I tidigare inlägg av skilda slag har jag framfört min besvikelse över slutbetänkandet och resultatet av utredningen ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (STRUTEN). Utredningen har, kanske som följd av ett yvigt utredningsdirektiv, blivit alltför allmän och missat att redovisa konkreta och väl genomtänkta alternativa modeller för decentraliserad styrning och resursallokering. Inte särskilt förvånande med tanke på yvigheten är remissvaren som nu lämnats in och publicerats också mycket yviga. Mängder av olika frågeställningar tas upp i omfattande remissvar och de synpunkter som redovisats är mycket varierande, samtidigt som det mesta är tämligen förutsägbart utifrån vem som är avsändare. Många menar att utredningens förslag till ramverk inte innebär ökad rådighet för lärosätena, andra att risken med utredningens förslag är att regering och riksdag inte kommer att kunna styra politikområdet och sektorn på ett tillfredställande sätt. Många menar att det är positivt att omfattningen på prestationsersättning och konkurrens om forskningsmedel minskar medan andra ser stora bekymmer med sådana förändringar. Ineffektivitet och försämrad kvalitet i utbildning och forskning kommer att bli konsekvensen. Bara för att ge några exempel.

Ett stort arbete väntar nu inom regeringskansliet att utarbeta remissammanställningen och sedan får vi se hur politiken tar hand om förslagen. Tillåt mig att vara skeptisk, några mer omfattande förändringar kommer det inte att bli utan vi kommer från lärosätena även fortsättningsvis att efterfråga en ordning för den statliga styrningen som innebär ökad självständighet för lärosätena, som befrämjar utvecklingskraft och framväxten av ett effektivt högskolelandskap.