Om hjärtat stannar vad gör du då? Det var rubriken på den föreläsning som Johan Herlitz höll i samband med att vi uppmärksammade att vi anskaffat tre hjärtstartare till högskolan. Vi har en i varje byggnad, det vill säga på Bryggaregatan, i Balder och på Sandgärdet. Johan talade om hur hjärtat fungerar, innebörden och orsaken till hjärtinfarkt och till hjärtstopp. Genom forskning utvecklas ny kunskap och ny teknik och prognosen för att klara en infarkt och ett hjärtstopp och att den drabbade kan återvända till ett normalt liv ökar kontinuerligt. Ännu mer resurser till forskning och utveckling och ytterligare liv kan räddas. Ett viktigt budskap i Johans föreläsning var betydelsen att snabbt agera om något händer och här är den enskilde individens insats, som plötsligt befinner sig i en oväntad och dramatisk situation, av stor betydelse. Det handlar om att vinna tid, larma och snabbt påbörja hjärt- lungräddning, hämta hjärtstartaren och följa instruktionerna för defibrillering.

Efter Johans föreläsning fick vi en demonstration av hjärt- lungräddning och hur hjärtstartaren fungerar av Caroline Ericsson, ambulanssjuksköterska verksam vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hjärtstartaren är självinstruerande, men likafullt var det mycket värdefullt att få en visning av hur den fungerar. Det var en bra föreläsning och demonstration. Enda problemet var att vi var för få på plats. Jag vill uppmana alla att ta reda var hjärtstartarna finns, hur de fungerar och sedan får vi hoppas att vi inte behöver använda dem. Men händer det som inte får hända kan kunskaperna göra skillnad, mycket stor skillnad. 

Vi ska vara ett lärosäte med studenten i centrum. Våra utbildningar ska ha hög kvalitet och vi arbetar för att många väljer vårt lärosäte i första hand. Vi ska också ha en balans mellan utbildning och forskning som gör det möjligt att forskningsanknyta all utbildning och ha sådan omfattning på forskningen att den är nationellt ledande och internationellt erkänd.

Vi talar om 60:40 som ett mål, idag är den siffran: 80 procent utbildning och 20 procent forskning. En utveckling mot ett sådant lärosäte är också nödvändig om våra ambitioner att bli ett universitet ska förverkligas.

Det finns flera medel för att närma oss vår målbild. Vi behöver stärka vårt varumärke och de varumärken som utgör Högskolan i Borås. Vi behöver ytterligare förstärka samarbetet inom lärosätet men också med andra lärosäten och det omgivande samhället.

Med detta som bakgrund har jag i veckan presenterat ett alternativ till organisation som enligt min bedömning möter de utmaningar vi har framför oss. Som förbereder oss för en fortsatt utveckling av utbildning och forskning och med en ökad andel forskning. På måndag är det styrelsemöte och en information kommer då att lämnas till styrelsen av det alternativ jag presenterat. 

Snart börjar inflyttningen på Simonsland på allvar. Till hösten ska vår Textilhögskola vara på plats och vi får då vårt efterlängtade campus med all verksamhet samlad på en plats. Vi kommer att ha landets bästa och mest spännande utbildnings- och forskningsmiljö. Den kommer att bidra till att öka högskolans attraktionskraft ytterligare. Det gör det inte sämre att samtidigt som Textilhögskolan öppnar upp portarna så upplåtes nya studentlägenheter belägna inom området åt våra studenter. I en första etapp är det ett 80-tal lägenheter.

Vår utbildning och forskning gynnas också av att Simonsland kommer att inhysa ett stort antal verksamheter inom framförallt textil och mode. Möjligheterna till samarbeten och samarrangemang är närmast obegränsade. Tar vi tillvara det som utvecklas på bästa sätt kommer campus att sjuda av aktiviteter som befrämjar samarbete och som är grunden för gemensamma satsningar och projekt.

Vi har en utmaning att tillsammans med företrädare för staden, näringsliv och branschföreträdare nå ut med allt vad som händer i Borås. Vi måste bli mer synliga i riksmedia. Kunskapen om att Borås är noden för design och materialutveckling inom det textila området måste spridas bättre. Samtidigt är det också viktigt att föra ut att Borås är mycket mer än textil och mode, med framgångsrika entreprenörer och företagare inom en rad olika sektorer och med en högskola med bred uppsättning av forsknings- och utbildningsprogram av hög kvalitet.

Det kommer oroväckande signaler om att EU:s stora forskningssatsning uteblir. Den kommande sjuårsbudgeten benämnd Horisont 2020 förväntas få ungefär samma omslutning som föregångaren FP 7. Eftersom FP 7 har varit baktung och delat ut mer medel i slutet av perioden så kan konsekvensen bli en minskning i tilldelningen mellan avslutningen av FP 7 och starten på Horisont 2020. Det är ingen bra utveckling att satsningen på forskning trängs undan av fortsatta stora jordbrukssubventioner och brist på politiskt mod att utmana en tidigare ordning.

Extra bekymmersamt är att minskningen förväntas gå ut över satsningen på ”Better Society”, som handlar om att med ett flervetenskapligt angreppssätt studera och hantera det hållbara samhällets utmaningar och medverka till innovationer i företag och offentlig verksamhet. Om inte resurser tillförs och om politikerna inte tänker om blir Horisont 2020 inget annat än en fortsättning på FP 7, det vill säga FP 8. Trist.

EU-finansiering är trots allt en möjlighet. Som ett led i vår strävan efter att lära mera om hur ett lärosäte kan bli framgångsrikt i tilldelningen av medel från EU:s forskningsbudget besökte en mindre grupp från högskolan i veckan Ecole Polytechnique Federale de Lausanne (EPFL). Det tekniska universitetet har haft en mycket god utveckling och blivit en alltmer framträdande forskningsaktör i Europa och med god tilldelning från EU:s forskningsfonder. Vi lät oss inspireras och imponeras. EPFL har en väl genomtänkt och implementerad modell för att hantera EU-projekt i olika faser. Forskarna ges en mycket god service, men krav ställs också på forskarna att ansvara för sitt projekt fullt ut i olika faser. Det är också forskarnas fulla ansvar att utveckla och etablera nätverken och att skriva ansökningarna.

Idag vet vi mycket om hur vi bör göra för att öka EU-finansieringen och kunskapen är bred i vår organisation. Nu måste vi diskutera hur och vad vi ska göra för att få ett ordentligt genombrott. Vi har EU-finansierade projekt idag, framförallt har forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap lyckats väl, men vi borde ha fler och våga ge oss in i att koordinera projekt som baseras på något av våra styrkeområden och på våra forskningsidéer och frågor. Låt oss hoppas att de medel vi kommer att söka är inom en rejält tilltagen ram för ”Better Society”.