Månad: oktober 2019

Tillitsdelegationen och tillitsbaserad styrning – allt eller inget?

Tillitsdelegationen har överlämnat ett nytt betänkande till regeringen. Titeln är ”Med tillit följer bättre resultat”. Påståendet baserar sig på att delegationen har, i enlighet med regeringens uppdrag, följt och givit stöd till ett antal myndigheter att arbeta mer tillitsbaserat och det har givit positiva resultat. Ett antal resultat och förändringar redovisas inom de samarbeten som bedrivits och som benämns Tillitsverkstaden och Tillitsnätverket. Resultatredovisningen innefattar en rad självklarheter och frågan väcks om tillitsbaserad styrning och ledning är allt eller inget? En fråga som infinner sig är om de gynnsamma förändringar som noteras nog lika gärna skulle kunna tillskrivas Hawthorne-effekten. Det vill säga att det är uppmärksamheten i sig som inneburit förändringar, inte fokus på den tillitsbaserade styrningens principer.

Hursomhelst med tillitsbaserad styrning avses följande; Tillit (sic), medborgarfokus, helhetssyn, handlingsutrymme, stöd, kunskap, öppenhet och långsiktighet. Principen långsiktighet har tillkommit i och med detta betänkande. De åtta punkterna är vägledande principer för styrning. Tillitsbaserad styrning är inte, vilket noga påpekas i utredningen, någon enhetlig styrmodell. Aningen egendomligt är att principen tillit är en del av tillitsbaserad styrning. Det borde vara självklart, men delegationen menar att principen är så central att den bör finnas med och beskrivas för sig. Det förefaller således finnas anledning att se tillit som en del av helheten. Märklig logik. De åtta principerna är honnörsord och svåra att inte hålla med om. Även om utredningen problematiserar principerna blir budskapet enligt min uppfattning alltför enkelt och svepande.

Ett särskilt resonemang förs i utredningen om dialogen mellan regeringen och de statliga myndigheterna. Utredningen efterlyser en utvecklad och förbättrad dialog och menar att regeringen och departementet har ett ansvar i denna fråga. En utvecklad dialog skulle stärka den tillitsbaserade styrningen. Här har utredningen en poäng. En bättre dialog är väsentlig för att ge myndigheterna ett ökat handlingsutrymme och markera förtroende. Mina egna erfarenheter av myndighetsdialoger som rektor vid Högskolan i Borås är att dialogen är alltför mycket på regeringens/departementets villkor. Den är alltför ytlig och bidrar inte till att bekräfta och stödja lärosätets strategier och utveckling.

De konkreta huvudförslag som redovisas av utredningen är dels att regeringen ska inrätta ett stöd till statliga myndigheters för att utveckla den tillitsbaserade styrningen och ledningen, dels att regeringen ska tillsätta en kommitté med uppgift att skapa en arena vars syfte är att uppmärksamma samhällsproblem och stimulera till lösningar på identifierade problem. Jag vet inte vilka förväntningar uppdragsgivaren och andra aktörer har och har haft vad gäller den fortsatta utvecklingen av tillitsbaserad styrning och ledning. Min uppfattning är att de förslag som är utredningens huvudpoäng är tämligen bleka.

Grunden för all framgångsrik styrning och ledning som stödjer en gynnsam verksamhetsutveckling är förtroendefulla förhållanden. Förtroende skapas och byggs successivt genom att inblandade aktörer är öppna mot varandra och argumenterar konsekvent och sakligt. Förtroende bryts ned om fakta missbrukas och dolda agendor finns och avslöjas. Förtroendefulla förhållanden möjliggör och leder till en långtgående decentralisering av ansvar och befogenheter. Det förutsätter chefer som äger förmåga att delegera, vilket inte kan tas för givet. En förtroendefull relation innebär emellertid inte att den formella länken mellan centralt och lokalt och mellan huvudman och agent upplöses. Mål, resultatkrav och ramar måste sättas och uppföljning och utvärdering av åstadkomna resultat genomföras. Ansvar ska utkrävas vilket är en aktivitet som innebär att förtroendet mellan principal och agent stärks. Gammalmodigt? Nej inte alls; det är precis detta det handlar om, inte att sätta nya etiketter på självklarheter.

Rankning att glädjas åt

Tidningsmagasinet Fokus har återgått till att ranka svenska universitet och högskolor, men nu med en helt ny inriktning och metodik. Högskolan i Borås får en fin placering – av 28 lärosäten får vi placering nummer elva.

Fokus rankningslista avser lärosätenas forskning mätt som antalet artiklar (kvantitet) och antalet citeringar (kvalitet). Ett samlat värde för produktivitet och kvalitet skapas och detta sätts därefter i relation till kostnaderna för forskningsverksamheten. Ett mått erhålls som visar kostnaderna per poäng, alltså vilka resurser som krävs per upparbetad citerings- och produktionspoäng. Måttet är ett uttryck för forskningens effektivitet, ju lägre kostnad per poäng, desto effektivare forskningsverksamhet.

Alla försök att rangordna lärosäten, och de är många nu för tiden, bygger på förenklingar av skilda slag och inga är invändningsfria. Det är självklart. Det finns framförallt två faror i hög tilltro till rankningslistor. Det ena är att listan mäter fel och tas på för stort allvar, vilket kan innebära att lärosäten med låga poäng och låg rankning misskrediteras. Det andra är att rankninglistorna får styreffekt. Lärosäten planerar och agerar för att förbättra sin rankning istället för att se till egna strategier och verksamhetens kvalitet. Inte särskilt troligt, eller? Det finns en särskild styrka med rankningslistor och det är att de kan användas som underlag för jämförelser och inspiration. Det måste ju ändå finnas något att lära av de som rankas högt. Kanske till och med något att inspireras av. Även om vi inom universitets- och högskolesektorn sällan låter oss inspireras och imponeras av andra.

Innan jag går in på Högskolan i Borås fina placering vill jag först säga att jag under senare år tycker mig ha noterat att våra större lärosäten som förekommer på de internationella rankninglistorna ofta med glädje noterar eventuella förbättringar. Nedtonat är problematisering av underlaget till rankningen och möjligheten till olika tolkningar. Så nu när vi har en Sverigerankning där även ett mindre lärosäte som Högskolan i Borås är med så tillåter jag mig att glädjas. 28 lärosäten är rangordnade och Högskolan i Borås har placering nummer elva. Vi placerar oss direkt efter Göteborgs universitet och två steg före Chalmers. Vi är etta bland de högskolor som inte hade något vetenskapsområde enligt den tidigare ordningen och tvåa om alla högskolor innefattas. Högskolan i Jönköping är före med en något lägre kostnad per publicerings- och citeringspoäng. Lägst kostnad och etta på rankningen är Malmö universitet. Det är anmärkningsvärt att ett breddlärosäte som Borås med en omfattande konstnärlig forskning, där annorlunda publiceringsmönster finns, ligger så väl till. Uppenbarligen har de satsningar som skett på utveckling av forskningsverksamheten, profilering och etablering av kompletta akademiska miljöer haft effekt och inneburit en i förhållande till många andra effektivare forskningsverksamhet.

Gynnsam samhällsutveckling – inspel till regeringens arbete med forskningspropositionen – del 4

Problemen för välfärden och välfärdsutvecklingen hopar sig. Ekonomiskt sett ogynnsamma demografiska förutsättningar kombineras nu med en ökad osäkerhet och instabila förhållanden globalt, regionalt och lokalt. Ett ökat tryck finns på att resurser ska föras över till verksamheter som stärker det offentligas uppdrag som nattväktarstat, och därigenom säkra att vi som medborgare kan sova tryggt om natten. Regioner och kommuners ekonomiska förutsättningar att svara mot ökade behov, stark efterfrågan och höga förväntningar från medborgare och brukare är sannolikt mycket begränsade. Parallellt gäller i många regioner och kommuner i dag en politisk situation som är mycket svårbemästrad med oklara majoriteter och diffusa ansvarsförhållanden. Utdragna beslutsprocesser och svårigheter att omsätta politisk vilja i handling blir konsekvensen. De sakkunniga, tjänstemännen, blir också brickor i spelet och får skulden för politiska tillkortakommanden. Omotiverade och osakliga uppsägningar av högre chefer duggar tätt.

Ur ekonomisk synvinkel är framför allt mindre kommuner mycket hårt trängda och långsiktiga lösningar för hur dessa ska klara sitt uppdrag och tillräcklig kvalitet i verksamheten behövs. Skruvande i utjämningssystemen och ökade specialdestinerade statsbidrag löser inte problemet, sannolikt tvärtom. Den nya situationen måste beforskas genom studier av hur regioner och kommuner arbetar med frågor kring ledning, styrning och organisering för att möta problemen. Systematiska jämförelser mellan kommuner som lyckas olika väl att hantera problemen kan ge viktig kunskap.

Vi behöver också systematiska studier av övergripande strukturer och få mer fakta kring hur välfärden på ett övergripande plan kan och bör organiseras. En satsning på ett forskningsprogram med uppdrag att studera, beskriva och förklara välfärdens förutsättningar och hur centrala aktörer hanterar problemen och situationen är synnerligen angelägen. I uppdraget ska också innefattas att utveckla kunskap för att beskriva och argumentera för möjliga lösningar. Dags således för att i detta fall lämna problematiseringen som ideal och istället genom tvärvetenskapliga ansatser sträva efter att bidra med goda lösningar för en gynnsam samhällsutveckling.   

Samverkan – inspel till regeringens arbete med forskningspropositionen – del 3

Ett ytterligare satsningsområde är att skapa incitament för strategisk forskningssamverkan mellan lärosäten. En sådan gränsöverskridande samverkan stödjer möjligheter till storskaliga satsningar på forskning om och för hållbar utveckling och innebär samtidigt också att utvecklingsbara miljöer inom de mindre resursstarka lärosätena kan stärkas. Det räcker inte med ett allmänt positivt förhållningssätt till samverkan utan det handlar om styrning och fördelning av resurser till fruktbara samverkansprojekt.

När det gäller samverkan mellan lärosäten är mönstret tydligt. Alla söker sig uppåt i hierarkin, det vill säga alla vill samarbeta med lärosäten som är eller i alla fall uppfattas vara starkare än det egna lärosätet. Detta innebär dessvärre, om vi tar utgångspunkt i det svenska högskolelandskapet, ett ointresse från de stora universiteten att samverka med högskolor. Det blir ingen prioriterad fråga för det stora universitetet, vilket har till effekt att de stora och resursstarka lärosätenas bidrag, till miljöer med stor potential uteblir. Bidrag som skulle kunna bestå i att tillhandahålla specialistkompetens och infrastruktur. Det sagda är inte argument för fusioner, som snarare skulle motverka viktig initiativkraft, utan för samverkan. En tänkbar modell är att resurser förs till de mindre lärosätenas specifika forskningsmiljöer; resurser som är specialdestinerade för att användas i samverkansprojekt och därmed inte kan användas av de stora universiteten annat än genom samverkan. Även här är det en fråga om att våga bryta mönster och omprioritera resurser.