Månad: maj 2019

Hög tid för regeringen att ta tag i frågan – ett inlägg i debatten om forskningsråden och forskningsfinansiering

Jag har med intresse följt debatten om de statliga forskningsrådens vara eller icke vara, som denna gången startade med en debattartikel där författarna Patrik Hall och Ulf Sandström föreslog att råden skulle avvecklas helt och alla medel överföras till universitet och högskolor. Det finns enligt författarna inga belägg för att rådens verksamhet med fördelning av medel till program och projekt i konkurrens är kvalitetsdrivande, tvärtom innebär de omfattande arbete med ansökningar och institutionaliserade ordningar för bedömningar av ansökningar till grund för tilldelning av medelhöga transaktionskostnader och kvalitetsproblem för svensk forskning.

Mot denna bild har framförts invändningar från olika håll. Välkända argument för betydelsen av externfinansiering och för konkurrens om tillgängliga medel har vädrats. Ett bekymmer är att debattörerna för och emot, som rimligtvis borde utgå från samma faktaunderlag, kommer fram till helt olika slutsatser. Ska vi få ordning på debatten och ge våra utbildningspolitiker och andra beslutsfattare ett användbart underlag, måste alla först enas om vad som är fakta i målet. Den här debatten ger ytterligare stöd för resursutredningens förslag att inrätta en oberoende analysenhet.

Min bedömning är att andelen externfinansiering sannolikt är alldeles för hög och att medel måste omfördelas till basanslag. Steget till att helt avskaffa forskningsråden är däremot väldigt långt och mycket tveksamt. Konkurrens och möjligheter till jämförelser med andra har upp till en viss nivå sannolikt betydelse för kvalitet och är kvalitetsdrivande. Men som sagt, jag skulle gärna vilja ha robusta underlag för att uttala mig säkert.

Några saker i sammanhanget är jag dock väldigt säker på. Påståendena att ledningarna för universitet och högskolor inte skulle klara av att fördela resurser effektivt, och använda dem till strategisk utveckling av lärosätet är ogrundat, ja rent av tramsigt. Det finns naturligtvis starka kollegier och svårigheter kan finnas att göra viktiga prioriteringar, men att dra alla över samma kam är osakligt och otillbörligt, liksom det svepande påståendet om ledningarnas maktfullkomlighet. Skärpning! Eller, stå för åsikten och precisera vilka lärosäten och ledningar som avses!

Jag är också helt säker på att de statliga forskningsrådens fördelning av resurser osakligt missgynnar de nya universiteten och högskolorna. Medan de nya universiteten och högskolorna knappt har fyra procent av anslaget från de statliga forskningsråden har de närmare elva procent av landets samlade bibliometriska index. De statliga forskningsrådens, och då framför allt Vetenskapsrådets, tilldelning avspeglar således långt ifrån kvaliteten på svensk forskning mätt, i brist på bättre mått, med bibliometriskt index. Någonstans går det fel i bedömningen av ansökningar. Kan det vara så att universiteten har en starkare ämnesinriktning som premieras av Vetenskapsrådet, medan de yngre lärosätenas flervetenskapliga inriktning missgynnas? Stämmer detta är det mycket allvarligt med tanke på de sammansatta problem vi har att hantera för att nå målen i Agenda 2030. Hall och Sandström ställer frågan hur de mindre lärosätena kan tolerera den situation som råder, det gör vi inte heller, men regeringen lyssnar inte på oss.

Vi behöver reformera vårt forskningsfinansieringssystem. Vi presterar helt enkelt inte lika bra som jämförbara länder. Som sagt, jag menar att Hall och Sandströms förslag är för långtgående, samtidigt är många av motargumenten mycket tunna. Det är dags för regeringen att ta tag i frågan och utreda hur det är, och baserat på det redovisa hur det bör vara och därefter reformera systemet.

Politiker och chefer – några viktiga noteringar

Veckans bloggtext är författad tillsammans med Rolf Solli.

En ständigt aktuell fråga i politiskt styrda organisationer är relationen mellan politik och administration eller annorlunda uttryckt mellan politiker och tjänstemän. Idealet uttrycks ofta med att politiken ska säga vad och administrationen ska ansvara för hur verksamheten genomförs. Politikerna formulerar och sätter målen och tjänstemännen definierar medlen. Det låter alldeles utmärkt men fungerar naturligtvis inte i praktiken. Vad som ska göras är ofta tämligen enkelt att komma överens, svårigheterna är att komma fram till hur det ska göras och vilka resurser som krävs för olika typer av utförande. Prioriteringar måste göras, medlen ställs mot varandra och blir politik. Det är en viktig utgångspunkt för en ändamålsenlig styrning att det finns en insikt om att det finns ett starkt politiskt intresse i hur.    

Det finns några grundläggande kvaliteter enligt vår erfarenhet och vår uppfattning för god ledning och styrning och relationen mellan politiker och tjänstemän.

  • Förtroende och respekt för sakkunskap. Det är en självklarhet att tjänstemän och den professionella organisationen besitter sakkunskapen i alla typer av verksamhetsfrågor och denna kunskap är basen i de beslutsunderlag som möter en politisk vilja och politiska ambitioner. Politikernas uppgift är att prioritera, tjänstemännens att förmedla fakta, vilket innefattar noggranna konsekvensanalyser av de beslut som ska fattas. 
  • Tydliga övergripande mål som alla kan förhålla sig till skapar en förståelse för inriktning och ambition, men sluta tro på att den rationellt konstruerade mål-medel-hierakin existerar. Verkligheten är mycket mer komplicerad än så.
  • Politiken äger rätten och har ansvaret för att fokusera på och hantera specifika problem och områden och därigenom åstadkomma förändring, med det måste ske med hänsyn till långsiktiga konsekvenser för verksamhetens kvalitet och inte ha sin utgångspunkt i kortsiktiga politiska poänger. Det har till exempel som företeelse skett en oroväckande ökning av specialdestinerade statsbidrag till kommuner och regioner som ställer till problem lokalt och som inte kan tolkas på annat sätt än bristande förtroende för den lokala nivån samtidigt som det ger möjligheter för rikspolitiker att kamma hem politiska poänger. Kommunal självstyrelse är en viktig princip som måste värnas, fragmentariska ingrepp ställer bara till det långsiktigt.

En omständighet som måste kommenteras är också de täta chefsbyten som numera sker i många offentliga organisationer. Det är något djupt problematiskt i att ledande tjänstemän tvingas lämna på otydliga och oklara grunder. Chefer i kommuner och regioner och självfallet också i statsförvaltningen får inte bli brickor i politiska spel och taktiska överväganden. Det vilar ett stort ansvar på den politiska ledningen att medverka till att hitta goda former för samarbete med tjänstemannaledningen och ta ansvar för kontinuitet för verksamhetens bästa. Det var onekligen bättre förr på den här punkten och man kan undra vad skälet är till dessa numera återkommande diffusa uppsägningar. De förefaller vila på taktiska överväganden snarare än fakta. Även politik måste bygga på kompetens.

Jämställd akademi

Akademisk högtid på Högskolan i Borås. På scenen i Borås kongress fem nyinstallerade professorer. Alla kvinnor. Lärosätet närmar sig en jämställd akademi vad gäller relationen mellan kvinnliga och manliga professorer även om det är en bit kvar. Högskolan har lyckats rekrytera duktiga lärare och forskare men också lyckats prioritera resurser så att lektorer och docentkompetenta inom lärosätet har kunnat meritera sig för professorskompetens. Högskolan hade säkert kunnat göra mer för att stödja disputerade mot docentkompetens och docenter mot professorskompetens, men uppenbarligen har rimliga förutsättningar skapats. Möjlighet till befordran efter noga prövning har inneburit att lärosätet har kunnat behålla viktig kompetens som annars hade tvingats söka sig till andra lärosäten för att bli professor.

Totalt sett gäller att knappt 30 procent av landets professorer är kvinnor. Det är inte ok. Någonstans på vägen från avlagd doktorsexamen fram till att att vara innehavare av en professur minskar antalet kvinnor. Det är känt och orsakerna är också kända. Kvinnor tar ett större ansvar för helheten inom lärosätet och säkert också i familj och privatliv. Kvinnor tar på sig uppgifter inom ledning och administration som inte värderas vid tillsättning av professorsanställningar och vid bedömning av grunder för befordran. Kanske är det också som så att kvinnor i större utsträckning värderar den praktiska nyttan av sin forskning och prioriterar samverkan med aktörer i lärosätets omgivning i större utsträckning än män. 

Förändring krävs, det räcker inte med att ställa upp måltal för andelen kvinnliga professorer och tro att det ordnar sig av sig själv. Det som krävs är framförallt anställningsordningar där erfarenheter av samverkan, ledning och verksamhetsansvar är viktiga meriter för att vara innehavare av en professur och därigenom utöva akademisk ledning och driva och utveckla en utbildnings- och forskningsmiljö. Att vara professor handlar ju som bekant inte i första hand om att fördjupa sig i sitt ämne utan om att stödja andra, samverka över gränser och utveckla och etablera starka miljöer.

Tal vid rektorsinstallation 3 maj 2019

Det är ytterst ärofyllt att få vara med idag som rektor emeritus och få installera dig, Mats Tinnsten, i det nya ämbete. Att vara rektor för ett lärosäte är ett mycket berikande och ett sammansatt uppdrag. Det innebär ett stort ansvar för att föra verksamheten vidare, stärka lärosätet och säkra hög kvalitet i utbildning och forskning och då särskilt se till att våra studenter ges goda förutsättningar för att möta det kommande yrkeslivet. Det finns stora möjligheter i rektorsuppdraget att utveckla och etablera starka nätverk och aktivt bidra och medverka till en gynnsam samhällsutveckling; regionalt, nationellt och internationellt. Det krävs beslutsamhet, konsekvens och drivkraft. Egenskaper som jag är övertygad om att du har Mats. Det krävs också en stor respekt för det vi talar om som den akademiska friheten och det akademiska ansvaret. Utrymmet för forskare och lärare att formulera problem, bestämma metoder och former för redovisning av resultat måste vara i det närmaste obegränsat. Problematisering är ett adelsmärke. Det kritiska tänkandet och den kritiska analysen är vår relativa styrka och det är en rektors ansvar att säkra.

Det är ett mycket fint lärosäte som du har fått till uppgift att ansvara för och att utveckla Mats. Starka utbildningar, profilerad forskning, god administrativ kvalitet, engagerade och kompetenta medarbetare, duktiga och förväntansfulla studenter och spännande samarbetspartners. Låt mig särskilt nämna betydelsen av ”Vetenskap för profession” – högskolans mission sedan många år, som handlar om att ta utgångspunkt i praktikens problem. Låt mig också nämna hållbar utveckling och Högskolan i Borås som ett av de allra bästa lärosäten vad gäller att framgångsrikt integrera hållbar utveckling i den ordinarie verksamheten. Högskolan i Borås som den hållbara högskolan är ett mål. Samtidigt är högskolan redan idag en förebild för andra skulle jag vilja påstå. Men det finns också svårigheter och viktiga framtida vägval plus att vi har en omvärld som är i ständig förändring. Jag överlåter dessa val och beslut i dina goda händer. Ständigt aktuell är ju frågan om universitetsstatus. Och vem vet… Så fortsätt att arbeta tillsammans för och addera universitetskvaliteter. Plötsligt händer det.

Jag vill önska, dig all lycka till, Mats. Det är ett viktigt uppdrag, emellanåt krävande och besvärligt men gott samarbete internt och externt, bekräftelser på steg framåt av skilda slag och inte minst fin återkoppling från nöjda studenter väger upp och mer därtill.

Med dessa ord installerar jag dig, Mats Tinnsten, som rektor vid Högskolan i Borås och överlämnar insignierna, cape och kedja, till dig att vårda och bära. Du är nu högskolans talesperson och främste företrädare.