Månad: januari 2019

Jämställdhet = hög kvalitet i utbildning och forskning

Det är konstaterat att kvinnor lägger mer tid på administrativa uppgifter än män. Eftersom ledningsuppgifter och administrativa uppgifter dessvärre inte tillmäts tillräcklig betydelse vid anställningar för högre akademiska tjänster innebär detta helt enkelt att kvinnor missgynnas. En studie som är betydelsefull i sammanhanget visar att kvinnor i större utsträckning än män väljer att lämna den akademiska karriären eftersom många inte ser poängen med att publicera artiklar i vetenskapliga journaler som inte leder till något annat än förbättrade möjligheter att kunna publicera ytterligare artiklar vetenskapliga journaler. Om resultaten av det vetenskapliga arbetet inte har någon påverkan och betydelse för praxis och på den samhälleliga utvecklingen är forskningen poänglös, det är en uppfattning som kvinnor enligt den genomförda studien förefaller ha i större utsträckning än män.

Den fråga som väcks är om vi överhuvudtaget kan tala om och hög kvalitet i utbildning och forskning om män och kvinnor inte ges likvärdiga förutsättningar för att bedriva forskning och leda forskning och forskargrupper. Vi har inte ett effektivt högskolelandskap och inte heller hög kvalitet i utbildning och forskning om publikationer och resultat inte når utanför akademins väggar, kanske för att resultaten inte är tillräckligt intressanta ur ett användarperspektiv, eller kanske för att de hamnat bakom en alldeles för hög betalvägg. Det krävs förändring där ledningsuppgifter, samverkan och betydelsen för praxis uppvärderas som merit och där forskningsdata och forskningsresultat från offentligt finansierad forskning görs öppet tillgänglig.

Hög kvalitet i utbildning och forskning – uppdraget

En grundbult för verksamheten inom universitet och högskolor är att utbildning och forskning drivs av nyfikenhet. Den enskilda lärarens och forskarens nyfikenhet är utgångspunkt för forskning och för utbildning samt undervisning. Det är känt att mycket bra forskning kommer av enskilda forskares och forskargruppers arbete utifrån egna preferenser, val av problem och metod. Vi vet att stora breda forskningsprogram inte alltid levererar det de ska eller förväntas leverera.

Vi vet också att de samhälleliga problemen är gigantiska. Vi har tolv år på oss om vi ska klara att möta målen i Agenda 2030, alldeles nyss hade vi femton år på oss. Universitet och högskolor har ett mycket tydligt uppdrag att verka för hållbar utveckling och att vara en viktig aktör i implementeringen av Agenda 2030 och de 17 målen. Frågan är om vi har förutsättningar och förmåga. Vårt system inom högre utbildning uppmuntrar inte flervetenskaplig forskning. Disciplinär forskning stöds av våra stora forskningsfinansiärer och incitamentsystemet för akademisk karriär stödjer att publicera artiklar i ämnesorienterade tidskrifter. Ju fler artiklar publicerade desto bättre för karriären. Även utbildningen är i hög grad spårbunden och har fokus på det klassiska ämnet. Vi kan också konstatera baserat på Universitetskanslersämbetets utvärdering att många lärosäten idag saknar ett systematiskt hållbarhetsarbete.

Det är dags att på allvar diskutera universitet och högskolors uppgift och till det akademiska ansvaret ännu tydligare knyta ett ansvar att aktivt medverka till implementeringen av Agenda 2030 Riksdag och regering måste göra starkare prioriteringar och föra medel till flervetenskapliga forskningsmiljöer och forskningsområden med fokus på hållbarhet. Det är inte möjligt att tala om ett effektivt högskolelandskap och hög kvalitet i utbildning och forskning om vi inte ägnar oss åt de mest viktiga frågorna av alla, det vill säga hållbarhet i en bred bemärkelse.

Hög kvalitet i utbildning och forskning – högskolelandskapet (del 1)

Universitet och högskolors unika uppgift är att förena forskning och utbildning. Utbildningen ska bedrivas på vetenskaplig grund och den ska forskningsanknytas. I detta innefattas att utbildningen uppdateras i förhållande till ny vetskap. En aktiv egen forskning är en nödvändighet för att kunna förnya utbildningens innehåll, men också väsentlig för att inom ett lärosäte kontinuerligt kunna föra en kvalitetsdrivande diskussion kring vetenskapliga förhållningssätt och metoder. Kvalitet i högre utbildning och förmåga att anpassa och utveckla verksamheten till nya förutsättningar kräver eller i alla fall i mycket hög grad stöds av närhet till forskning. Ett binärt system där vissa lärosäten enbart ägnar sig åt utbildning är därför inte lämpligt.

En stor parlamentarisk utbildningsreform genomfördes 1977 och ett stort antal så kallade regionala högskolor inrättades med uppdraget att bedriva utbildning på grundläggande nivå. Utvecklingen för dessa högskolor har sedan dess har tagit helt andra vägar än vad som var avsett. Successivt har alla högskolor sökt sig vidare från ursprungstanken och uppdraget och såväl breddat som fördjupat verksamheten. Högskolor har börjat genomföra utbildning på avancerad nivå, anställt professorer och doktorander och sökt och erhållit forskningsmedel i konkurrens. Under resan från utbildningsinstitutioner till kompletta akademiska miljöer har också ett antal högskolor blivit universitet. Några ytterligare erhöll efter prövning och regeringsbeslut så kallat vetenskapsområde med rätt att examinera på forskarnivå inom det tilldelade området. När sedan möjligheten i och med förändrad lagstiftning 2009 öppnades för alla högskolor att få examenstillstånd på forskarnivå inom väl definierade och unika områden så tog utvecklingen fart ordentligt även för dessa lärosäten. Idag har de breddhögskolor som inte tilldelats universitetsstatus och som tidigare inte hade vetenskapsområde tillsammans 20 tillstånd på forskarnivå och många av dem har idag inte oansenliga forskningsbudgetar. Förändringen över tid kan också illustreras med omfattningen på forskningen mätt med bibliometri. Till exempel har Högskolan i Borås antal vetenskapliga publikationer ökat med drygt 2000 procent sedan slutet av 1990-talet, från en liten omfattning men ändå.

Frågan är vad utvecklingen under det senaste decenniet innebär. Emellanåt hörs kommentarer om att forskningsmedlen till de nya universiteten och högskolorna, som utgör knappt tolv procent av det samlade statliga basanslaget, borde dras in och omfördelas till förmån för de stora universiteten och forskningsuniversiteten. Tilldelningen till de nya universiteten och högskolorna innebär en onödig spridning av resurser är en uppfattning som emellanåt torgförs. Företrädare för de nya universiteten framför i sammanhanget att basfinansieringen är alldeles för svag och inte minst i förhållande till de fakultetsanslag som de äldre universiteten har. Företrädare för högskolorna påtalar inte sällan att de får kämpa orättvist hårt med att utifrån i mycket begränsade basanslag växla upp medlen genom extern finansiering tilldelad i konkurrens.

Den fråga som dagens situation väcker är om finansieringsmodellen befrämjar hög kvalitet i utbildning och forskning och innebär ett effektivt högskolelandskap, ingen verkar vara nöjd. Det stora bekymret är vare sig utspridning eller begränsade fakultetsanslag utan enligt min uppfattning och bedömning att högskolorna idag inte har tillräckligt med resurser för att växla upp sina profiler och styrkeområden för att bli riktigt konkurrenskraftiga i ett nationellt och internationellt perspektiv? Finansieringen är för instabil med en alltför omfattande extern finansiering. Risken är helt enkelt att den potential som finns inom många av de mindre och svagt basfinansierade lärosätena inte tas tillvara. Det är därför dags, såvida inte styr- och resursutredningen lägger fram ett briljant förslag i det kommande betänkandet, för en systematiskt och rejäl översyn av högskolelandskapet med syfte att skapa relevanta förutsättningar för alla lärosäten utifrån villkoret och ställningstagandet att vi vill hålla fast vid ett unitärt system med samma grunduppdrag till alla. En omständighet i sammanhanget är också den snabba framväxten av yrkeshögskolan och den successivt ökade kvaliteten inom verksamheten.