Viktiga satsningar i forskningsfinansiärernas analys men irriterande brister stör

De statliga forskningsfinansiärerna har nu överlämnat sin gemensamma forsknings- och samhällsanalys med rekommendationer till grund för regeringens forskningspolitik och det pågående arbetet med forskningspropositionen för 2021-2024. Vetenskapsrådet har varit samordnande myndighet. Rekommendationerna har en stark koppling till Agenda 2030 och genomförande av de sjutton målen. Vidare är samspelet mellan forskning och innovation centralt Det är forskning och vetenskapligt grundade resultat som är lösningar på befintliga och nya samhällsproblem och grunden för en nödvändig omställning. Vetenskap och ny kunskap måste förenas med en innovativ ansats så att lösningarna verkligen prövas och implementeras i olika typer av samhällsorganisationer. Stora satsningar föreslås bland annat på forskning inom tematiska områden bestämda utifrån de stora samhällsutmaningarna, breda och öppna utlysningar i nationell konkurrens och förstärkt stöd till infrastruktur inklusive en långsiktig finansiering av forskningsanläggningen Max IV i Lund. Analysen innehåller också förslag till utveckling av en nationell strategi för europeiskt forskningssamarbete.

En storskalig satsning på forskning med inriktning mot samhällsutmaningar är mycket angelägen och argumentationen är i dessa delar god och övertygande. Satsningar i den storleksordningen kommer sannolikt aldrig att bli verklighet men det är bra att företrädarna för forskning tar i ordentligt. Så långt allt väl. Men inspelet väcker också stor irritation framför allt avseende avsnittet rörande insatser för ett effektivare forskningssystem, dels på grund av det som framförs men också det som inte behandlas. Tre saker vill jag särskilt framhålla som kritiska synpunkter på analysen och rekommendationerna:

  1. Analysen argumenterar för betydelsen av extern forskningsfinansiering som medel för att skapa hög kvalitet i forskning och utbildning. Inte ett ord sägs i rapporten om de studier och jämförelser som visar att det svenska forskningssystemet hade varit betjänt av en ökad andel basanslag och större utrymme för lärosätena att finansiera strategiska satsningar och anställningar till exempel inom hållbar utveckling. För att forskningsfinansiärerna ska vara trovärdiga i sin argumentation måste de bemöta alla de argument som finns för ökade basanslag och sluta redovisa samma slogans för betydelsen av externa anslag om och om igen. Hoppas verkligen att den sittande forskningsberedningen och regeringen ser bristen på välgrundade argument.
  2. Kopplat till frågan om basanslagen finns misstroendet mot lärosätena. I det här fallet framförs bland annat att lärosätena inte klarar att etablera en jämställd akademi och att de indirekta kostnaderna är för höga. Dessutom framförs att lärosätena inte har en tillräckligt detaljerad redovisning av hur basanslagen används. Det senare har ju definitivt inte forskningsfinansiärerna med att göra och frågan infinner varför detta påpekas och petas i. Frågan om ökade basanslag är naturligtvis mycket känslig eftersom medel i så fall skulle föras från forskningsfinansiärerna, men istället för att argumentera för sin sak och visa på fakta så ifrågasätts hur universitet och högskolor leds och styrs. Det är viktigt att föra en faktabaserad diskussion om hur vi formar en stark forskningspolitik och forskningsfinansiärerna måste upphöra med sin märkliga och grundlösa argumentation.
  3. Inte ett ord sägs om hur forskningsfinansiärerna kan bidra till ett effektivt högskolelandskap i meningen att se över fördelningen av anslag till olika typer av lärosäten. Alla inser att det är något fel med ett finansieringssystem där högskolorna erhåller knappt fyra procent av medlen från Vetenskapsrådet, Formas och Forte, samtidigt som högskolornas andel av den totala bibliometriska poängen är närmare elva procent. Finansiärernas fördelning avspeglar långt i från kvaliteten på svensk forskning. En förklaring till snedfördelningen kan vara att klassiska ämnen favoriseras framför nydanande miljöer som bygger på flervetenskapliga ansatser. I så fall är det allvarligt eftersom det är just flervetenskapliga ansatser som behövs för att möta samhällsutmaningarna. Företrädare för Vetenskapsrådet har i olika sammanhang ombetts kommentera snedfördelningen, men något svar har aldrig givits? I alla fall har svaret undgått mig.  

Jag ser fram emot en öppen process och vad det lider goda och skarpa argument från forskningsberedningen och regeringen för de prioriteringar som görs. Låt oss hoppas på att nästa forskningsproposition innebär en storskalig satsning på forskning om hållbar samhällsutveckling och att den ger de yngre och nydanande lärosätena rimliga förutsättningar för att stärka alla de underfinansierade forskningsmiljöer som trots sämre förutsättningar uppvisar goda resultat och stor utvecklingskraft. 

Tillitsdelegationen och tillitsbaserad styrning – allt eller inget?

Tillitsdelegationen har överlämnat ett nytt betänkande till regeringen. Titeln är ”Med tillit följer bättre resultat”. Påståendet baserar sig på att delegationen har, i enlighet med regeringens uppdrag, följt och givit stöd till ett antal myndigheter att arbeta mer tillitsbaserat och det har givit positiva resultat. Ett antal resultat och förändringar redovisas inom de samarbeten som bedrivits och som benämns Tillitsverkstaden och Tillitsnätverket. Resultatredovisningen innefattar en rad självklarheter och frågan väcks om tillitsbaserad styrning och ledning är allt eller inget? En fråga som infinner sig är om de gynnsamma förändringar som noteras nog lika gärna skulle kunna tillskrivas Hawthorne-effekten. Det vill säga att det är uppmärksamheten i sig som inneburit förändringar, inte fokus på den tillitsbaserade styrningens principer.

Hursomhelst med tillitsbaserad styrning avses följande; Tillit (sic), medborgarfokus, helhetssyn, handlingsutrymme, stöd, kunskap, öppenhet och långsiktighet. Principen långsiktighet har tillkommit i och med detta betänkande. De åtta punkterna är vägledande principer för styrning. Tillitsbaserad styrning är inte, vilket noga påpekas i utredningen, någon enhetlig styrmodell. Aningen egendomligt är att principen tillit är en del av tillitsbaserad styrning. Det borde vara självklart, men delegationen menar att principen är så central att den bör finnas med och beskrivas för sig. Det förefaller således finnas anledning att se tillit som en del av helheten. Märklig logik. De åtta principerna är honnörsord och svåra att inte hålla med om. Även om utredningen problematiserar principerna blir budskapet enligt min uppfattning alltför enkelt och svepande.

Ett särskilt resonemang förs i utredningen om dialogen mellan regeringen och de statliga myndigheterna. Utredningen efterlyser en utvecklad och förbättrad dialog och menar att regeringen och departementet har ett ansvar i denna fråga. En utvecklad dialog skulle stärka den tillitsbaserade styrningen. Här har utredningen en poäng. En bättre dialog är väsentlig för att ge myndigheterna ett ökat handlingsutrymme och markera förtroende. Mina egna erfarenheter av myndighetsdialoger som rektor vid Högskolan i Borås är att dialogen är alltför mycket på regeringens/departementets villkor. Den är alltför ytlig och bidrar inte till att bekräfta och stödja lärosätets strategier och utveckling.

De konkreta huvudförslag som redovisas av utredningen är dels att regeringen ska inrätta ett stöd till statliga myndigheters för att utveckla den tillitsbaserade styrningen och ledningen, dels att regeringen ska tillsätta en kommitté med uppgift att skapa en arena vars syfte är att uppmärksamma samhällsproblem och stimulera till lösningar på identifierade problem. Jag vet inte vilka förväntningar uppdragsgivaren och andra aktörer har och har haft vad gäller den fortsatta utvecklingen av tillitsbaserad styrning och ledning. Min uppfattning är att de förslag som är utredningens huvudpoäng är tämligen bleka.

Grunden för all framgångsrik styrning och ledning som stödjer en gynnsam verksamhetsutveckling är förtroendefulla förhållanden. Förtroende skapas och byggs successivt genom att inblandade aktörer är öppna mot varandra och argumenterar konsekvent och sakligt. Förtroende bryts ned om fakta missbrukas och dolda agendor finns och avslöjas. Förtroendefulla förhållanden möjliggör och leder till en långtgående decentralisering av ansvar och befogenheter. Det förutsätter chefer som äger förmåga att delegera, vilket inte kan tas för givet. En förtroendefull relation innebär emellertid inte att den formella länken mellan centralt och lokalt och mellan huvudman och agent upplöses. Mål, resultatkrav och ramar måste sättas och uppföljning och utvärdering av åstadkomna resultat genomföras. Ansvar ska utkrävas vilket är en aktivitet som innebär att förtroendet mellan principal och agent stärks. Gammalmodigt? Nej inte alls; det är precis detta det handlar om, inte att sätta nya etiketter på självklarheter.

Rankning att glädjas åt

Tidningsmagasinet Fokus har återgått till att ranka svenska universitet och högskolor, men nu med en helt ny inriktning och metodik. Högskolan i Borås får en fin placering – av 28 lärosäten får vi placering nummer elva.

Fokus rankningslista avser lärosätenas forskning mätt som antalet artiklar (kvantitet) och antalet citeringar (kvalitet). Ett samlat värde för produktivitet och kvalitet skapas och detta sätts därefter i relation till kostnaderna för forskningsverksamheten. Ett mått erhålls som visar kostnaderna per poäng, alltså vilka resurser som krävs per upparbetad citerings- och produktionspoäng. Måttet är ett uttryck för forskningens effektivitet, ju lägre kostnad per poäng, desto effektivare forskningsverksamhet.

Alla försök att rangordna lärosäten, och de är många nu för tiden, bygger på förenklingar av skilda slag och inga är invändningsfria. Det är självklart. Det finns framförallt två faror i hög tilltro till rankningslistor. Det ena är att listan mäter fel och tas på för stort allvar, vilket kan innebära att lärosäten med låga poäng och låg rankning misskrediteras. Det andra är att rankninglistorna får styreffekt. Lärosäten planerar och agerar för att förbättra sin rankning istället för att se till egna strategier och verksamhetens kvalitet. Inte särskilt troligt, eller? Det finns en särskild styrka med rankningslistor och det är att de kan användas som underlag för jämförelser och inspiration. Det måste ju ändå finnas något att lära av de som rankas högt. Kanske till och med något att inspireras av. Även om vi inom universitets- och högskolesektorn sällan låter oss inspireras och imponeras av andra.

Innan jag går in på Högskolan i Borås fina placering vill jag först säga att jag under senare år tycker mig ha noterat att våra större lärosäten som förekommer på de internationella rankninglistorna ofta med glädje noterar eventuella förbättringar. Nedtonat är problematisering av underlaget till rankningen och möjligheten till olika tolkningar. Så nu när vi har en Sverigerankning där även ett mindre lärosäte som Högskolan i Borås är med så tillåter jag mig att glädjas. 28 lärosäten är rangordnade och Högskolan i Borås har placering nummer elva. Vi placerar oss direkt efter Göteborgs universitet och två steg före Chalmers. Vi är etta bland de högskolor som inte hade något vetenskapsområde enligt den tidigare ordningen och tvåa om alla högskolor innefattas. Högskolan i Jönköping är före med en något lägre kostnad per publicerings- och citeringspoäng. Lägst kostnad och etta på rankningen är Malmö universitet. Det är anmärkningsvärt att ett breddlärosäte som Borås med en omfattande konstnärlig forskning, där annorlunda publiceringsmönster finns, ligger så väl till. Uppenbarligen har de satsningar som skett på utveckling av forskningsverksamheten, profilering och etablering av kompletta akademiska miljöer haft effekt och inneburit en i förhållande till många andra effektivare forskningsverksamhet.

Gynnsam samhällsutveckling – inspel till regeringens arbete med forskningspropositionen – del 4

Problemen för välfärden och välfärdsutvecklingen hopar sig. Ekonomiskt sett ogynnsamma demografiska förutsättningar kombineras nu med en ökad osäkerhet och instabila förhållanden globalt, regionalt och lokalt. Ett ökat tryck finns på att resurser ska föras över till verksamheter som stärker det offentligas uppdrag som nattväktarstat, och därigenom säkra att vi som medborgare kan sova tryggt om natten. Regioner och kommuners ekonomiska förutsättningar att svara mot ökade behov, stark efterfrågan och höga förväntningar från medborgare och brukare är sannolikt mycket begränsade. Parallellt gäller i många regioner och kommuner i dag en politisk situation som är mycket svårbemästrad med oklara majoriteter och diffusa ansvarsförhållanden. Utdragna beslutsprocesser och svårigheter att omsätta politisk vilja i handling blir konsekvensen. De sakkunniga, tjänstemännen, blir också brickor i spelet och får skulden för politiska tillkortakommanden. Omotiverade och osakliga uppsägningar av högre chefer duggar tätt.

Ur ekonomisk synvinkel är framför allt mindre kommuner mycket hårt trängda och långsiktiga lösningar för hur dessa ska klara sitt uppdrag och tillräcklig kvalitet i verksamheten behövs. Skruvande i utjämningssystemen och ökade specialdestinerade statsbidrag löser inte problemet, sannolikt tvärtom. Den nya situationen måste beforskas genom studier av hur regioner och kommuner arbetar med frågor kring ledning, styrning och organisering för att möta problemen. Systematiska jämförelser mellan kommuner som lyckas olika väl att hantera problemen kan ge viktig kunskap.

Vi behöver också systematiska studier av övergripande strukturer och få mer fakta kring hur välfärden på ett övergripande plan kan och bör organiseras. En satsning på ett forskningsprogram med uppdrag att studera, beskriva och förklara välfärdens förutsättningar och hur centrala aktörer hanterar problemen och situationen är synnerligen angelägen. I uppdraget ska också innefattas att utveckla kunskap för att beskriva och argumentera för möjliga lösningar. Dags således för att i detta fall lämna problematiseringen som ideal och istället genom tvärvetenskapliga ansatser sträva efter att bidra med goda lösningar för en gynnsam samhällsutveckling.   

Samverkan – inspel till regeringens arbete med forskningspropositionen – del 3

Ett ytterligare satsningsområde är att skapa incitament för strategisk forskningssamverkan mellan lärosäten. En sådan gränsöverskridande samverkan stödjer möjligheter till storskaliga satsningar på forskning om och för hållbar utveckling och innebär samtidigt också att utvecklingsbara miljöer inom de mindre resursstarka lärosätena kan stärkas. Det räcker inte med ett allmänt positivt förhållningssätt till samverkan utan det handlar om styrning och fördelning av resurser till fruktbara samverkansprojekt.

När det gäller samverkan mellan lärosäten är mönstret tydligt. Alla söker sig uppåt i hierarkin, det vill säga alla vill samarbeta med lärosäten som är eller i alla fall uppfattas vara starkare än det egna lärosätet. Detta innebär dessvärre, om vi tar utgångspunkt i det svenska högskolelandskapet, ett ointresse från de stora universiteten att samverka med högskolor. Det blir ingen prioriterad fråga för det stora universitetet, vilket har till effekt att de stora och resursstarka lärosätenas bidrag, till miljöer med stor potential uteblir. Bidrag som skulle kunna bestå i att tillhandahålla specialistkompetens och infrastruktur. Det sagda är inte argument för fusioner, som snarare skulle motverka viktig initiativkraft, utan för samverkan. En tänkbar modell är att resurser förs till de mindre lärosätenas specifika forskningsmiljöer; resurser som är specialdestinerade för att användas i samverkansprojekt och därmed inte kan användas av de stora universiteten annat än genom samverkan. Även här är det en fråga om att våga bryta mönster och omprioritera resurser.

Miljöer med utvecklingskraft – inspel till regeringens arbete med forskningspropositionen – del 2

En dramatisk utveckling har skett av forskningsverksamheten inom landets högskolor och en mängd unika, nydanande och i hög grad tillämpningsorienterade forskningsområden finns i dag vid högskolorna. Framväxten av forskningsverksamheten som framför allt skett under det senaste decenniet förklaras bland annat av högskolornas möjlighet att erhålla tillstånd att examinera på forskarnivå. Denna möjlighet har inneburit omfördelningar av resurser inom lärosätena och satsning på utveckling av forskarutbildning och forskning. Satsningen har grundats i övertygelsen om betydelsen av att kunna skapa och etablera kompletta akademiska miljöer och att i ökad utsträckning kunna forskningsanknyta utbildningen.

Andra förklaringar till ökad omfattning på forskningsverksamheten är större basanslag och i takt med ökade basanslag även ökade externa forskningsanslag. Flera lärosäten har lyckats åstadkomma en mycket god uppväxling av basanslaget. En viktig aktör och finansiär i sammanhanget har inte minst KK-stiftelsen varit. Många forskningsmiljöer inom högskolorna är idag omfattande och betydelsefulla i ett nationellt perspektiv och någon återvändo till ett tillstånd där högskolorna enbart utbildar finns naturligtvis inte. Tvärtom måste forskningsresurserna och basanslagen till högskolorna öka och en ännu bättre balans mellan utbildning och forskning komma till stånd för att bland annat kunna utveckla och säkerställa forskningsanknytning.

Ett tungt argument för ökade basanslag till högskolorna är också de många utvecklingsbara miljöer som finns inom högskolorna i dag. Dessa bygger ofta på ett utvecklat samarbete med aktörer i högskolans omvärld och ett fokus på problemställningar och samhälleliga problem snarare än på ett ämne. Genom en ökad och stabilare grundfinansiering kan dessa miljöer ytterligare växlas upp och stärkas, från betydelsefulla i nationellt perspektiv till nationellt ledande och internationellt erkända. Det är slöseri med resurser att inte ta tillvara de möjligheter som finns och skapa stabilare förutsättningar för högskolornas forskning.

Agenda 2030 och tvärvetenskap – inspel till regeringens arbete med forskningspropositionen – del 1

Det behövs en storskalig satsning på forskning med fokus på genomförande av målen i Agenda 2030. En sådan satsning handlar om teknikutveckling för ökad energieffektivitet, om studier av ekonomiska modeller som ger incitament för klimateffektivt handlande och om konstruktion och utvärdering av affärsmodeller som stödjer omställning till en cirkulär ekonomi. Men satsningen handlar också om att studera och öka förståelsen för mänskligt beteende och agerande i en, för den globala utvecklingen, synnerligen allvarlig situation. Ökad förståelse innebär ökade kunskaper som stöd för implementering av nya lösningar. Forskning och ökad vetskap krävs också som underlag för att kontinuerligt kunna tillföra och redovisa fakta och med evidens påvisa sammanhang och samband, inte minst vad gäller klimatförändringar.

Den storskaliga satsningen omfattar alla vetenskapliga discipliner men fordrar disciplinövergripande samverkan. Klassiska vetenskapliga ideal med fokus på det akademiska ämnet och på problematisering måste ersättas av tvärvetenskapliga ambitioner och en fokusering på att besvara aktuella frågor och utveckla och redovisa lösningar. Notera att samverkan över gränser och tvärvetenskap inte handlar om vacker retorik utan om att forskningen nu måste bidra till nödvändig förändring och omställning. En riktad satsning och krav på att åstadkomma lösningar i förhållande till Agenda 2030 väcker naturligtvis frågan om betydelsen av och konsekvensen för akademisk frihet och akademiskt ansvar. Forskare och lärare har ett stort ansvar att tillsammans med lärosätesledningar bidra till förändring och allvaret kräver att forskarens nyfikenhet och självständighet, med allt positivt som det innebär, kan förenas med berättigad styrning av uppgifter och resurser från uppdragsgivare och finansiärer.

« Äldre inlägg