Nationell biblioteksstrategi överlämnad till regeringen – läs och delta i debatten

Så var den klar. I torsdags i förra veckan överlämnade utredaren Erik Fichtelius den nationella biblioteksstrategin till kulturminister Amanda Lind. Rapporten med titeln ”Demokratins skattkammare” har vuxit fram successivt sedan utredningsarbetet inleddes för tre och ett halvt år sedan. Författare till strategin är, utöver Erik Fichtelius, Eva Enarson och Christina Persson. Rapporten baseras på en mängd delstudier och presentationer och diskussioner i skilda sammanhang. Kommentarer och synpunkter från företrädare för olika typer av bibliotek och för olika typer av verksamheter inom biblioteksväsendet har varit många och alla är säkert inte nöjda med slutresultatet utan tycker att en viss typ av omständighet, problem eller verksamhet borde ha lyfts fram mera med ännu fler resonemang och starka argument för förändring och förstärkning. Det alla däremot borde vara nöjda med är den centrala roll som biblioteken och bibliotekarierna tilldelas för att försvara och utveckla demokratin. Det handlar om biblioteket som ett öppet fysiskt rum för möten och samtal, om skolbibliotekens avgörande betydelse för att främja ungas läsande och lärande och betydelsen av öppen tillgång till vetenskapliga rapporter och resultat för att nämna några saker som utredningen kraftfullt argumenterar för.

En viktig omständighet är att utredningen argumenterar utifrån bibliotekslagen och bibliotekens perspektiv, problem och möjligheter. En sådan ansats innebär med nödvändighet en konfliktyta i förhållande till aktörer som ansvarar för genomförandet av verksamheten. Till exempel är resonemanget om fler utbildningsplatser till utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap, och en utbyggnad av utbildning och forskning, önskvärd ur ett sektorsperspektiv och för lärare och forskare inom området, men specialdestinerade platser och medel är något som starkt ogillas av ledningarna för lärosätena eftersom det begränsar handlingsfriheten i fördelningen av resurser. En storskalig satsning på skolbibliotek och skolbibliotekarier förefaller vara ytterst berättigad utifrån genomförda studier, men satsningen och utökningen ska finansieras av ekonomiskt hårt trängda kommuner med egen beskattningsrätt och självstyrelse. Exemplen kan göras många. För min del är många kommuners uppenbarligen begränsade möjligheter att upprätthålla en hög kvalitet i skolbiblioteksverksamheten ytterligare ett skäl till en översyn av kommunstrukturen trots mer eller mindre rättvisa och effektiva utjämningssystem.

Till den nationella strategin för att stärka och utveckla biblioteksväsendet i demokratins tjänst fogas ett paket av viktiga strategiska reformer. En av dessa reformer är en ”massiv digitalisering av tryckt material och andra medier”. Sverige har halkat efter i digitaliseringsarbetet och en rejäl satsning krävs, totalt 90 Mkr/år föreslås, för att oumbärligt material inte ska gå förlorat. Den nationella biblioteksmyndigheten ska ges uppdraget. En annan satsning, 25 Mkr/år, med stark koppling till universitet och högskolor är att inrätta Bibliotekens oberoende fortbildningsinstitut (Bofi) vars syfte är att medverka till vidareutbildning av biblioteks- och informationsvetare. Verksamheten bör enligt utredningen ligga på en högskola och genomföras i samarbete med bland annat Kungliga biblioteket. En hög kvalitet i en sådan verksamhet förutsätter att lärare och forskare inom alla biblioteks- och informationsvetarmiljöer vid universitet och högskolor samarbetar och medverkar i planering och genomförande av verksamheten.

Den nationella biblioteksstrategin är ingen traditionell offentlig utredning vare sig till form eller innehåll och många tycker säkert, som tidigare nämnts, att deras verksamhet hade kunna belysts mer ingående i slutrapporten. Jag hade till exempel som verksam inom en högskola inte haft något emot en mer ingående behandling av högskolebibliotekens betydelse och problem och inte heller av problematiken kring övergången till öppen vetenskap. Rapporten och strategins styrka är den tydliga utgångspunkten i demokrati och demokratiutveckling, strävan efter att fånga helheten, den offensiva och orädda argumentationen och tydligheten i vilka resurser som krävs. Nu väntar mer debatt inom sektorn, en politisk behandling av strategins förslag och därefter politiska ställningstaganden. Det är viktiga frågor som rör hur vi åstadkommer en gynnsam samhällsutveckling och bemästrar de oroande utvecklingstendenser vi ser runt om i världen.

Läs strategin och delta i debatten!

Inga kommentarer

Vem har och tar ansvar? Det är förunderligt (del 3)

I över tio års tid har jag varit en del av ledningen vid Högskolan i Borås. Det finns många lärdomar jag gjort om ledning och utveckling av professionella organisationer, till detta har jag tänkt återkomma. Jag vill dock framföra en sak, som har betydelse för mina fortsatta resonemang i den här texten. Det är att grundbulten för att överhuvudtaget kunna utveckla verksamheten och klara av att hantera starka ekonomiska begränsningar är en långtgående decentralisering och ett tydligt ansvar för enheter och chefer i organisationen. Chefer på olika nivåer måste ha förmåga att överlåta på medarbetare att utifrån sina kunskaper om verksamheten fatta beslut och genomföra verksamhet.

Innan jag kom till Högskolan i Borås för drygt tio år sedan bedrev jag aktivt forskning inom området styrning och organisering av offentliga organisationer. Inte minst studerade jag styrningsreformer inom hälso- och sjukvården med särskilt fokus på implementering och effekter av förändring. Jag medverkade också i utvecklingsprojekt med syftet att tydliggöra det verksamhetsmässiga och ekonomiska ansvaret och att skapa grund för effektivitet och kvalitet. Studierna visade på stora problem att implementera administrativa reformer framförallt som följd av läkarprofessionens ovilja till att medverka till förändring i kombination med en hög legitimitet och förmåga att förhindra. Studierna visade också att ett medel för att ändå upprätthålla kvalitet och åstadkomma verksamhetsutveckling och ekonomisk kontroll var tydliga ansvarsstrukturer och långtgående decentralisering till verksamhetsansvariga på olika nivåer.

I somras när jag var i Almedalen råkade jag titta in på ett seminarium om produktivitetsutveckling inom hälso- och sjukvården, där aktörer med olika relationer till hälso- och sjukvården diskuterade, inte som det var tänkt produktivitetsutvecklingen, utan diverse problem som de har och tänkbara lösningar. Det var fel på det mesta och lösningarna alltifrån mera resurser till verksamheten, organisationsförändringar och förstatligande av verksamheten. Seminariet var väldigt förvirrande. Någonstans har det gått fel. Alla skyller på alla för brister i tillgänglighet och kvalitet, ingen förefaller att ta på sig något som helst ansvar för den utveckling som är och som alla är så bekymrade över. Någon tillit till varandra var svårt att finna och lösningarna väldigt desperata.

Det behövs uppenbarligen ett omtag. Då med en utgångspunkt i tydligt definierade ansvarsområden för inblandade aktörer. Det håller inte att alla skyller på varandra, ingen förefaller veta vem som är ansvarig för vad. Det var bättre förr i alla fall i det avseendet att ansvar för verksamhet och ekonomi var odelat och tydligt definierat. Det var en bra bas för att diskutera verksamhetsutveckling och ekonomisk balans.

Inga kommentarer

New Public Management – det är förunderligt (del 2)

För snart 30 år sedan lanserades begreppet New Public Management som en samlingsbenämning på förändringar av styrformer för att öka fokuseringen på resultatet av offentligt finansierad verksamhet och komma till rätta med kvalitetsbrister i verksamheten liksom bristande respekt för ekonomiska ramar och beslutade budgetar. Ett medel var en långtgående decentralisering av ekonomiskt och verksamhetsmässigt ansvar och ökad uppmärksamhet och omfattning på uppföljning och analys. För att kunna bedöma resultatet blev ett centralt inslag att kunna jämföra utförare. Särskilda beställningsfunktioner inrättades på många håll och för att ge incitament till ökad kvalitet och effektivitet skapades också förutsättningar för att konkurrensutsätta verksamheten, såväl internt som genom att externa utförare bjöds in till att konkurrera med den kommunala verksamheten.

I vilket fall som helst så var grundidén och grundbulten i systemet, som benämndes New Public Management, från starten ett stort ansvar för utförarna, förbättrad uppföljning av vad som åstadkommits och ett tydligare ansvarstagande. Ett sådant system vilar på decentralisering och ett långtgående förtroende för utförarna och deras skicklighet att genomföra verksamheten, ansvaret utkrävs ju i efterhand. Resultatstyrning ersätter regelstyrning.

Över tid har emellertid som bekant New Public Management blivit i princip vad som helst som har med brister i den offentliga verksamheten att göra. Oro i klassrummet, kaos på akutmottagningen, minskade föreningsbidrag, dålig stadsplanering. Listan kan göras lång, allt förefaller vara resultatet av tillämpning av New Public Management. Men nu ska det bli bättre! Styrningen ska baseras på tillit och förtroende för utförarna och deras förmåga att bedriva verksamhet av hög kvalitet. Således stort utrymme för självständiga och ansvarstagande utförare. Ja precis: samma grundläggande idé som New Public Management vilar på.

Varför detta eviga och tröttsamma etiketterande? Hur mycket tid har inte beslutsfattare, tjänstemän, forskare och även konsulter ägnat sig åt att diskutera, problematisera och ifrågasätta New Public Management som ett slags styrfilosofi och styrpaket. Varför inte istället ta utgångspunkt i de samhällsproblem som finns och hur välfärdsorganisationer bör styras för att främja demokrati och effektivitet. Fyra centrala begrepp i sammanhanget är ansvar, samarbete, engagemang och öppenhet. Det senare handlar inte minst om att baserat på verifierat kunskapsunderlag öppet resonera kring och debattera hur resurser i form av personal och ekonomi säkras för att kunna genomföra en verksamhet av hög kvalitet. Hur svårt kan det vara?

Inga kommentarer

Misslyckade reformer? Kommundelsnämnder – det är förunderligt (del 1)

I tre följande bloggtexter redovisar jag, ringrostig kommunforskare tillbaka i kärnverksamheten, några funderingar om organisation och organisationsförändring i kommuner och regioner. Jag börjar med kommundelsnämnder därefter New Public Management och avslutningsvis undrar jag vem som är ansvarig för vad inom hälso- och sjukvården.

För snart 40 år sedan lanserades idén om att organisera kommunen utifrån geografin och indela kommunen i kommundelar. Dessa skulle styras av kommundelsnämnder och kompletta kommundelsförvaltningar skulle byggas upp för att administrera och genomföra verksamheten inom framförallt skola, social och kultur och fritid. Kommundelsnämnder som organisationsform intresserade nästan alla och över hälften av alla kommuner hanterade på något sätt aktivt frågan om kommundelsnämnder genom att utreda förutsättningar för och möjliga effekter av ett genomförande. Kommundelsnämnder infördes under mitten och slutet av 1980-talet i ett 20-tal kommuner, alltifrån Bräcke kommun med knappt niotusen invånare då det begav sig, till Stockholm stad med närmare sjuhundratusen invånare. En stor spännvidd befolkningsmässigt således som visar att olika typer av kommuner såg möjligheter i kommundelsnämnder. Två huvudsyften fanns med kommundelsnämnderna, det ena var att åstadkomma demokratiutveckling genom att de förtroendevalda skulle komma närmare medborgarna, det andra att skapa en organisation som var sektorsövergripande och gränsöverskridande och som placerade brukarna i centrum för verksamheten och för insatser.

I takt med att demokratiproblemet ökat och alltfler uppfattar ett utanförskap och anser sig ha mycket begränsade möjligheter till inflytande över politik, beslut och verksamhet har kommundelsnämnderna avvecklats har en återgång skett till klassiska sektorsorganisationer. I takt med ett ökat behov av att anlägga ett helhetsperspektiv på individers utsatthet och behov av stöd till den enskilde har den gränsöverskridande organisationsidén övergivits. Det finns alldeles säkert många goda argument för avveckling av kommundelsnämnder, såsom orättvisa förutsättningar inom en och samma kommun och bristande effektivitet, men inte desto mindre är det intressant att syftet med reformen var just att möta de problem som finns idag och som tilltagit i styrka sedan mitten av 1980-talet.

2 kommentarer

Kommentarer till efterlängtad STRUT

Så kom den då. Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten. Betänkandet SOU 2019:6 med titeln ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan” överlämnades till regeringen och utbildningsministern den första februari. I anslutning till detta gav utredaren på en pressträff med en kort beskrivning av utredningens innehåll. Den femte februari diskuterades utredningen på ett välbesökt seminarium arrangerat av IVA. Det har varit förvånansvärt tyst därefter i media. I alla fall med tanke på de stora förväntningar som ända sedan starten har riktats mot utredningen och allas uppfattning om betydelsen av en reformerad modell för styrning och resursfördelning. Vad är då förklaringen till att debatten hittills uteblivit och att utredningen så här långt inte skapat några större rubriker? Jag tror huvudsakligen på följande två omständigheter:

1) Utredningsprocessen har varit föredömligt öppen. Utredaren har spridit information om status i utredningsarbetet, inbjudit till och arrangerat möten, medverkat i seminarier och konferenser och mer eller mindre löpande presenterat utkast och förslag. Det gör att alla har varit väl förberedda på vad som komma ska. Utredaren har också lyssnat till synpunkter och goda argument från olika håll. I viken utsträckning hänsyn tagits till framförda kommentarer finns det olika uppfattningar om. Öppenheten har bidragit till att många synpunkter redan är framförda och vad olika aktörer tycker är känt. Behovet av att markera ståndpunkter och ställningstaganden är därför, i nuläget, inte angeläget utan kan vänta till remissvaren.

2) Betänkandet innehåller en omfattande historieskrivning, enligt min uppfattning onödigt omfattande, och landar i ett ställningstagande om vikten av akademisk frihet och ansvar och en långtgående självständighet för lärosätena. Betänkandet bekräftar betydelsen av att utbildning och forskning hänger samman liksom betydelsen av kollegialt inflytande och studentinflytande och föreslår också att normerna i lagstiftningen ska förstärkas. Utredningens starka ställningstaganden i dessa frågor har säkert bidragit till att invändningar mot och debatt om ökad statlig styrning eller linjestyrning har uteblivet, i alla fall så här långt.

De konkreta förslag som redovisas kommer att diskuteras framöver när olika aktörer fördjupar genomgången av betänkandet när det är dags att skriva remissvar. Det finns vitt skilda uppfattningar om ändamålsenligheten i de förslag som förs fram och som är tillämpningar av de överordnade principerna. Samlat anslag, dialogbaserad styrning, fyraåriga överenskommelser, ökade basanslag, omfördelning av medel från forskningsfinansiärer till basanslag och ny analysenhet är förslag till lösningar där det finns, har diskussionerna under processen visat, väsentligt olika uppfattningar. Dessvärre är jag inte särskilt optimistisk över att några mer genomgripande förändringar kommer att ske. Ju längre utredningsarbetet pågått ju starkare har invändningarna blivit mot inte minst samlat anslag och överenskommelser, grundbultar i förslaget och i den diskussion som föregick utredningsdirektiven till utredningen. Struten kommer inte att ge oss ett effektivare högskolelandskap, vilket hade förutsatt förslag och genomförande av förslag som stärker högskolorna och tar vara på deras outnyttjade potential. Den svaga kopplingen till implementeringen av Agenda 2030 är också ett bekymmer. Jag återkommer i kommande bloggar till synpunkter på förslagen i betänkandet. Mitt perspektiv är då Högskolan i Borås och utvecklingen av högre kvalitet i utbildning och forskning.

Inga kommentarer

Vi behöver veta vad och var vi publicerar – om Swepub

Den första Swepub användardag genomfördes i förra veckan på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm. Syftet med dagen var att redovisa status i utvecklingsarbetet av en heltäckande svensk publikationsdatabas och illustrera hur databasen kan användas. En rad mycket givande föredragningar hölls. Det formella ansvaret för utveckling och förvaltning av Swepub har KB. Det ingår i deras instruktion från och med 2018 att ansvara för Swepub och särskilda anslagsmedel har tillförts KB. Men utvecklingen av Swepub sker i ett samarbete mellan KB, universitet och högskolor, Vetenskapsrådet och Universitets- och högskoleämbetet. Det är en viktig notering att vi arbetar tillsammans och bidrar till att successivt höja kvaliteten på publikationsdatabasen. Det finns en vision för Swepub formulerad av det utvecklingsråd som följer arbetet och jag har tidigare varit ordförande där under ett antal år. Visionen är att ”Swepub ska vara en självklar, tillförlitlig, fullgod och heltäckande datakälla om forskningspublicering i Sverige för analyser, uppföljning, utvärdering och resursfördelning.

Hög kvalitet på datan innebär många användare och många användningsområden. Detta innebär också hög kvalitet på datan. Det vill säga att det som följer nu är en process där KB teknik- och systemutvecklar samtidigt som vi på mottagningssidan använder Swepub för beskrivningar och analyser av forskning på nationell nivå och på lärosätesnivå samt levererar in data av hög kvalitet. Genom att påtala brister såsom förekomsten av dubbletter, ofullständig redovisning av antalet upphovspersoner, felaktiga publiceringsår, avsaknad av publikationer så höjs kvaliteten. Swepub har precis som öppen vetenskap kommit för att stanna och har goda förutsättningar att bli den dominerande databasen för beskrivningar och analyser av svensk forskning och som underlag för resursfördelning om regeringen så önskar och bestämmer.Det finns ingen anledning att inte satsa och bidra till utvecklingen.

En viktig aspekt och styrka med Swepub är att den omfattar alla typer av publikationer. Den är inte heller begränsad till refereegranskade publikationer. På grundval av Swepub kan publiceringsmönster på lärosätesnivå beskrivas och den enskilde forskaren kan enkelt beskriva sin forskningsproduktion och jämföra över tid liksom med andra. Beskrivningen av publiceringsmönster är viktigt underlag för att diskutera och reformera meriteringssystemet. Swepub-data kan visa att det finns andra sätt att nå ut med forskningsresultat än publicering i vetenskapliga journaler med begränsad räckvidd och betydelse. Swepub kommer också att vara viktigt för utvecklingen mot öppen vetenskap. Vi behöver ha kvalitetssäkrad data om förekomsten av öppen vetenskap och det kan Swepub erbjuda. Bra och verifierad data om förekomsten driver på processen mot öppenhet.

Räkna med en Swepub användardag i januari 2020.

Inga kommentarer

Jämställdhet = hög kvalitet i utbildning och forskning

Det är konstaterat att kvinnor lägger mer tid på administrativa uppgifter än män. Eftersom ledningsuppgifter och administrativa uppgifter dessvärre inte tillmäts tillräcklig betydelse vid anställningar för högre akademiska tjänster innebär detta helt enkelt att kvinnor missgynnas. En studie som är betydelsefull i sammanhanget visar att kvinnor i större utsträckning än män väljer att lämna den akademiska karriären eftersom många inte ser poängen med att publicera artiklar i vetenskapliga journaler som inte leder till något annat än förbättrade möjligheter att kunna publicera ytterligare artiklar vetenskapliga journaler. Om resultaten av det vetenskapliga arbetet inte har någon påverkan och betydelse för praxis och på den samhälleliga utvecklingen är forskningen poänglös, det är en uppfattning som kvinnor enligt den genomförda studien förefaller ha i större utsträckning än män.

Den fråga som väcks är om vi överhuvudtaget kan tala om och hög kvalitet i utbildning och forskning om män och kvinnor inte ges likvärdiga förutsättningar för att bedriva forskning och leda forskning och forskargrupper. Vi har inte ett effektivt högskolelandskap och inte heller hög kvalitet i utbildning och forskning om publikationer och resultat inte når utanför akademins väggar, kanske för att resultaten inte är tillräckligt intressanta ur ett användarperspektiv, eller kanske för att de hamnat bakom en alldeles för hög betalvägg. Det krävs förändring där ledningsuppgifter, samverkan och betydelsen för praxis uppvärderas som merit och där forskningsdata och forskningsresultat från offentligt finansierad forskning görs öppet tillgänglig.

Inga kommentarer
« Äldre inlägg