det andra att skapa en organisation som var sektorsövergripande och gränsöverskridande och som placerade brukarna i centrum för verksamheten och för insatser.

I takt med att demokratiproblemet ökat och alltfler uppfattar ett utanförskap och anser sig ha mycket begränsade möjligheter till inflytande över politik, beslut och verksamhet har kommundelsnämnderna avvecklats har en återgång skett till klassiska sektorsorganisationer. I takt med ett ökat behov av att anlägga ett helhetsperspektiv på individers utsatthet och behov av stöd till den enskilde har den gränsöverskridande organisationsidén övergivits. Det finns alldeles säkert många goda argument för avveckling av kommundelsnämnder, såsom orättvisa förutsättningar inom en och samma kommun och bristande effektivitet, men inte desto mindre är det intressant att syftet med reformen var just att möta de problem som finns idag och som tilltagit i styrka sedan mitten av 1980-talet.

2 kommentarer

Kommentarer till efterlängtad STRUT

Så kom den då. Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten. Betänkandet SOU 2019:6 med titeln ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan” överlämnades till regeringen och utbildningsministern den första februari. I anslutning till detta gav utredaren på en pressträff med en kort beskrivning av utredningens innehåll. Den femte februari diskuterades utredningen på ett välbesökt seminarium arrangerat av IVA. Det har varit förvånansvärt tyst därefter i media. I alla fall med tanke på de stora förväntningar som ända sedan starten har riktats mot utredningen och allas uppfattning om betydelsen av en reformerad modell för styrning och resursfördelning. Vad är då förklaringen till att debatten hittills uteblivit och att utredningen så här långt inte skapat några större rubriker? Jag tror huvudsakligen på följande två omständigheter:

1) Utredningsprocessen har varit föredömligt öppen. Utredaren har spridit information om status i utredningsarbetet, inbjudit till och arrangerat möten, medverkat i seminarier och konferenser och mer eller mindre löpande presenterat utkast och förslag. Det gör att alla har varit väl förberedda på vad som komma ska. Utredaren har också lyssnat till synpunkter och goda argument från olika håll. I viken utsträckning hänsyn tagits till framförda kommentarer finns det olika uppfattningar om. Öppenheten har bidragit till att många synpunkter redan är framförda och vad olika aktörer tycker är känt. Behovet av att markera ståndpunkter och ställningstaganden är därför, i nuläget, inte angeläget utan kan vänta till remissvaren.

2) Betänkandet innehåller en omfattande historieskrivning, enligt min uppfattning onödigt omfattande, och landar i ett ställningstagande om vikten av akademisk frihet och ansvar och en långtgående självständighet för lärosätena. Betänkandet bekräftar betydelsen av att utbildning och forskning hänger samman liksom betydelsen av kollegialt inflytande och studentinflytande och föreslår också att normerna i lagstiftningen ska förstärkas. Utredningens starka ställningstaganden i dessa frågor har säkert bidragit till att invändningar mot och debatt om ökad statlig styrning eller linjestyrning har uteblivet, i alla fall så här långt.

De konkreta förslag som redovisas kommer att diskuteras framöver när olika aktörer fördjupar genomgången av betänkandet när det är dags att skriva remissvar. Det finns vitt skilda uppfattningar om ändamålsenligheten i de förslag som förs fram och som är tillämpningar av de överordnade principerna. Samlat anslag, dialogbaserad styrning, fyraåriga överenskommelser, ökade basanslag, omfördelning av medel från forskningsfinansiärer till basanslag och ny analysenhet är förslag till lösningar där det finns, har diskussionerna under processen visat, väsentligt olika uppfattningar. Dessvärre är jag inte särskilt optimistisk över att några mer genomgripande förändringar kommer att ske. Ju längre utredningsarbetet pågått ju starkare har invändningarna blivit mot inte minst samlat anslag och överenskommelser, grundbultar i förslaget och i den diskussion som föregick utredningsdirektiven till utredningen. Struten kommer inte att ge oss ett effektivare högskolelandskap, vilket hade förutsatt förslag och genomförande av förslag som stärker högskolorna och tar vara på deras outnyttjade potential. Den svaga kopplingen till implementeringen av Agenda 2030 är också ett bekymmer. Jag återkommer i kommande bloggar till synpunkter på förslagen i betänkandet. Mitt perspektiv är då Högskolan i Borås och utvecklingen av högre kvalitet i utbildning och forskning.

Inga kommentarer
« Äldre inlägg Nyare inlägg »