Månad: augusti 2019

Kommuner kan inte gå i konkurs!

En stor del av mitt yrkesliv har jag ägnat mig åt att förstå och förklara kommunal ekonomi. En självklar utgångspunkt är därvid att syftet med kommunal verksamhet att bedriva och finansiera verksamhet att inte vara lönsam och uppnå avkastning på kapitalet. En annan självklar utgångspunkt är den kommunala självstyrelsen som bland annat innebär att kommuner äger rätt att sig själv beskatta. Beskattningsrätten är oinskränkt och ger kommuner möjligheter att genom förändringar av skattesatsen påverka intäkterna och verksamhetens finansiering. En tredje utgångspunkt är kommunallagens krav på att över tid upprätthålla en god ekonomisk hushållning. En långsiktigt gynnsam utveckling och en över tid hög kvalitet på den bedrivna verksamheten förutsätter god ekonomisk hushållning. Med detta avses att kommunens intäkter täcker resursförbrukningen och att ett visst bidrag lämnas för att finansiera nyinvesteringar och ersättningsinvesteringar. God ekonomisk hushållning är också att ha god kontroll över betalningsströmmarna och säkra att tillräcklig likviditet finns för att möta utbetalningarna. En bedömning av kommunens verksamhet och ekonomiska risker kopplat till verksamheten är central för att undvika tvära kast och kunna fatta långsiktigt relevanta beslut.

Kommuner är professionella organisationer och kommunens välutbildade ekonomer äger stor förmåga att göra analyser och bedömningar av ekonomiska tillstånd och utveckling. Tyvärr kan inte samma sak sägas om nivån på kunskaper som ledarskribenter, krönikörer och debattörer uppvisar i frågan. Jag har under sommaren med tilltagande irritation noterat en stor brist på kunskap och helhetsperspektiv i bedömningar av kommunernas verksamhet och ekonomi. Ena dagen uppmanas kommunerna på ledarsidan att spara, andra dagen har ledarskribent på samma tidning hittat något behjärtansvärt område som måste tillföras resurser. Det svänger och svajar. Begrepp som vinst och förlust används, vilket är helt irrelevant. Det handlar positiva eller negativa ekonomiska resultat eller utfall. Priset tas av den debattartikel som tar sin utgångspunkt i att en kommun är på väg att gå i konkurs!

Kommuner kan inte gå i konkurs! Regelverket om konkurs omfattar inte kommuner, så använd inte det uttrycket! Kommuner som av någon anledning hamnar i prekära och svårhanterliga ekonomiska situationer har ett stort eget ansvar inom ramen för den kommunala självstyrelsen att hantera problemen. Är konsekvenserna av effektivisering och besparingar orimliga finns en ordning där statliga ingrepp kan bli nödvändiga, men notera att den kommunledning finns inte som inte utan stora ansträngningar och stora protester lämnar ifrån sig beslutsbefogenheter och handlingsutrymme.

I sammanhanget kan jag passa på att påminna om att regering och riksdag, bär ett stort ansvar för de svårigheter som många mindre kommuner har idag och kommer att möta eftersom inga initiativ tas till att utreda eller rättare sagt ge förutsättningar för nödvändiga kommunsammanslagningar. Ökat samarbete över gränser räcker inte. Sammanslagningar som skulle gynna verksamhetens kvalitet, effektivitet och samtidigt stödja demokratiutveckling.

Yviga och förutsägbara remissvar, vad gör regeringen?

I tidigare inlägg av skilda slag har jag framfört min besvikelse över slutbetänkandet och resultatet av utredningen ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (STRUTEN). Utredningen har, kanske som följd av ett yvigt utredningsdirektiv, blivit alltför allmän och missat att redovisa konkreta och väl genomtänkta alternativa modeller för decentraliserad styrning och resursallokering. Inte särskilt förvånande med tanke på yvigheten är remissvaren som nu lämnats in och publicerats också mycket yviga. Mängder av olika frågeställningar tas upp i omfattande remissvar och de synpunkter som redovisats är mycket varierande, samtidigt som det mesta är tämligen förutsägbart utifrån vem som är avsändare. Många menar att utredningens förslag till ramverk inte innebär ökad rådighet för lärosätena, andra att risken med utredningens förslag är att regering och riksdag inte kommer att kunna styra politikområdet och sektorn på ett tillfredställande sätt. Många menar att det är positivt att omfattningen på prestationsersättning och konkurrens om forskningsmedel minskar medan andra ser stora bekymmer med sådana förändringar. Ineffektivitet och försämrad kvalitet i utbildning och forskning kommer att bli konsekvensen. Bara för att ge några exempel.

Ett stort arbete väntar nu inom regeringskansliet att utarbeta remissammanställningen och sedan får vi se hur politiken tar hand om förslagen. Tillåt mig att vara skeptisk, några mer omfattande förändringar kommer det inte att bli utan vi kommer från lärosätena även fortsättningsvis att efterfråga en ordning för den statliga styrningen som innebär ökad självständighet för lärosätena, som befrämjar utvecklingskraft och framväxten av ett effektivt högskolelandskap.