En av mina absoluta favoritböcker och forskningsstudier är Irving L Janis ”Victims of Group Think” publicerad 1972. Boken är en fascinerande beskrivning av storpolitiska skeenden och händelser där beslut inte följts av grundläggande fakta och förnuftiga överväganden. Janis beskriver en rad storpolitiska konflikter, bland annat USA:s totalt misslyckade landstigning i Grisbukten på Kuba 1961, beslut och handling i samband med Koreakriget och den totala bristen på insikt om att ett japanskt anfall mot Pearl Harbour skulle kunna inträffa.

Janis begrepp Group Think är synnerligen intressant. Det handlar om att en destruktiv konsensuskultur kan utvecklas som sätter den kritiska analysen och förnuftet ur spel när en grupp sätts samman för att lösa en specifik uppgift. Gruppmedlemmarna, eller dess ledande aktörer, bestämmer sig tidigt för ett specifikt beslut och ägnar sig sedan åt att övertyga varandra om beslutets förträfflighet. De som eventuellt ifrågasätter tystas snabbt ned och om det är nödvändigt utesluts de ur gruppen. Vill kritikerna vara med i värmen är det bäst att ansluta sig till huvudspåret. Den okritiska hållning som utvecklas och stärks över tid tar sig, visar Janis tolkningar, helt fatala uttryck. Förenklingar sker och inte ens de mest elementära fakta som kan ha betydelse för beslutet finns med i underlaget. Ingen bryr sig eller tillåts att bry sig. Ett viktigt påpekande är att de individer som ingår i en grupp som drabbas av Group Think inte saknar förmåga till analys, problematisering och att utveckla alternativa lösningar som individer, men tillsammans blir de helt oförmögna att se något annat än att det planerade projektet ska genomföras. Om du inte redan läst Janis så gör det. Mycket lärorikt. Studierna bringar ljus över varför det kan gå åt skogen trots att de som fattar besluten borde ha förstått mycket bättre.

Jag påmindes om Janis när jag nyligen läste boken ”Konsulterna: Kampen om Karolinska” författad av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund. Vilket haveri som beskrivs, med stora oplanerade kostnadsökningar och enorma problem att få ordning på verksamheten. I dagarna läser vi om underskott på över en och en halv miljard och att 600 vårdmedarbetare vid sjukhuset har varslats om uppsägning. Hur hur kunde det gå så illa? Hur kunde styrelse och ledning så fullständigt tappa kontrollen över utvecklingen och fatta så illa övervägda beslut? Förklaring finner vi i Janis. Två övergripande ”mål” förfaller ha funnits för det gigantiska projektet Nya Karolinska. Den ena att investeringen i det nya bygget skulle finansieras genom offentlig privat samverkan, där ett konsortium ansvarar för investeringen, men också för kommande drift och underhåll, vilket sannolikt innebär mycket högre totalkostnader än ett traditionellt finansiellt upplägg. Det andra var att sjukhuset parallellt med inflyttning i nya lokaler skulle införa värdebaserad vård, omorganisera verksamheten och lägga ned klinikerna och istället ersätta dessa med tema inrättade efter medicinska flöden.

Någon evidens för att värdebaserad vård skulle innebära verksamhetsförbättringar finns inte. All logik och allt förnuft säger också att det är en orimlig idé att samtidigt flytta verksamheten fysiskt, omorganisera och ändra styrningen, vilket också påpekades av personer från olika håll. Dessa betraktades dock enligt Gustafsson och Röstlund av den nya ledningen som personer som inte hade förstått vad framtiden kräver vad gäller styrning och organisering av sjukvård. Ledningen lyssnade uppenbarligen mycket hellre på konsulterna, från bland annat Boston Consulting Group, som till furstliga timarvoden arbetade närmast dygnet runt med att omorganisera och genomföra den nya ordningen och organisationen, än på erfarna medarbetare i vården. Det handlade enligt författarna egentligen inte om att lyssna på konsulterna för det var konsulterna som bestämde.

Den fråga som infinner sig är hur vi ska bära oss åt för att sluta att bländas av företeelser såsom värdebaserad vård och entusiasmerande föredragningar av managementkonsulter som inte har en aning om huruvida det som föreslås kommer att fungera eller inte. Det är lätt att säga att ledningar alltid måste se till att omge sig med nej-sägare. Medarbetare som har till uppgift och klara av att bryta konsensus. Det vet vi, men det tillämpades uppenbarligen inte här. Inom politiskt sammansatta organisationer, såsom Stockholms läns landsting, finns en viktig egenskap som anses vara ett hinder för att katastrofala beslut fattas, nämligen en politisk opposition som gör allt för att finna fel i majoritetens förslag. Men inte heller detta fungerade denna gång.

Låt oss hoppas att sjukvårdsaktörer nationellt och internationellt har tagit del av eller tar del av berättelsen om kampen om Karolinska. Låt oss också hoppas att processen med Nya Karolinska blir ordentligt beforskad så att skarpa resultat kan redovisas till varför det kunde gå så illa. Janis är ett utmärkt teoretiskt raster i sammanhanget. Men Janus teoribildning ger naturligtvis inte hela förklaringen. I denna minst sagt förfärliga historia finns starka inslag av maktbegär, girighet, okunskap och en önskan om att vara med på de stora scenerna. Anna Gustafsson och Lisa Röstlund illustrerar detta tydligt och kommande studier forskningsprojekt kommer att verifiera de förödande konsekvenserna av dessa olyckliga drivkrafter. Avslutningsvis hoppas jag att de som bidragit till oredan och de negativa konsekvenserna för patienterna skäms.