År: 2011 (sida 2 av 3)

Styrning och autonomi

En dominerande idé och inriktning i utbildnings- och forskningspolitiken är som bekant att universitet och högskolor ska bli mer autonoma. En ökad autonomi förväntas leda till ökad effektivitet och kvalitet i vår verksamhet. Med en ökad självständighet följer ett behov av en ökad uppföljning från regeringen för att försäkra sig om att resurserna har använts väl och att vi upprätthåller en hög kvalitet. Det är inget att säga något om. I alla decentraliserade system behövs styrning annars svävar verksamheten fritt omkring, vilket inte är bra för någon.

För att ett decentraliserat system ska fungera väl krävs att uppföljningssystemet är genomskinligt och accepterat. Den modell som Högskoleverket nu tillämpar för att bedöma vår verksamhet och pröva våra examensrättigheter är ifrågasatt och det är tveksamt om modellen verkligen fångar kvaliteten. Den modell som tillämpas för prövning av ansökan om tillstånd att utfärda examen på forskarnivå är ifrågasatt. Den saknar önskvärd genomskinlighet. Vi vet faktiskt mindre nu om var ribban ligger för att få examenstillstånd än när processen startade och de första utvärderingarna genomfördes, vilket är märkligt. Några svårtolkade bedömningar under våren skapar stor osäkerhet. För en långtgående autonomi behöver uppföljningssystemet förbättras.

En annan viktig premiss för långtgående decentralisering är att villkoren är tydliga och att möjligheter finns för de decentraliserade enheterna att strategiskt bedöma och planera verksamheten. Avsaknaden av information och kunskaper om vad som händer 2013 är ett stort bekymmer för många lärosäten idag. Problemet med autonomin är alltså i nuläget inte styrning utan avsaknad av tydlig styrning.

Ett dåligt förslag om redovisning

I mitten av 1980-talet medverkade jag i reformeringen av den finansiella redovisningen i kommuner och landsting. Möjligheter att fondera, reservera och förskottera medel i syfte att disponera resultatet avskaffades. Syftet med förändringen var att skapa en redovisningsmodell som var genomskinlig och användarvänlig och utan en massa hokus pokus. Modellen byggde på ett bejakande av den kommunala självstyrelsen och kommunernas förmåga att självständigt planera och styra sin ekonomi.

Till en början gick allt väl, men i samband med finanskrisen i mitten av 1990-talet önskade dåvarande finansministern ett strängare ekonomiskt krav på kommunerna. Det så kallade balanskravet infördes, vars innebörd är att kommunerna varje enskilt år ska redovisa intäkter större än kostnaderna. Ett sådant krav innebär ett väsentligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och tillämpning av finansiella strategier som inte alltid ändamålsenliga för den enskilda kommunen. Inte särskilt förvånande föder ett sådant krav också kreativitet i redovisningen som inte är till gagn för något eller någon.

En statlig offentlig utredning har genomförts för att se över balanskravet och nyligen avlämnat sitt betänkande. Istället för att dra den självklara slutsatsen att balanskravet ska avskaffas föreslås ett förändrat balanskrav. Kommuner, landsting och regioner ska under vissa förutsättningar få göra avsättningar till en resultatutjämningsreserv. Dessutom föreslås inrättandet av en kommunstabiliseringsfond till vilken inbetalningar ska göras och från vilken utdelningar kan lämnas i svåra tider. Förslagen innebär ingrepp i den kommunala självstyrelsen och skapar stor otydlighet i redovisningen om vilket det faktiska resultatet är för en kommun.

De argument som användes i mitten av 1980-talet för att avskaffa en föråldrad och inte ändamålsenlig redovisningsmodell kan användas idag för att se till att ett undermåligt förslag inte blir mer än en utredning och förslag. Ge kommunerna ansvar för finansiell strategi och planering. Se till att redovisningen förblir begriplig. Avskaffa balanskravet och lägg undan det framlagda förslaget.

Vetenskapsrådets tilldelning

Det är trist att höra från forskare att det inte är någon idé att söka medel från Vetenskapsrådet om man är verksam vid en högskola. Så kan det ju inte vara. Alla har rätt att söka och det är kvalitet som bedöms. Därav följer att högskolor med profilerade forskningsområden och forskargrupper borde ligga mycket bra till för finansiering.

Häromdagen meddelades fördelningen av medel från Vetenskapsrådet inom det utbildningsvetenskapliga området. 40 projekt beviljades bidrag och nästan alla medel gick till de äldre universiteten. Det känns märkligt att så få projekt från aktiva och inom området forskningsintensiva yngre lärosäten beviljades. Frågan måste ställas om det är rätt typ av forskning som prioriteras, om så inte sker är det ett allvarligt resursslöseri.

Och förekomsten av tvivel hos forskare om att det inte är projektet som bedöms utan var man är verksam är problematisk, inte minst för Vetenskapsrådet. 

Slarvigt om högskolor

Gripet ur luften spekulerar Annika Ström Melin i ett inlägg i DN den 19/10 att Högskolan i Borås kan komma att läggas ned. Ingenting kunde vara felaktigare. Vi är ett starkt lärosäte och detta bekräftas i olika sammanhang av beslutsfattare och kollegor med insikter i den faktiska situationen.

Vi är Nordens ledande miljö för utbildning och forskning inom områdena Textil och Mode samt Biblioteks- och informationsvetenskap. Vi har efter sträng kvalitetsprövning även tillerkänts forskarexamensrättigheter inom området Resursåtervinning. Som ett av endast tre svenska lärosäten har vi dessutom konstnärliga forskarexamensrättigheter.

Till skillnad från många andra högskolor – och universitet! – har Högskolan i Borås genom dokumenterad hög kvalitet och stark forskningsmiljö erhållit samtliga på nytt prövade examensrättigheter inom lärarutbildningen. Vi har mastersprogram i pedagogiskt arbete och informatik. Vi har en profilerad utbildning och forskning inom vårdvetenskap. Vi har rättigheter att utfärda civilekonomexamen. Listan kan göras längre.

Från ett mindre väl informerat huvudstadsperspektiv kan måhända verksamheten vid landets medelstora universitet och högskolor likställas och resonemang exemplifieras med vilken som helst. I själva verket finns det stora skillnader med avseende på inriktning, kvalitet och ambitioner.

Jag vågar påstå att Högskolan i Borås är ett av landets mest välmående medelstora lärosäten. Vi följer en väl utstakad väg som bygger på kombinationen av att profilera oss som professionslärosäte och av att ingå strategisk samverkan med svenska och internationella lärosäten som kompletterar vår inriktning. Vi räds därför inte en utveckling av ökad konkurrens och skärpt kvalitetsgranskning även om vi precis som andra efterfrågar ökad tydlighet om krav och förutsättningar för högre utbildning.

Debattartikel: Satsa på forskningen vid de nya högskolorna

En ändamålsenlig forskningspolitik behövs som fångar upp unga, kreativa och utvecklingsbara miljöer. Satsa resurser på nyare högskolor med starka utbildningsmiljöer.

Satsa på forskningen vid de nya högskolorna, Göteborgs Posten, 2011-10-24

Lär av och satsa på högskolorna

Jag har varit på konferens i Uppsala i regi av Sveriges Universitets- & Högskoleförbund (SUHF). Konferensens tema var forskning och forskningsfinansiering. Utbildningsministern inledde och talade om utgångspunkter för arbetet med forsknings- och innovationspropositionen. Vi kan förvänta oss att den struktur som finns med fördelning av de icke konkurrensutsatta medlen framförallt till de stora universiteten kommer att vara kvar. Någon omfördelning som innebär att nya universitet och högskolor ges bättre förutsättningar planeras inte. Regeringen borde tänka om. Universiteten har ju inte haft förmåga att hantera de medel som överfördes i samband med förra forskningspropositionen.

Vi och flera andra högskolor har en uppsättning starka forskningsprogram som befinner sig i gränslandet mellan forskning och innovation. En prioritering av sådana områden och fördelning av resurser till nydanande flervetenskapliga forskningsområden skulle ge betydligt bättre effekt än den modell som nu gäller. Vi får argumentera för vår sak.

Jan Björklund framförde också uppfattningen att individerna måste träda fram och att betydelsen av forskningsmiljöer tonas ned. Det är naturligtvis viktigt att den enskildes nyfikenhet och drivkraft bejakas, men det fordras alltid ett bra sammanhang och att idéer och resultat kan prövas. Forskargruppen är viktig och att bygga miljöer med en god kritisk massa nödvändigt.  Något som många högskolor lyckats med, bevisat av tilldelade examensrättigheter på forskarnivå.

Ett annat inslag under konferensen var en redovisning av de forskningsutvärderingar som många universitet med start Uppsala nu har genomfört. Syftet är att med hjälp av kollegor få till stånd en beskrivning av lärosätets styrkor och svagheter och lägga det till grund för strategier. Erfarenheterna var genomgående positiva, men mest handlade det om viktiga processer som inneburit en ökad förståelse. Faktiska resultat i form av bättre forskning, hur det nu ska mätas, är och kommer att bli svårare att påvisa.

Den process vi har gått igenom på högskolorna i vårt arbete med att ansöka om examensrättigheter på forskarnivå har innefattat kartläggning, prioritering och satsning på forskningsprogram. Arbetet har nog i många stycken varit betydligt nyttigare och viktigare än de stora internationella utvärderingarna. Det finns mycket att lära av det arbete vi och andra högskolor genomfört.

Hållbarhet i fokus

Nu är det dags för årets Fairtrade-fika. På högskolan bjuder vi på kaffe och fika i vårt vardagsrum kvart i tio på nu på onsdag. Genom denna manifestation uppmärksammar vi problematiken kring arbetsvillkor och miljö i produktion och handel. Vi har alla ett ansvar att genom våra val som konsumenter bidra till en hållbar utveckling i ett globalt perspektiv. Fairtrade-fikat uppmärksammar och påminner oss om detta. Det sker på ett positivt och offensivt vis genom att samlas till en jättefika tillsammans.

Vårt arbete vid högskolan fortgår med att utveckla miljöledningssystemet för att strax efter årsskiftet genomföra en extern granskning som underlag för certifiering. Ett certifierat miljöledningssystem är en viktig kvalitet för högskolan, det innefattar också att det finns en bred kunskap om vårt arbetssätt och våra rutiner inom organisationen. Det viktiga är emellertid att vi lever som vi lär och därigenom bidrar till att minska påfrestningarna på miljön. Den kanske viktigaste uppgiften vi har är att i utbildningarna se till att frågor om hållbar utveckling behandlas. Vi har miljömedvetna studenter vars kunskaper inom området är viktiga att fördjupa och förstärka. Ett lärosäte har ett stort ansvar att placera hållbarhet i fokus och se till att kunskaper sprids.

Med ett fungerande och känt miljöledningssystem på plats fortsätter arbetet med att integrera hållbar utveckling i vår verksamhet genom ökad uppmärksamhet på sociala och ekonomiska aspekter. Utbildning och forskning måste genomsyras av att relationerna mellan de förhållanden som utgör hållbar utveckling belyses. De konflikter i ett kortsiktigt perspektiv som kan uppfattas finnas mellan ekonomiska möjligheter och förutsättningar å ena sidan och satsningar på miljömässiga och samhälleliga förbättringar å andra sidan måste ingående behandlas. Hållbar utveckling är en fråga om en långsiktig gynnsam utveckling. Det förutsätter att kortsiktighet i beslut och handling motverkas.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »