Ett ytterligare satsningsområde är att skapa incitament för strategisk forskningssamverkan mellan lärosäten. En sådan gränsöverskridande samverkan stödjer möjligheter till storskaliga satsningar på forskning om och för hållbar utveckling och innebär samtidigt också att utvecklingsbara miljöer inom de mindre resursstarka lärosätena kan stärkas. Det räcker inte med ett allmänt positivt förhållningssätt till samverkan utan det handlar om styrning och fördelning av resurser till fruktbara samverkansprojekt.

När det gäller samverkan mellan lärosäten är mönstret tydligt. Alla söker sig uppåt i hierarkin, det vill säga alla vill samarbeta med lärosäten som är eller i alla fall uppfattas vara starkare än det egna lärosätet. Detta innebär dessvärre, om vi tar utgångspunkt i det svenska högskolelandskapet, ett ointresse från de stora universiteten att samverka med högskolor. Det blir ingen prioriterad fråga för det stora universitetet, vilket har till effekt att de stora och resursstarka lärosätenas bidrag, till miljöer med stor potential uteblir. Bidrag som skulle kunna bestå i att tillhandahålla specialistkompetens och infrastruktur. Det sagda är inte argument för fusioner, som snarare skulle motverka viktig initiativkraft, utan för samverkan. En tänkbar modell är att resurser förs till de mindre lärosätenas specifika forskningsmiljöer; resurser som är specialdestinerade för att användas i samverkansprojekt och därmed inte kan användas av de stora universiteten annat än genom samverkan. Även här är det en fråga om att våga bryta mönster och omprioritera resurser.