Månad: februari 2019

New Public Management – det är förunderligt (del 2)

För snart 30 år sedan lanserades begreppet New Public Management som en samlingsbenämning på förändringar av styrformer för att öka fokuseringen på resultatet av offentligt finansierad verksamhet och komma till rätta med kvalitetsbrister i verksamheten liksom bristande respekt för ekonomiska ramar och beslutade budgetar. Ett medel var en långtgående decentralisering av ekonomiskt och verksamhetsmässigt ansvar och ökad uppmärksamhet och omfattning på uppföljning och analys. För att kunna bedöma resultatet blev ett centralt inslag att kunna jämföra utförare. Särskilda beställningsfunktioner inrättades på många håll och för att ge incitament till ökad kvalitet och effektivitet skapades också förutsättningar för att konkurrensutsätta verksamheten, såväl internt som genom att externa utförare bjöds in till att konkurrera med den kommunala verksamheten.

I vilket fall som helst så var grundidén och grundbulten i systemet, som benämndes New Public Management, från starten ett stort ansvar för utförarna, förbättrad uppföljning av vad som åstadkommits och ett tydligare ansvarstagande. Ett sådant system vilar på decentralisering och ett långtgående förtroende för utförarna och deras skicklighet att genomföra verksamheten, ansvaret utkrävs ju i efterhand. Resultatstyrning ersätter regelstyrning.

Över tid har emellertid som bekant New Public Management blivit i princip vad som helst som har med brister i den offentliga verksamheten att göra. Oro i klassrummet, kaos på akutmottagningen, minskade föreningsbidrag, dålig stadsplanering. Listan kan göras lång, allt förefaller vara resultatet av tillämpning av New Public Management. Men nu ska det bli bättre! Styrningen ska baseras på tillit och förtroende för utförarna och deras förmåga att bedriva verksamhet av hög kvalitet. Således stort utrymme för självständiga och ansvarstagande utförare. Ja precis: samma grundläggande idé som New Public Management vilar på.

Varför detta eviga och tröttsamma etiketterande? Hur mycket tid har inte beslutsfattare, tjänstemän, forskare och även konsulter ägnat sig åt att diskutera, problematisera och ifrågasätta New Public Management som ett slags styrfilosofi och styrpaket. Varför inte istället ta utgångspunkt i de samhällsproblem som finns och hur välfärdsorganisationer bör styras för att främja demokrati och effektivitet. Fyra centrala begrepp i sammanhanget är ansvar, samarbete, engagemang och öppenhet. Det senare handlar inte minst om att baserat på verifierat kunskapsunderlag öppet resonera kring och debattera hur resurser i form av personal och ekonomi säkras för att kunna genomföra en verksamhet av hög kvalitet. Hur svårt kan det vara?

Misslyckade reformer? Kommundelsnämnder – det är förunderligt (del 1)

I tre följande bloggtexter redovisar jag, ringrostig kommunforskare tillbaka i kärnverksamheten, några funderingar om organisation och organisationsförändring i kommuner och regioner. Jag börjar med kommundelsnämnder därefter New Public Management och avslutningsvis undrar jag vem som är ansvarig för vad inom hälso- och sjukvården.

För snart 40 år sedan lanserades idén om att organisera kommunen utifrån geografin och indela kommunen i kommundelar. Dessa skulle styras av kommundelsnämnder och kompletta kommundelsförvaltningar skulle byggas upp för att administrera och genomföra verksamheten inom framförallt skola, social och kultur och fritid. Kommundelsnämnder som organisationsform intresserade nästan alla och över hälften av alla kommuner hanterade på något sätt aktivt frågan om kommundelsnämnder genom att utreda förutsättningar för och möjliga effekter av ett genomförande. Kommundelsnämnder infördes under mitten och slutet av 1980-talet i ett 20-tal kommuner, alltifrån Bräcke kommun med knappt niotusen invånare då det begav sig, till Stockholm stad med närmare sjuhundratusen invånare. En stor spännvidd befolkningsmässigt således som visar att olika typer av kommuner såg möjligheter i kommundelsnämnder. Två huvudsyften fanns med kommundelsnämnderna, det ena var att åstadkomma demokratiutveckling genom att de förtroendevalda skulle komma närmare medborgarna, det andra att skapa en organisation som var sektorsövergripande och gränsöverskridande och som placerade brukarna i centrum för verksamheten och för insatser.

I takt med att demokratiproblemet ökat och alltfler uppfattar ett utanförskap och anser sig ha mycket begränsade möjligheter till inflytande över politik, beslut och verksamhet har kommundelsnämnderna avvecklats har en återgång skett till klassiska sektorsorganisationer. I takt med ett ökat behov av att anlägga ett helhetsperspektiv på individers utsatthet och behov av stöd till den enskilde har den gränsöverskridande organisationsidén övergivits. Det finns alldeles säkert många goda argument för avveckling av kommundelsnämnder, såsom orättvisa förutsättningar inom en och samma kommun och bristande effektivitet, men inte desto mindre är det intressant att syftet med reformen var just att möta de problem som finns idag och som tilltagit i styrka sedan mitten av 1980-talet.

Kommentarer till efterlängtad STRUT

Så kom den då. Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten. Betänkandet SOU 2019:6 med titeln ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan” överlämnades till regeringen och utbildningsministern den första februari. I anslutning till detta gav utredaren på en pressträff med en kort beskrivning av utredningens innehåll. Den femte februari diskuterades utredningen på ett välbesökt seminarium arrangerat av IVA. Det har varit förvånansvärt tyst därefter i media. I alla fall med tanke på de stora förväntningar som ända sedan starten har riktats mot utredningen och allas uppfattning om betydelsen av en reformerad modell för styrning och resursfördelning. Vad är då förklaringen till att debatten hittills uteblivit och att utredningen så här långt inte skapat några större rubriker? Jag tror huvudsakligen på följande två omständigheter:

1) Utredningsprocessen har varit föredömligt öppen. Utredaren har spridit information om status i utredningsarbetet, inbjudit till och arrangerat möten, medverkat i seminarier och konferenser och mer eller mindre löpande presenterat utkast och förslag. Det gör att alla har varit väl förberedda på vad som komma ska. Utredaren har också lyssnat till synpunkter och goda argument från olika håll. I viken utsträckning hänsyn tagits till framförda kommentarer finns det olika uppfattningar om. Öppenheten har bidragit till att många synpunkter redan är framförda och vad olika aktörer tycker är känt. Behovet av att markera ståndpunkter och ställningstaganden är därför, i nuläget, inte angeläget utan kan vänta till remissvaren.

2) Betänkandet innehåller en omfattande historieskrivning, enligt min uppfattning onödigt omfattande, och landar i ett ställningstagande om vikten av akademisk frihet och ansvar och en långtgående självständighet för lärosätena. Betänkandet bekräftar betydelsen av att utbildning och forskning hänger samman liksom betydelsen av kollegialt inflytande och studentinflytande och föreslår också att normerna i lagstiftningen ska förstärkas. Utredningens starka ställningstaganden i dessa frågor har säkert bidragit till att invändningar mot och debatt om ökad statlig styrning eller linjestyrning har uteblivet, i alla fall så här långt.

De konkreta förslag som redovisas kommer att diskuteras framöver när olika aktörer fördjupar genomgången av betänkandet när det är dags att skriva remissvar. Det finns vitt skilda uppfattningar om ändamålsenligheten i de förslag som förs fram och som är tillämpningar av de överordnade principerna. Samlat anslag, dialogbaserad styrning, fyraåriga överenskommelser, ökade basanslag, omfördelning av medel från forskningsfinansiärer till basanslag och ny analysenhet är förslag till lösningar där det finns, har diskussionerna under processen visat, väsentligt olika uppfattningar. Dessvärre är jag inte särskilt optimistisk över att några mer genomgripande förändringar kommer att ske. Ju längre utredningsarbetet pågått ju starkare har invändningarna blivit mot inte minst samlat anslag och överenskommelser, grundbultar i förslaget och i den diskussion som föregick utredningsdirektiven till utredningen. Struten kommer inte att ge oss ett effektivare högskolelandskap, vilket hade förutsatt förslag och genomförande av förslag som stärker högskolorna och tar vara på deras outnyttjade potential. Den svaga kopplingen till implementeringen av Agenda 2030 är också ett bekymmer. Jag återkommer i kommande bloggar till synpunkter på förslagen i betänkandet. Mitt perspektiv är då Högskolan i Borås och utvecklingen av högre kvalitet i utbildning och forskning.

Vi behöver veta vad och var vi publicerar – om Swepub

Den första Swepub användardag genomfördes i förra veckan på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm. Syftet med dagen var att redovisa status i utvecklingsarbetet av en heltäckande svensk publikationsdatabas och illustrera hur databasen kan användas. En rad mycket givande föredragningar hölls. Det formella ansvaret för utveckling och förvaltning av Swepub har KB. Det ingår i deras instruktion från och med 2018 att ansvara för Swepub och särskilda anslagsmedel har tillförts KB. Men utvecklingen av Swepub sker i ett samarbete mellan KB, universitet och högskolor, Vetenskapsrådet och Universitets- och högskoleämbetet. Det är en viktig notering att vi arbetar tillsammans och bidrar till att successivt höja kvaliteten på publikationsdatabasen. Det finns en vision för Swepub formulerad av det utvecklingsråd som följer arbetet och jag har tidigare varit ordförande där under ett antal år. Visionen är att ”Swepub ska vara en självklar, tillförlitlig, fullgod och heltäckande datakälla om forskningspublicering i Sverige för analyser, uppföljning, utvärdering och resursfördelning.

Hög kvalitet på datan innebär många användare och många användningsområden. Detta innebär också hög kvalitet på datan. Det vill säga att det som följer nu är en process där KB teknik- och systemutvecklar samtidigt som vi på mottagningssidan använder Swepub för beskrivningar och analyser av forskning på nationell nivå och på lärosätesnivå samt levererar in data av hög kvalitet. Genom att påtala brister såsom förekomsten av dubbletter, ofullständig redovisning av antalet upphovspersoner, felaktiga publiceringsår, avsaknad av publikationer så höjs kvaliteten. Swepub har precis som öppen vetenskap kommit för att stanna och har goda förutsättningar att bli den dominerande databasen för beskrivningar och analyser av svensk forskning och som underlag för resursfördelning om regeringen så önskar och bestämmer.Det finns ingen anledning att inte satsa och bidra till utvecklingen.

En viktig aspekt och styrka med Swepub är att den omfattar alla typer av publikationer. Den är inte heller begränsad till refereegranskade publikationer. På grundval av Swepub kan publiceringsmönster på lärosätesnivå beskrivas och den enskilde forskaren kan enkelt beskriva sin forskningsproduktion och jämföra över tid liksom med andra. Beskrivningen av publiceringsmönster är viktigt underlag för att diskutera och reformera meriteringssystemet. Swepub-data kan visa att det finns andra sätt att nå ut med forskningsresultat än publicering i vetenskapliga journaler med begränsad räckvidd och betydelse. Swepub kommer också att vara viktigt för utvecklingen mot öppen vetenskap. Vi behöver ha kvalitetssäkrad data om förekomsten av öppen vetenskap och det kan Swepub erbjuda. Bra och verifierad data om förekomsten driver på processen mot öppenhet.

Räkna med en Swepub användardag i januari 2020.