Veckans bloggtext är författad tillsammans med Rolf Solli.

En ständigt aktuell fråga i politiskt styrda organisationer är relationen mellan politik och administration eller annorlunda uttryckt mellan politiker och tjänstemän. Idealet uttrycks ofta med att politiken ska säga vad och administrationen ska ansvara för hur verksamheten genomförs. Politikerna formulerar och sätter målen och tjänstemännen definierar medlen. Det låter alldeles utmärkt men fungerar naturligtvis inte i praktiken. Vad som ska göras är ofta tämligen enkelt att komma överens, svårigheterna är att komma fram till hur det ska göras och vilka resurser som krävs för olika typer av utförande. Prioriteringar måste göras, medlen ställs mot varandra och blir politik. Det är en viktig utgångspunkt för en ändamålsenlig styrning att det finns en insikt om att det finns ett starkt politiskt intresse i hur.    

Det finns några grundläggande kvaliteter enligt vår erfarenhet och vår uppfattning för god ledning och styrning och relationen mellan politiker och tjänstemän.

  • Förtroende och respekt för sakkunskap. Det är en självklarhet att tjänstemän och den professionella organisationen besitter sakkunskapen i alla typer av verksamhetsfrågor och denna kunskap är basen i de beslutsunderlag som möter en politisk vilja och politiska ambitioner. Politikernas uppgift är att prioritera, tjänstemännens att förmedla fakta, vilket innefattar noggranna konsekvensanalyser av de beslut som ska fattas. 
  • Tydliga övergripande mål som alla kan förhålla sig till skapar en förståelse för inriktning och ambition, men sluta tro på att den rationellt konstruerade mål-medel-hierakin existerar. Verkligheten är mycket mer komplicerad än så.
  • Politiken äger rätten och har ansvaret för att fokusera på och hantera specifika problem och områden och därigenom åstadkomma förändring, med det måste ske med hänsyn till långsiktiga konsekvenser för verksamhetens kvalitet och inte ha sin utgångspunkt i kortsiktiga politiska poänger. Det har till exempel som företeelse skett en oroväckande ökning av specialdestinerade statsbidrag till kommuner och regioner som ställer till problem lokalt och som inte kan tolkas på annat sätt än bristande förtroende för den lokala nivån samtidigt som det ger möjligheter för rikspolitiker att kamma hem politiska poänger. Kommunal självstyrelse är en viktig princip som måste värnas, fragmentariska ingrepp ställer bara till det långsiktigt.

En omständighet som måste kommenteras är också de täta chefsbyten som numera sker i många offentliga organisationer. Det är något djupt problematiskt i att ledande tjänstemän tvingas lämna på otydliga och oklara grunder. Chefer i kommuner och regioner och självfallet också i statsförvaltningen får inte bli brickor i politiska spel och taktiska överväganden. Det vilar ett stort ansvar på den politiska ledningen att medverka till att hitta goda former för samarbete med tjänstemannaledningen och ta ansvar för kontinuitet för verksamhetens bästa. Det var onekligen bättre förr på den här punkten och man kan undra vad skälet är till dessa numera återkommande diffusa uppsägningar. De förefaller vila på taktiska överväganden snarare än fakta. Även politik måste bygga på kompetens.