De statliga forskningsfinansiärerna har nu överlämnat sin gemensamma forsknings- och samhällsanalys med rekommendationer till grund för regeringens forskningspolitik och det pågående arbetet med forskningspropositionen för 2021-2024. Vetenskapsrådet har varit samordnande myndighet. Rekommendationerna har en stark koppling till Agenda 2030 och genomförande av de sjutton målen. Vidare är samspelet mellan forskning och innovation centralt Det är forskning och vetenskapligt grundade resultat som är lösningar på befintliga och nya samhällsproblem och grunden för en nödvändig omställning. Vetenskap och ny kunskap måste förenas med en innovativ ansats så att lösningarna verkligen prövas och implementeras i olika typer av samhällsorganisationer. Stora satsningar föreslås bland annat på forskning inom tematiska områden bestämda utifrån de stora samhällsutmaningarna, breda och öppna utlysningar i nationell konkurrens och förstärkt stöd till infrastruktur inklusive en långsiktig finansiering av forskningsanläggningen Max IV i Lund. Analysen innehåller också förslag till utveckling av en nationell strategi för europeiskt forskningssamarbete.

En storskalig satsning på forskning med inriktning mot samhällsutmaningar är mycket angelägen och argumentationen är i dessa delar god och övertygande. Satsningar i den storleksordningen kommer sannolikt aldrig att bli verklighet men det är bra att företrädarna för forskning tar i ordentligt. Så långt allt väl. Men inspelet väcker också stor irritation framför allt avseende avsnittet rörande insatser för ett effektivare forskningssystem, dels på grund av det som framförs men också det som inte behandlas. Tre saker vill jag särskilt framhålla som kritiska synpunkter på analysen och rekommendationerna:

  1. Analysen argumenterar för betydelsen av extern forskningsfinansiering som medel för att skapa hög kvalitet i forskning och utbildning. Inte ett ord sägs i rapporten om de studier och jämförelser som visar att det svenska forskningssystemet hade varit betjänt av en ökad andel basanslag och större utrymme för lärosätena att finansiera strategiska satsningar och anställningar till exempel inom hållbar utveckling. För att forskningsfinansiärerna ska vara trovärdiga i sin argumentation måste de bemöta alla de argument som finns för ökade basanslag och sluta redovisa samma slogans för betydelsen av externa anslag om och om igen. Hoppas verkligen att den sittande forskningsberedningen och regeringen ser bristen på välgrundade argument.
  2. Kopplat till frågan om basanslagen finns misstroendet mot lärosätena. I det här fallet framförs bland annat att lärosätena inte klarar att etablera en jämställd akademi och att de indirekta kostnaderna är för höga. Dessutom framförs att lärosätena inte har en tillräckligt detaljerad redovisning av hur basanslagen används. Det senare har ju definitivt inte forskningsfinansiärerna med att göra och frågan infinner varför detta påpekas och petas i. Frågan om ökade basanslag är naturligtvis mycket känslig eftersom medel i så fall skulle föras från forskningsfinansiärerna, men istället för att argumentera för sin sak och visa på fakta så ifrågasätts hur universitet och högskolor leds och styrs. Det är viktigt att föra en faktabaserad diskussion om hur vi formar en stark forskningspolitik och forskningsfinansiärerna måste upphöra med sin märkliga och grundlösa argumentation.
  3. Inte ett ord sägs om hur forskningsfinansiärerna kan bidra till ett effektivt högskolelandskap i meningen att se över fördelningen av anslag till olika typer av lärosäten. Alla inser att det är något fel med ett finansieringssystem där högskolorna erhåller knappt fyra procent av medlen från Vetenskapsrådet, Formas och Forte, samtidigt som högskolornas andel av den totala bibliometriska poängen är närmare elva procent. Finansiärernas fördelning avspeglar långt i från kvaliteten på svensk forskning. En förklaring till snedfördelningen kan vara att klassiska ämnen favoriseras framför nydanande miljöer som bygger på flervetenskapliga ansatser. I så fall är det allvarligt eftersom det är just flervetenskapliga ansatser som behövs för att möta samhällsutmaningarna. Företrädare för Vetenskapsrådet har i olika sammanhang ombetts kommentera snedfördelningen, men något svar har aldrig givits? I alla fall har svaret undgått mig.  

Jag ser fram emot en öppen process och vad det lider goda och skarpa argument från forskningsberedningen och regeringen för de prioriteringar som görs. Låt oss hoppas på att nästa forskningsproposition innebär en storskalig satsning på forskning om hållbar samhällsutveckling och att den ger de yngre och nydanande lärosätena rimliga förutsättningar för att stärka alla de underfinansierade forskningsmiljöer som trots sämre förutsättningar uppvisar goda resultat och stor utvecklingskraft.